Rädd tvååring

Jag har en son på två år som är rädd för nya människor, men även för våra vänner som vi träffar några gånger i månaden.

Så fort någon kommer hem till oss, vi går hem till någon eller någon börjar prata med oss på en lekplats ser han ut att bli livrädd! Han släpper allt han håller på med, rusar till mig eller sin pappa och klänger tills vi tar upp honom i famnen. Ibland går det över, efter ganska lång tid, och han börjar försiktigt leka i närheten av oss. Ibland går det inte alls över och han ”klänger” och gnäller/snyftar fast vi redan håller honom. Då ser vi ingen annan utväg än att ursäkta oss och gå undan med honom.

Detta började när han var runt 1 år och jag trodde att det var en fas som skulle gå över. Jag kan inte komma på att han skulle ha upplevt något trauma­tiskt på något sätt. Han går på förskola sedan ett halvår till­baka. Det tog ganska lång tid för honom att vänja sig vid det, men nu fungerar det helt okej. Förutom att det skär i hjärtat att se honom så rädd medan andra barn glatt springer runt och leker, börjar det bli jobbigt för oss föräldrar att ha sociala kontakter.

Vi väntar dessutom barn nummer två och ju tyngre jag blir, desto svårare blir det med denna klängighet. Jag är rädd för att börja känna mig som en fånge i mitt eget hem, då jag själv mår väldigt bra av att vara bland vänner. Hur ska vi hjälpa vår son? Vad kan vi göra? Hur ska vi agera? Hjälp!

Det är snarare regel än undantag att små barn är ängsliga och av­vakt­­­ande i kontakten med nya människor under en period. I ert fall verkar det handla om väldigt starka känslor och peri­oden tycks aldrig ta slut. Du kommer inte på någon händelse som skulle kunna ha utlöst sonens rädsla och någon sådan finns kanske inte.

Samtidigt kan man inte helt utesluta att han har blivit skrämd av någon/något som vi vuxna har svårt att se som ett hot, men även om det skulle finnas en tydlig utlösande faktor förklarar inte det varför rädslan kvarstår efter ett helt år.

Kan det vara så att tvååring­en är lagd åt det ängsliga hållet och generellt har svårt med förändringar och nya situa­tioner? I så fall borde det mär­­kas på något sätt även i för­skolan. Du skriver att det nu fungerar helt okej i förskolan. Men menar du om man bort­ser från sonens rädsla för obe­kanta männi­skor? Eller fun­gerar det bra även när det kommer vikarier eller besökare till förskolan?

Om problemet förekommer mest när ni föräldrar är med, skulle det kunna vara något i era beteenden som förstärker rädslan. Kanske sonen inte är rädd för främlingar, utan för att ni ska försvinna iväg från honom, till exempel.

Rent allmänt är det bra att försöka bli medveten om hur ens egna känslor påverkas av barnets. En tvååring som ser ut att vara livrädd och som klänger skulle dels kunna ge upphov till oro och väcka be­skyddarinstinkter, dels kunna skapa irritation. Risken för att man ska bli irriterad är kanske inte så stor i början, men torde öka över tid.

Fundera över om det alltid är barnet som reagerar först när det dyker upp någon obekant person eller om ni föräldrar blir medvetna om personen först. Gör minsta reaktion från sonens sida att ni hinner tänka: ”Åh nej, nu kommer han att bli rädd och vi kommer att bli tvungna att gå härifrån”? Tror du i så fall att er reaktion kan påverka och förstärka barnets reaktion?

Jag antar att ni försöker avdramatisera situationen och förmedla lugn och trygghet. Att sonen reagerar likadant nu som för ett år sedan visar att budskapet som ni försökt förmedla inte har gått fram. Vad det beror på är omöjligt för mig att veta. För att komma närmare svaret tycker jag att ni ska prata med förskolepersonal, släktingar eller vänner som varit med när pojken har blivit rädd. Hur ser deras reflektioner ut?

Kanske kommer ni fram till att ni inte kan göra så mycket annorlunda och att det mest handlar om tålamod och att se tiden an. Förr eller senare kommer ändå rädslan för obekanta att avta. Samtidigt är ni redan nu i en situation där du riskerar att börja undvika situationer som kan utlösa rädslan och du fasar över att bli fånge i ditt eget hem. Det är förstås inte bra.

Jag rekommenderar därför att ni tar kontakt med BVC och ber om råd och stöd. Ofta räcker det långt att få bekräft­at att man inte är ensam om sin situation. Blir man dessutom övertygad om att det just hand­lar om en peri­od i barnets liv (om än lång) brukar det också gå lättare att slappna av och inte oroa sig så mycket för barnets eller det egna bete­endet, eller för vad omgiv­ningen ska tycka och tänka.

⁄ Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se