Vår 11-åring mår inte bra

Vi har en 11-åring som inte mår bra. Vi vet inte varför eftersom han inte vill prata om sina känslor. Vi tror att han har ångest på grund av sina höga krav på sig själv. Han är högpresterande och har alltid varit duktig på det han gör, både på fritiden och i skolan. Han är väldigt noga med att allt ska vara rätt gjort och att han ska kunna allt. Nu har han börjat repetera meningar när han ska säga något och vill harkla sig innan han svarar. Det känns som en stor ansträngning att få ut orden. Vissa dagar har vi svårt att få något svar alls av honom. Vi bemöter hans repeteringar med att bekräfta hans fråga eller svar så att han vet att vi förstått.

Vi är såklart oroliga då vi inte känner igen vår son. Vi har varit på hälsoundersökning på vårdcentralen, haft kontakt med skolkuratorn samt även bup, men det har inte hjälpt.

I skolan går det bra på lektionerna men han har börjat dra sig undan på rasterna. Han har inte varit med sina kompisar sedan han började repetera sig. Hemma drar han sig inte undan, men säger inte så mycket. Han verkar inte deprimerad men på kvällen blir han stressad att dagen är slut. Han sover och äter bra, vilket är skönt.

Vi känner oss vilsna och vet inte hur vi ska komma framåt. Hur ska vi bäst bemöta och hjälpa vår son? Hur ska vi få honom att öppna sig för oss?

Du skriver att sonen inte vill prata om sina känslor. Så kan det förstås vara, men min erfarenhet är inte att brist på vilja är den vanligaste – åtminstone inte den enda – förklaringen. Många gånger handlar det om en oförmåga, en rädsla eller en spärr av något slag. En del personer har i grunden svårt att identifiera och sätta ord på sina känslor. Kanske kan det stämma in på er son. Eller kan det vara så att han vet vad han känner, men att det är något som hindrar honom från att prata om det?

Att han är väldigt noga med att allt ska vara rätt gjort, att han repeterar/upprepar meningar och harklar sig innan han avger ett svar låter lite tvångsmässigt. Ett tänkbart hinder till att han har svårt att prata skulle därför kunna vara någon form av tvångstanke.

Tvångstankar är påträngande tankar eller impulser som ofta inkluderar någon form av katastrofscenario, vilket upplevs som skrämmande. Att berätta om tankarna tar emot av flera anledningar. Till exempel kan det finnas en rädsla för att tankeinnehållet ska bli verklighet om man uttalar det högt eller så skäms man för att man tycker att det är pinsamt på något sätt.

Hittills har varken ni föräldrar eller någon vårdpersonal lyckats få er 11-åring att sätta ord på sina tankar och känslor. Det är möjligt att ni redan har provat alla typer av frågetekniker och gett honom olika alternativa sätt att svara på. För säkerhets skull kommer ändå här några enkla tips.
Prova att ställa slutna frågor, det vill säga frågor som bara kräver ett kort svar, till exempel ja eller nej. En öppen fråga som ”Hur mår du?” eller ”Varför är du ledsen?” är betydligt svårare att besvara än en sluten fråga som ”Är du ledsen?”. Den sistnämnda frågan kan vara nog så svår för någon som har svårt att skilja mellan olika negativa känslor.

Förutom att försöka förenkla frågorna kan man ibland behöva underlätta själva svarandet. Slutna frågor kan ställas så att det räcker med att nicka eller skaka på huvudet för att svara. Man kan också erbjuda personen att besvara frågor, eller berätta saker, skriftligt med hjälp av papper och penna eller via en skärm av något slag. För vissa känns det lättare och då behöver heller inte frågandet och svarandet ske samtidigt eller ens i samma rum.

Man kan också underlätta kommunikationen genom att låta barnet måla eller använda färdiga bilder som man kan peka på. Det kan till exempel vara enkla figurer som illustrerar olika känslor eller termometrar där man kan markera hur stark/svag en viss känsla är.

Om det finns tvångstankar i bakgrunden brukar det krävas mer än anpassade frågor. Då kan det vara bra om någon kunnig person förklarar vad en tvångstanke är, ger några enkla exempel och frågar om personen känner igen sig i beskrivningen. Om så verkar vara fallet kan man gå vidare och jobba utifrån den hypotesen. Då kommer också ni föräldrar behöva guidning gällande ert bemötande när sonen repeterar meningar. Annars kan ni lätt bli en del av ett eskalerande antal upprepningar. Som förälder gör man det som man tror är bäst för sitt barn och om barnet blir lugnat av att ni tydligt visar att ni har hört och förstått vad han har sagt, så kommer ni förmodligen att fortsätta med det. Problemet är att samtidigt som ni lyckas lugna sonen för stunden finns det en risk att hans beroende av er bekräftelse ökar.

Oavsett varför er son håller sina tankar och känslor inom sig bör ni undvika att bombardera honom med frågor. Var lyhörda för hans reaktioner. Det finns alltid en risk att ett ständigt frågande kan upplevas mer som förhör än som äkta omsorg. Samtidigt behöver ni svar för att veta hur ni bäst ska kunna hjälpa sonen att må bättre.
 Om det varken hjälper att anpassa frågorna, eller att ge alternativa sätt att besvara dem, är min rekommendation att ni återupptar kontakten med bup. Kanske är det då bra om ni föräldrar börjar med att träffa en behandlare utan er son, så att ni kan ge en tydlig bild av situationen utan att behöva ta hänsyn till hur det känns för sonen när ni berättar om honom.

⁄ Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog, Psykologiguiden.se