Hur får jag min kille att hjälpa till?
Bild: Maria Hergueta
FRÅGA
Jag har precis flyttat ihop med min kille. Och jag får redan panik. Jag växte upp med en mamma som städade konstant och en pappa som aldrig gjorde något. Om jag lämnade disk framme fick jag skäll. Detta beteende har jag tagit över och så fort jag flyttade in med min kille kände jag ett slags kontrollbeteende över att det ska vara rent, vi ska dela upp sysslorna, det får inte stå disk i diskhon och diskmaskinen ska plockas ur direkt när den är klar.
Jag blir stressad över att jag måste göra allt. Laga mat, dammsuga, tvätta, torka rent köket och så vidare. Min kille är helt tvärtom. Han bryr sig inte om att städa. Han tycker det är tråkigt och därför gör han det inte. Jag hatar att vara hans ”andra mamma” och jag är rädd för att komma till det stadiet där jag inte orkar mer och vill avsluta relationen. Jag har ju bestämt mig för att aldrig vara tillsammans med en person som överlåter alla hemmasysslor på sin partner.
Hur kommer man överens i ett samboförhållande? Hur delar man upp sysslorna? Hur får jag min kille som hatar att städa att vilja hjälpa till? Hur slutar jag stressa upp mig själv över tanken att jag måste göra slut med min kille om han inte börjar hjälpa till? Det tar liksom bort det roliga med att flytta in i ett alldeles eget hem tillsammans.
SVAR
Din fråga sammanfattar två klassiska dilemman i samlevnad – hur hittar man en kompromiss mellan stök och städat när parterna har olika behov, och hur hittar man balansen mellan att försöka förändra eller acceptera sin partners beteendemönster? Du vill inte heller upprepa dina föräldrars ansvarsfördelning som verkar ha följt de traditionella könsrollerna.
När det gäller inställningen till hushållsarbete har din kille och du det gemensamt att ni förknippar det med negativa känslor. Han tycker det är tråkigt och undviker det därför, medan ”slarv” straffades med skäll i din uppväxt vilket lett till att du känner att du måste hålla städat till varje pris.
För din del kan det vara hjälpsamt att inte låta stress och invant kontrollbeteende styra utan lära dig städa ”för din egen skull” och av positiva skäl. Notera impulsen att städa undan, fråga dig om det är av tvång eller för att du är tillfreds efteråt, när det är rent och undanplockat. Fokusera gärna på att verkligen uppmärksamma och njuta av att det är städat. Det kan göra att hushållsarbetet i sig blir mindre förknippat med stress.
Pröva också att ibland välja att låta disken stå kvar en stund, gör något ”onyttigt” som att kolla på en tv-serie i stället. Känn efter hur det skulle kännas att bestämma själv, snarare än att låta stressen avgöra vad du lägger din tid på. Vad är det som är stressande med att skjuta upp städningen? Syftet är inte att du ska lära dig strunta i det utan bara bli mer flexibel i ditt förhållningssätt till hushållsarbetet.
Den andra frågan handlar om att din kille inte vill utföra hushållsarbete. Man bör inte fastna i millimeterrättvisa i relationer, och man kan gott välja att göra mer än sin partner om man upplever att partnerns goda sidor uppväger (särskilt om partnern visar uppskattning för det). Ibland kan ett par hamna i en ond cirkel – att den enes krav blir mer perfektionistiska i takt med att den andre känner sig otillräcklig och blir mer passiv.
Men utifrån din beskrivning verkar din kille helt enkelt strunta i hushållssysslorna, på bekostnad av din tid och sinnesfrid. Hur hanterar ni andra frågor som är aktuella i en samborelation, som ekonomi och socialt umgänge? Gör han som han själv vill även där, utan att ta hänsyn till dina önskemål? Det är verkligen inte ditt jobb att få honom att ”vilja hjälpa till”, men du kan öppensinnat fråga hur han ser på samlevnad, jämbördighet och ett trivsamt hem. Skulle det visa sig att han tycker helt annorlunda än vad du gör, och inte är beredd att samarbeta som en vuxen, får du fråga dig om du är beredd att leva efter hans villkor.
Marina Järvinen Katz, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se
Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt psykologiguiden.se