Våga låta förändring ta tid

Jonas Mosskins krönika publicerades först i Modern Psykologi 7/2020. Foto: Martin Stenmark.

KRÖNIKA. De flesta terapipatienter och coachningklienter jag har mött, har haft en orealistisk bild på sitt lidande eller utvecklingsmöjligheter. De har sällan trott att det är möjligt att förbättras. Jag har känt mig som en hurtfrisk rådgivare som har förmedlat att många först upplever det som omöjligt, men att när tiden väl passerat, märker man att det skett stora förändringar – ofta i det tysta och utan dramatiska heurekastunder.

Jag börjar tro att det är en del av vår mänskliga natur. Att totalt ändra beteende eller förvärva nya förmågor är en långsiktig process. Det tar inte bara några månader. Inte sällan blir klienter uppgivna efter tre månader när de märker att resultaten och de fantastiska målen inte uppnåtts.

Ännu, ska tilläggas. För det har sällan varit fel på målen, utan på tidsperspektivet. Min roll blir då att uppmuntra klienterna att se förändringen som en process, en resa, där målet inte är tre månader bort, utan kanske ett år – att behålla ambitiösa mål men samtidigt ge sig själv en rimlig möjlighet att uppnå dem. Det är ingen vits att klandra sig själv eller känna skuld för något som ändå är orealistiskt.

Om jag ändå har lyckats förmedla en mer realistisk bild till mina klienter i terapi eller coachning, så har jag haft svårt att tillämpa det på mitt eget liv. Ofta har jag känt hopplöshet inför att inget kan förändras eller varit otålig inför att saker tar längre tid. Min slutsats är att vi människor generellt ofta utvärderar prestationer och förändringsskeenden för tidigt.

Att ha rätt tidsperspektiv när vi utvärderar skeenden är helt avgörande. Det gäller även på samhällsnivå. Under hela coronakrisen har jag funderat över att många människor uttrycker sig så tvärsäkert om Sveriges vägval. För mig är det som att analysera en hockeymatch efter endast en period. Och i den här matchen vet vi inte heller vilka spelregler som gäller, det upptäcker vi efter hand.

Tiden kommer när vi vet vad som var en bra avvägning. Vi behöver bli bättre på att tänka långsiktigt och bli skickligare på att väga in komplexa och dynamiska orsakssamband än vi är i dag. Vi måste vara ödmjuka inför detta och ha tålamod med att utvärdera hur vi som samhälle har hanterat coronakrisen. Annars riskerar vi att dra fel slutsatser.

Jonas Mosskin är organisationspsykolog. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 7/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s