Jag är så ensam

Jag har känt mig ensam i större delen av mitt liv. Jag fick en nystart för ett par år sedan då jag skilde mig, men jag tyckte ändå inte om mig själv, mitt jobb eller mina kolleger. Hade exakt noll vänner och bekanta. 

Jag gissar att det är en fälla som även andra medelålders män kan hamna i. Jag har ifrågasatt, läst på, bearbetat och förändrat en del sedan dess. Fast förändringar går långsamt för det handlar om att ändra hur jag är och alltid har varit.

Efter ett antal år har jag åtminstone blivit bättre på att ta hand om mig själv och veta vad jag vill. Jag har ett bräckligt socialt nätverk, men någon vän och blir till och med bjuden på tillställningar ibland. Vad jag intensivt kan sakna är någon att vara med, älska, älska med, hålla om, dela livet med. Så gott som alla mina försök och erfarenheter åt det hållet har varit dåliga. Det känns lite som att spela kort i ett spel där jag inte kan reglerna. 

Jag är inte helhjärtat sugen på att prata massor om mig själv, jag är mer intresserad av att någon hjälper mig med verktyg/tips/metoder och korrigerar mig när jag gör fel. Jag vet att jag inte är särskilt duktig i vissa sociala situationer och om jag inte vill vara ensam resten av livet måste jag lära mig att agera lite annorlunda. Vad ska jag söka efter för att komma framåt?

Du är långt ifrån ensam om att uppleva ofrivillig ensamhet. Precis som du skriver är det ofta just längtan efter någon som står en riktigt nära som är den starkaste. Att etablera och vidmakthålla sunda nära relationer är kanske det mest komplexa i människans liv.

Ofrivillig ensamhet är som ett tärande, lågintensivt, kroniskt påslag av kroppens stressystem. Att känna sig utanför kan även väcka känslor av övergivenhet, otrygghet, ångest, nedstämdhet och skam. Dessa känslor kan leda till att man hamnar i en ond spiral där man drar sig undan allt mer.

Då dina svårigheter att etablera vänskapsrelationer varit genomgående genom livet och dina försök att ändra på detta ej gett resultat kanske du faktiskt behöver professionell hjälp för att komma vidare.

Du skriver att du inte är så sugen att prata om dig själv. Jag vet inte exakt vad du menar med det. Det är vanligt att man upplever en konflikt mellan å ena sidan att vilja förändras, å andra sidan att dra sig för vad det innebär. Jag tror dock det kan vara bra om du är beredd på att lägga in insatsen att ”prata om dig själv” om du vill ha hjälp med din ensamhet. Man kan komma en bra bit med ren färdighetsträning, absolut. Men det är dock inte ovanligt att svårigheter inom en reflekteras i relationen till andra. Ibland kan våra lösningsförsök på ett problem utvecklas till själva problemet. Det är just analyser av sådant slag psykologer är experter på. Med en duktig psykolog kan du på ett tryggt sätt kartlägga och bemästra det som är svårt i kontakten med andra.

Du säger att du längtar efter någon att älska och dela livet med. För att komma nära någon annan krävs att man kommer i kontakt med djupare sidor av sig själv. Annars riskerar ju kontakter att stanna på en mer formell och ytlig nivå. De flesta av oss har ”ömma punkter” som kan aktiveras i kontakten med andra. Det kan hjälpa att identifiera och förstå dem för att undvika gå på samma nitar om och om igen.

Du skriver att du reflekterat mycket kring din person, och att du vet vad du vill och behöver för att må bra. Självkännedom är en jättebra grund för relationsbygge! Jag vill tro att det finns någon för alla. Jag hoppas verkligen att du lyckas bryta din ensamhet och får kontakt med någon genuint bra person som vill vara din vän. Hen finns där ute, det är jag övertygad om.

⁄ Maria Nordström Lindhe, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se

Prenumerera | Köp lösnummer | För skärm (pdf-tidning i app)