Biggest loser

s-30-31
Eva-Lotta Hulténs artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2016.

De mest tävlingsinriktade förlorar i längden. Det menar författaren Eva-Lotta Hultén som går till botten med idrottandets psykologi.

De fyra papporna möts vid förskolans cykelställ efter barnlämning och inser att de ska åt samma håll. Männen hoppar upp på cyklarna och lämnar de lekande döttrarna bakom sig. Inom någon minut har den sociala cykelturen förvandlats till en vansinnestävling bredvid dragspelsbussar och genom rondeller. En av dem kör in i fronten på en bil och cykeln blir skev men han ger inte upp. Loppet fortsätter. ”Kom igen! Det där ska inte få hindra dig, fortare!” Genom Stockholms innerstad går den rasande kampen. Och så händer det. En budfirmabil kör ut från en tvärgata. En av männen faller av cykeln och hamnar under bilen. Ingen av de andra stannar. ”Kom igen nu då! Sista lilla biten bara!”
Framme vid slutmålet är kropparna fulla av adrenalin. De skrattar. Så börjar pulsen gå ner. ”Och Vilmas pappa då?” De tittar längs vägen men han syns inte till. De tre nickar lätt åt varandra och rycker på axlarna innan de hoppar upp på cyklarna för att ta sig sista biten till sina jobb.
I Jerker Virdborgs djupt obehagliga novell Värtavägen ner förvandlas lekfullhet snabbt till hänsynslöshet. Den som sig i leken ger får leken tåla.

Att ta ut sig fysiskt ger oss kickar i form av hormontillströmningar som skapar välbehag. Det tyder på att vi är gjorda för att röra på oss. Hjärta, lungor, muskler, leder, psyke – med lagom motion mår vi bättre. Men med idrotten grundläggs vår syn på livet som en tävling där alla kan indelas i vinnare och förlorare. Den vänjer oss vid prestationshets, fostrar oss till konkurrenter och lär oss att bli mindre hänsynsfulla. Medmänniskor reduceras till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi försöker boosta vår självkänsla. Tävlande är för många människor, på alla nivåer inom idrotten, också förknippat med skador och allmän olust. Den väcker rädsla för att inte duga, för att stötas ut, för att vara svag eller för att bli det. Hur hälsosamt är det, och varför pratar vi så sällan om det?
Gång på gång snubblar jag över ordet ”förbrödring” när jag läser om sportens betydelse. Man kan smaka lite på ordet. Rent semantiskt betyder det att åstadkomma att människor blir som bröder. Men mycket lite tyder på att sportande har sådana effekter.
I en amerikansk studie lät en forskare lärare bedöma sina elevers tävlingslust. Därefter fick de göra ett test för att mäta sin empati för andra. Pojkar som rankats som tävlingsinriktade fick lägre poäng på empatiskalan än de som rankats som mindre tävlingsinriktade. En annan studie visade att barn som var mer tävlingsinriktade också var mindre generösa att dela med sig av godis.
I sin avhandling Förenings­idrott som socialisationsmiljö: En studie av idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling från 2009 kommer Stefan Wagnsson vid Karlstads universitet fram till att det inte finns mycket fog för idrottsrörelsens aspiration på att göra unga mer socialt och demokratiskt kompetenta. Hans studie bygger på enkätsvar från sammanlagt över tusen elever mellan 10 och 18 år.
Vad gäller prosociala handlingar, som att vara ärlig, hjälpsam och givmild, så visar enkätsvaren att idrottande tioåringar begår fler sådana än icke-idrottande, men skillnaden är liten. Vid tretton års ålder är den utraderad, eftersom idrottarna sjunkit till icke-idrottarnas nivå. En slutsats man skulle kunna dra av det är att prosociala barn i större utsträckning söker sig till idrotten, som efter hand bidrar till att ta detta ur dem.
Jag fastnar också för en graf som visar självkänsla. Av den framgår att idrottare visserligen har högre självkänsla än icke-idrottare men att skillnaden är liten, och att den minskar ju äldre man blir. Vid 18 års ålder är den så gott som utraderad. Det går att dra slutsatsen att effekten av självkänsla har mer med status att göra än med något som ligger inom själva idrottandet.
Alla som minns sin yngre tonårstid vet att de som idrottar i den åldern har högre status än de som håller på med musik, teater, friluftsliv, politik, scouting eller schack – och av Stefan Wagnssons en­käter framgår också att de som idrottar generellt upplever sig som mer populära än de som inte idrottar. Att ha hög status bidrar till god självkänsla.
Stefan Wagnsson konstaterar att det främst är barn och ungdomar som via idrotten får möjlighet att känna sig duktiga i en speciell idrott, som har relativt goda förutsättningar att kunna stärka sin självkänsla. Effekterna uppstår dessutom framför allt i miljöer där man fokuserar på uppgiften och inte på resultaten – alltså där tävlandet hålls tillbaka.

Det hänvisas gärna till att vi har en tävlingsinstinkt som gör att vi måste få utlopp för vårt behov av att tävla på något sätt. Jag har inte lyckats hitta några trovärdiga vetenskapliga belägg för det. Studier visar i stället att små barn har väldigt vaga begrepp om vad tävlande är, och får förståelse för det först i tre–fyraårsåldern.
Av den forskning jag hittar framstår det som mer troligt att vi föds med olika stark disposition för att utveckla tävlingslust och att hur tävlingsinriktade vi blir beror på hur vår omgivning hanterar denna lust.
Nu uppmuntras vi från alla håll till att tävla, eller se på när andra gör det, bland annat med argumentet att tävlandet kanaliserar negativa känslor och aggressivitet och låter oss få utlopp för dem på ett område som är ofarligt. Men stämmer det?
Idén att tävlingsidrott hjälper till att kanalisera frustration vi redan känner kommer ursprungligen från Aristoteles tanke om katharsis. Genom att se tragiska dramer skulle vi frigöra oss från obehagliga känslor. Långt senare påstod psykoanalytikern Sigmund Freud och etologen Konrad Lorentz att aggression är en del av människans natur och att vi därför måste hitta acceptabla sätt att få den ur oss. Att delta i eller se på kontrollerade sammandrabbningar skulle bidra till att minska våldsamma konflikter i samhället.
Teorin om katharsis genom idrott har blivit mycket omhuldad men det mesta pekar på att det i själva verket är tvärtom. Socialpsykologerna Albert Bandura och Michael B. Quanty visade redan på 1970-talet att idrottande och kontrollerade urladdningar inte kanaliserar aggression, utan skapar den. Den nyaste forskning jag hittar på området är en stor norsk studie från 2008 som undersökte kamp- och styrke-sporters (boxning, brottning, asiatiska kampsporter och styrkelyft) effekter på pojkar mellan 11 och 13 års ålder. Den visade att idrotten gör dem mer våldsamma och asociala. Ändå lever idén om katharsis kvar, antagligen för att den är ett så utmärkt argument när man vill bortförklara idrottsaggressiviteten.

Det var i början av 1900-talet som tävlingsidrottens erövring av världen inleddes, delvis som en del i den uppblommande nationalismen. Tävlandet ansågs karaktärsdanande och skulle fostra samarbetsförmåga, laganda och viljestyrka. Dessutom skulle den ena landsmän i stället för att ställa klasser emot varandra. Men alla var inte positiva. Kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Vänstern ansåg att idrotten störde arbetet för ett reformerat samhälle, lärare tyckte att de unga borde ägna sig åt läxläsning i stället och nykterhetsförbunden befarade ökat drickande bland idrottarna. Det är lätt att konstatera att idrottsivrarna ganska snart fick tolkningsföreträde. Efter hand kom idrotten också att bli en del i det individualistiska förverkligandet av oss själva och bidra till att tävlandet erövrade allt fler delar av vårt samhälle.
Under senare delen av 1900-talet började vi i västvärlden se på individen som ansvarig för att hela tiden utvecklas till det bättre. Vi började förväntas anstränga oss för att finna vårt sanna jag, som stod i motsättning till andra individer. Det bidrog till att lösa upp känslan av gemenskap – och till att ställa oss emot varandra. Plikten att utveckla oss själva ledde vidare till en plikt att försöka vinna över andra. Richard Dawkins bok Den själviska genen, som kom 1976, ansågs ytterligare rättfärdiga egoistiskt beteende: Det låg i våra gener att armbåga oss fram. Vi människor påstods vara tävlingsinriktade och i ständig jakt på egen vinning.
I dag är hela samhället sportifierat och tävlingsindoktrinerat. Den allmänna åsikten är att det är roligt och utvecklande för både individ och samhälle med tävling. Men vi människor tycks faktiskt inte må särskilt bra av att vara konkurrensinriktade. Under sitt första år som doktorand på Stanford genomförde psykologiforskaren Sonja Lyubomirsky en studie där hon intervjuade dels människor som av vänner sågs som ”extremt lyckliga”, och dels de som ansågs ”extremt olyckliga”. Hennes tes var att lyckliga i första hand jämförde sig med dem som hade det sämre, medan de olyckliga jämförde sig med dem som hade det bättre. I efterhand betraktar hon sin ursprungliga teori som naiv. Det visade sig att de lyckliga inte riktigt förstod hennes frågor. De jämförde sig nämligen inte alls med andra. Sig själva bedömde de efter en egen, inre måttstock. När andra lyckades så gladdes de och när de misslyckades så kände de med dem.
Medan individualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra vänner och uppleva frihet från socialt tvång gör oss lyckliga, bidrar konkurrens-inriktad individualism, som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka.

Men är inte lite konkurrens bra för att få oss att prestera?
Trots att individuell konkurrens regelbundet används för att pressa fram bättre resultat av människor saknas det stöd för att det skulle ha positiva effekter på ett övergripande plan. När forskarna Kou Murayama och Andrew J. Elliott gjorde en metaanalys av tillgänglig forskning om tävlande och prestationer, kunde de konstatera att tävlandet sammantaget varken stärkte eller försämrade prestationerna. När de undersökte sitt material närmare, och prövade sina teser med nya experiment, framträdde ett mönster. Människor som tycker om att tävla presterade bättre medan de som ogillar att tävla presterade sämre.
Tävlande slår dessutom ut samarbete. Människor som normalt samarbetar tenderar att härma de tävlingsinriktade när de måste interagera med dem. På så vis ”vinner” tävling över samarbete – samtidigt som hälften av oss alltså bara kan få fullt utlopp för vår potential i uttalat icke-konkurrerande sammanhang. Samhället förlorar alltså i sammanlagd prestation när tävlande blir norm. Tävlingsinriktade kan ju alltid i hemlighet jämföra sig med andra om de vill.
Att vi presterar sämre i tävlingar som inbegriper priser har vi dessutom vetat länge. Redan på 1960-talet använde sig psykologiprofessorn Sam Glucksberg av det klassiska stearinljusexperimentet för att visa det. Försökspersonerna fick en liten papplåda med häftstift, ett stearinljus och tändstickor och uppmanades att arrangera så att ljuset satt fast på väggen och kunde tändas utan att stearin droppade på golvet. (Tricket var att komma på att lådan med häftstift kunde tömmas och häftas fast på väggen så att ljuset kunde ställas i den.) Människor i den grupp som ombads lösa problemet så snabbt de kunde för att få fram ett medelvärde på tiden som gick åt, löste problemet 3,5 minuter snabbare än den grupp som tävlade om belöningar.
Att vara upptagen av sin egen prestation och status minskar vår eftertänksamhet och vår fördomsfrihet. Att i stället fokusera på uppgiften ökar dessa förmågor. Vi är mer benägna att ställa nya och utmanande frågor och mer villiga att försöka lösa problem om vi är mindre intresserade av hur vi tar oss ut i jämförelse med andra.
En tanke: Vi pratar om ätstörningar men kanske borde vi också börja tala om tävlingsstörningar. Liksom ätstörningar i dag främjas av en utseende- och smalhetsfixerad kultur, främjas tävlingsstörningar av tävlingshets och ständig utsatthet för konkurrens. Men om ätstörningar i sig främst drabbar den som slutar äta, och de närmast anhöriga, drabbar tävlingsstörningarna långt fler än så. Tävlingshetsen plockar i många avseenden fram det sämsta i oss.
Eva-Lotta Hulténs artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

Eva-Lotta Hultén är författare till Klara färdiga gå: En bok om konkurrism (Karneval förlag 2016).

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s