Ann Heberlein: ”Jag har ägnat väldigt många år åt att vara olycklig”

Ann Heberlein, teologie doktor i etik och författare, har skrivit en bok om vad vi kan lära av våra fyrbenta vänner: Vad mina hundar lärt mig om kärlek (Mondial).

Så, vad har du lärt dig av ditt umgänge med hundar?

– Jag har framför allt lärt mig att vara mer generös och att inte kräva mer av andra än vad jag kan ge själv. Och att leva i nuet! Det är nog nyckeln till hundens i allmänhet rätt harmoniska attityd till livet. Det kan vi människor ta intryck av, att inte fastna i det förslutna men inte heller förlora oss i rädslor för framtiden. Det är väldigt fint att kunna vara som en hund i den bemärkelsen. Att ta tillvara på det som är just nu och kunna njuta orimligt mycket av ett tuggben om man är hund och en god kopp kaffe om man är människa.

Gör du det själv, lever i nuet?

– Jag försöker faktiskt göra det. Jag har ägnat väldigt många år av mitt liv åt att vara olycklig. Nu jagar jag i stället serotonin och oxytocin. Där kommer hunden in. Det finns väldigt mycket forskning i som visar att vi mår bra av att vara med hundar, det höjer oxytocinhalten ganska radikalt – och även hundars oxytocinhalt verkar höjas av att vara med människor! Det finns verkligen en ömsesidighet i umgänget mellan hund och människa.

I boken nämner Ann Heberlein en rad filosofer och historiska personer som är och varit hundälskare, inte minst filosofen Diogenes, den mesta kända respresentanten för den kyniska skolan, där värdet i livet bland annat anses bestå av ett avvisande av sinnliga njutningar och i ett förlikande med naturen.

– Han menar ju då att människan ska leva som en hund egentligen. Det handlar om att inte hänga upp sig på materiella ting och inte bry sig om individer som gör oss olyckliga. Det är någon form av tidig samhällskritik som vi kan påminna oss om i dag: det är inte våra ägodelar som gör oss harmoniska, det är faktiskt att relatera till andra. Och kanske inte minst att relatera till oss själva.

Någon annan hundälskande person du vill ta upp?

– Jamen det är lite kul att Frankrikens mest kändiga enfant terrible, författaren Michel Houellebecq, är en så stor hundälskare. Jag tycker det är fint att han som har en ganska cynisk och trött inställning till livet finner tilliten och kärleken i hunden – vilket han verkar ha svårt för i relation till andra människor, inte minst kvinnor.