Jakten på mening fortsätter

Många människor brottas med en känsla av meningslöshet. Viktor E. Frankl (1905–1997) ansåg att vi människor behöver uppleva mening likaväl som vi behöver äta och sova. Om vi saknar mening riskerar vi landa i ett existentiellt vakuum där vi tappar vår riktning och kan förlora fotfästet i tillvaron. Frankl arbetade som psykiater och neurolog och började tidigt i yrkeslivet utarbeta logoterapin – teorier och metoder för terapi genom mening. Han var övertygad om att mening inte är något vi skapar utan att den finns som en möjlighet i varje ögonblick i våra liv, från det första andetaget till det sista. Detta trots att han själv levde flera år i koncentrationsläger. Det betyder inte att det är meningen att vissa saker sker utan att det alltid finns något meningsfullt att göra eller ett meningsfullt sätt att förhålla sig till det som händer.

Men hur ska vi veta vad som är meningsfullt? Enligt Frankl sker det genom en slags kompass eller meningssinne som visar oss vägen. Han kallar det för vårt samvete och använder därmed ordet lite annorlunda än vad vi gör till vardags.

Ida Hallgren är psykolog, doktorand i filosofi och filosofisk praktiker (ledare av filosofiska samtal med enskilda personer eller grupper). Vi har tidigare hållit en kurs om mening tillsammans och jag kontaktar henne för att låta Frankls tankegångar komma i samspråk med en person som funderar över meningsfrågor i dag. Hon instämmer i att behovet av mening är en central del av att vara människa. Däremot anser Ida Hallgren att vi bör vara lite vaksamma när det gäller fokus på mening. Att uppleva mening är inte nödvändigtvis av godo. Exempelvis upplevs religiösa och politiska övertygelser ofta som meningsfulla, men om de övergår i förstörande konflikter eller ren fundamentalism blir det problematiskt. Hon menar att känslan av ett kall, en högre mening, kan få oss att kompromissa med vårt eget och andras välmående och på ett destruktivt sätt. Lidande eller död kanske inte anses spela så stor roll om det högre syftet känns meningsfullt och antas leda till något gott i slutänden.

Den här typen av fenomen kan göra att vi blir rädda för mening eftersom vi erfar att det kan gå över styr, men eftersom empatin finns inbyggd i Frankls meningsbegrepp så uppstår inte det problemet kring mening i hans texter. Där är det tydligt att om vi bryter ner andra människor eller positiva strukturer har vi inte kontakt med vårt samvete. Mening i hans bemärkelse är alltid konstruktiv. Ida Hallgren uppskattar hans tankesätt men anser att frågan ändå är komplicerad om vi gräver lite djupare.

Med det sagt menar Ida Hallgren att meningsfullhet är viktigt för att leva ett bra liv. Hon ser att en anledning till att vi upplever meningslöshet är vårt fokus på njutning i varje ögonblick och driften att maximera lycka. Detta trots forskning som visar att om vi strävar efter lycka för sakens skull så ger det ingen långvarig tillfredsställelse eftersom denna typ av lyckokänslor är ett snabbt övergående upplevelsetillstånd. Frankl beskrev det som mer givande att göra meningsfulla saker och låta lyckan komma som en eventuell bonus.

Vad är då meningsfullt att göra? Frankl menar bland annat att vi kan förverkliga värden. Det innebär att låta sådant vi tycker är viktigt och värdefullt få ta plats i våra liv. Han beskriver tre typer av värden att förverkliga: kreativa värden – vi ger till världen, upplevelsevärden – vi tar emot från världen och attityd/inställningsvärden – vi väljer hur vi ser på det som händer oss i livet. Kreativa värden kan vara alltifrån att hälsa på busschauffören, ringa en vän till att skriva en symfoni. Vi agerar och ger av oss själva på ett uppriktigt sätt. När det handlar om upplevelsevärden är det i stället fråga om att ta emot. Kanske genom att känna vinden mot ansiktet, lyssna på musik eller ta emot kärlek. Gemensamt för båda varianterna är att vi är i kontakt med någon eller något utanför oss själva. Styrkan i den tredje formen av förverkligande av värden, attityd/inställningsvärden, visar sig framför allt då vi drabbats av något svårt som vi inte kan påverka. Kanske har vi förlorat en anhörig eller fått ett sjukdomsbesked. Ibland är vår egen inställning det enda vi har makt över, hur vi möter situationen. Den friheten kan ingen ta ifrån oss.

Ytterligare en strategi som Frankl beskriver som effektiv för att bryta känslan av meningslöshet är att kliva in och ta ansvar. Om vi kan hitta vår ansvarighet hjälper det oss att ta ut en riktning i livet och samtidigt få syn på vår plats i världen. Vi kan däremot inte dela ut ansvar till andra personer, utan var och en behöver hitta vad vi är ansvariga för och inför vad eller vem.

Vår känsla av mening påverkas av vår människosyn. Hos Frankl var detta en grundpelare och han ansåg varje människa unik och oersättlig. Om vi tar in det synsättet på djupet så får det stora konsekvenser, från planering av samhällsstrukturer till hur vi möter varandra. I praktiken behöver förstås olika personer kunna göra samma arbetsuppgifter och behöver på det viset kunna bytas ut, men vi får inte blanda ihop det med att vara utbytbara som människor. Om vi tar exemplet med att en pedagog på förskolan ersätts med en annan så kan båda göra jobbet, men stämningen blir en annan. Det behöver inte vara bättre eller sämre, men annorlunda. Det är just vår unicitet som gör oss oersättliga. Kombinationen av våra styrkor och knepigheter gör att vi kompletterar varandra, att vi behöver varandra. En annan central del av Frankls människosyn är att vi alla är en del av världen. Ser vi människor som fristående enheter är det svårt att förstå både oss själva och varandra.

Psykologen Ida Hallgren tänker i liknande banor. Hon uppfattar att en bidragande orsak till att vi tappar vår känsla av mening är att vi som människor ser oss som utbytbara konsumenter. Vi köper en yogalektion eller går på en föreläsning och det spelar ingen roll vilka vi är. Vem som helst som betalar kan fylla samma funktion. Vi ger inget och känner oss inte behövda. Det uppstår ingen resonans utan blir ett stumt utbyte.

Enligt Ida Hallgren behöver vi skifta fokus från enskilda individer som ska reda sig själva till att bygga upp sociala sammanhang och gemenskaper. Vi är för dåligt utrustade för att möta normala livskriser och förlitar oss i stället på experter, exempelvis psykologer, för att lösa vanliga livsproblem. Många av oss saknar sociala nätverk och gemenskaper som håller över tid där vi kan prata om vad det innebär att vara människa och stötta varandra genom livet. Om en vän ringer och är förtvivlad över att ha blivit av med jobbet så vore det bättre om vi prioriterade att ses över en fika i stället för att säga åt personen att gå och prata med någon.

Även vårdens fokus på individ i stället för sammanhang förstärker strukturen som signalerar att det blir upp till varje människa att lösa problem som egentligen ligger på samhällsnivå. Det blir som att sätta ett litet, litet plåster på den stora samhällskroppen. Det blir tungt för den enskilda individen och löser inte de egentliga problemen.

Om vi nu saknar meningsfulla sammanhang som håller över tid och som vi skulle må bra av, kan vi fundera över vad som hindrar oss från att engagera oss. Delvis kan det handla om rädslan att förlora sin frihet, menar Ida Hallgren. Men hon ser det framför allt som problematiskt att vi har bilden av att om något är bra så ska det kännas positivt hela tiden. Att något är meningsfullt betyder inte att det genererar oavbruten lycka. Meningskänslor är inte lyckokänslor och vi uppmuntras att bara göra saker som känns alltigenom bra. Om det handlar om riktiga, meningsfulla relationer eller engagemang så ryms det många olika känslor, inte bara positiva. Situationer behöver lösas, kanske uppstår konflikter att hantera och förhålla sig till. Om vi exempelvis sårat någon är det lätt att drabbas av obehagliga skuldkänslor som får oss att lämna situationen. Men vi kan välja att se det som hänt som en möjlighet till utveckling, be om förlåtelse och gemensamt försöka hitta ett meningsfullt sätt att lösa liknande situationer framöver. Och därigenom våga stanna kvar i något meningsfullt.

Både Viktor E. Frankl och Ida Hallgren menar alltså att det finns gott hopp om att uppleva mening i livet – även i prövande tider.

Sofia Wrangsjö är författare och arbetar som filosofisk praktiker. Hon är ackrediterad logoterapeut av Viktor Frankl Institut i Wien.