När Milgrams lydnad kom till Lund

Lars Edlings och Jan Rydbergs reportage har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015. Illustration: Emma Hanquist.
Lars Edlings och Jan Rydbergs reportage har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015. Illustration: Emma Hanquist.

Så gick det till när svenska ungdomar deltog i ett dödligt experiment – det var i alla fall vad de trodde.

Ale Möller satt på en stol bakom ett genomskinligt skynke med elkablar fästa på kroppen. På andra sidan skynket befann sig en niondeklassare framför en elektrisk apparat. I lottningen hade han fått rollen som ”lärare” och förhörde nu ”eleven” Ale i ett inlärningsprov. För varje felsvar tryckte pojken på en knapp på sin apparat och straffade Ale med en elstöt.

Bredvid pojken fanns två försöksledare i vita rockar som vänligt uppmanade pojken att öka spänningen för varje elstöt. Ju kraftigare stötarna blev, desto mer stönade och skrek Ale bakom skynket. Till slut föll han ihop, till synes livlös, medan pojken, på försöksledarnas uppmaning, fortsatte att ställa frågor och dela ut ännu kraftigare stötar. Vad pojken inte visste var att elstötarna var fiktiva och att Ale fejkade smärta.

Några läsare känner kanske igen situationen från Stanley Milgrams berömda lydnadsexperiment som utfördes 1961. Däremot är det inte många som vet att ett lydnadsexperiment i Milgrams anda gjordes på psykologiska institutionen i Lund i slutet av 1960-talet. Socialpsykologen Lars Dencik, som på den tiden var en ung och grön forskare, ledde försöket och musikern Ale Möller, då i tonåren, medverkade. Han fick genom en riggad lottning varje gång spela rollen som elev. Att just Ale Möller deltog berodde på att Lars Dencik kände honom sedan tidigare och visste att han hade skådespelartalang. Han var till exempel med i Jan Troells kortfilm Pojken och draken från 1962.

Lars Dencik ville pröva och variera Milgrams resultat, till exempel genom att låta ungdomar vara försökspersoner, vilket Milgram inte hade prövat. Experimentet pågick under fyra dagar och sammanlagt ett tjugotal pojkar deltog. Veterligen är det enda gången ett lydnads­experiment av det här slaget har genomförts i Sverige. Resultatet publicerades aldrig men enligt Dencik och Möller låg lydnadsnivån på nära 100 procent, vilket är en av de högsta nivåer som har uppnåtts i världen.

Ale Möller, som numera är en framstående artist inom folk- och världsmusik, berättar i dag att han i samband med experimentet kände sig omtumlad av det faktum att om elstötarna varit riktiga hade han blivit dödad flera gånger om. Särskilt upprörd hade han blivit över de pojkar som delade ut starkare stötar än vad de uppmanades till. Varje deltagare fick träffa Ale Möller efter experimentet och se att han var i livet och mådde bra, så att de inte trodde att universitetet hade ett lik i källaren.
Han berättar att även om den elektriska apparaten inte gav några stötar under experimentet fanns ändå den funktionen inbyggd. Skälet var att den niondeklassare som spelade ”läraren” först själv skulle prova på att få en svag strömstöt för att invaggas i tron att de stötar han själv sedan delade ut var på riktigt.

Elstötarna var tydligt graderade från 30 till 450 volt på apparaten. Varje utdelning ökade med 15 volt. Ale Möller förklarar att han hade instruktioner om vilka fysiska responser han skulle ge på de olika nivåerna. Dessutom kunde han se hur många volt försökspersonerna delade ut och han simulerade den lämpliga fysiska reaktionen i form av ryckningar och ljud. En tanke med experimentet var att undersöka vad som utmärkte dem som inte lydde.
– Men det gick inte. En förkrossande majoritet – mitt minne säger alla – lydde. Försöksledarna var mycket förvånade över att den förväntade differentieringen i lydiga och olydiga uteblev.

Under experimentet var försöksledarna beredda att skärpa sina uppmaningar i flera steg, beskriver Ale Möller. Steg ett var en vänlig tillsägelse att fortsätta, steg två var att säga att experimentet måste fortsätta och steg tre ett påpekande att experiment var kostsamma och om försökspersonen inte fortsatte skulle hela forskningen äventyras. Ingen av dessa upptrappningar behövdes, men en deltagare bröt ihop. Personen ville inte vara olydig, men heller inte lyda. Situationen blev alltför ångestframkallande.

Lars Dencik, som har tjeckiskt-judiskt ursprung och i dag är professor i socialpsykologi vid Roskilde universitetscenter, minns att han blev chockad av lydnadsexperimentets resultat. Han säger att det visade på något djupt skrämmande i människors och det sociala samspelets natur. Det har påverkat hans människosyn, intressen och forskning sedan dess. Han fick en känsla av att kunna få alla att lyda och ta livet av sin kompis.
– Jag kände mig nästan som en gud, eller snarare en djävul. Vissa av försökspersonerna höll för öronen för att slippa höra Ales skrik. Andra var helt uppslukade av den tekniska upplevelsen. Vi pratade med var och en efteråt. Genom sitt deltagande fick de en chans att se in i sin själs mörker och märka att sådana sidor finns inom oss alla, säger Lars Dencik.

Han upplevde att många av de unga deltagarna inte var så intresserade av att fundera kring experimentets djupare betydelse. Några lydde till synes mot sin övertygelse, andra synbarligen utan att fundera. Han berättar att en del av dem skulle spela fotboll efteråt, forskarteamet kallade dem ”fotbollsspelarna” och de engagerade sig oftast i apparatens tekniska aspekter. Det tolkade Lars Dencik med en försvarsmekanism som kallas ”isolering”. De avskärmade sig från Ale Möllers lidande och reaktioner.

Vad var då orsaken till att experimentet aldrig publicerades? Han säger att det mest berodde på slapphet och brist på erfarenhet från hans sida. I dag anser han att det var dumt och till och med oförlåtligt att inte publicera.
– Men då inbillade jag mig att försöken var för amatörmässigt genomförda för att kunna gälla som vetenskap. Jag var ung och oerfaren som forskare och förstod inte vad jag borde ha gjort. Jag fick inte heller den uppbackning och vägledning jag skulle ha behövt från institutionen.

Lars Dencik tror att ökad kunskap om lydnadsexperiment i Milgrams anda kan bidra till att människor i mindre utsträckning låter sig styras av destruktiva auktoriteter. Han tillägger att även böcker som Hannah Arendts Den banala ondskan från 1963, om rättegången mot nazisten Adolf Eichmann i Jerusalem, och Christopher Brownings Ordinary men från 1992 kan bidra till ökad medvetenhet.
– Men de böckerna och hela den social­psykologiska forskningen pekar annars på att den enskilda människans medvetenhet och personliga hållning bara spelar en marginell roll. Det är situationen som sådan, dess struktur och karaktär, som framförallt styr hur människor beter sig.

Lars Dencik betonar att många människor inte verkar ha något styrande samvete som en stark motpol till benägenheten till auktoritetstro och konformism.
– I stället styrs våra beteenden till stor del av vår önskan om grupptillhörighet och av den gruppnorm som gäller – och detta sker så att säga bakom ryggen på den enskilda människan. Många är beredda att deponera sina samveten hos en person eller en ledargrupp de uppfattar som en legitim auktoritet.

Han påpekar att dagens debatt om digital övervakning också berör lydnad och auktoritetstro. Undersökningar visar att svenskar i allmänhet tycker att det är ganska okej med digital övervakning. Precis som i lydnadsexperimentet tar de flesta av oss inte eget ansvar, utan överlåter åt en auktoritet att bestämma vad som är rätt och vad som är bra för oss. Vår godkännande attityd kan enligt Lars Dencik bero på att vi inte har någon färsk erfarenhet av diktatur där medborgarna kontrolleras, men också på att vi som medborgare visar stor tillit till varandra och till myndigheter.

Ale Möller frågar sig om vårt förhållande till myndigheter kännetecknas av ett särskilt naivt förtroende. Han lyfter fram ett argument som ofta framförs: ”Har man som medborgare ingenting att dölja, har man ingenting att frukta.”
– Som om auktoriteter alltid skulle vara goda!

Tack vare att han var med i lydnadsexperimentet kunde Ale Möller konstatera att ingen av oss är ett helgon och att situationens struktur kan göra oss alla till monster.
– Jag var i den ålder då mönstring till militären var aktuell. Redan före experimentet umgicks jag med personer som vägrade göra militärtjänst. Deltagandet stärkte mitt eget beslut att vägra.

På senare år har han talat med vänner – personer han känner genom sitt yrke som musiker – som har personliga erfarenheter av kriget på Balkan. De har berättat för honom att goda vänner som trott att de aldrig skulle kunna göra varandra illa, en kort tid senare hamnat på olika sidor i ett grymt krig. Strukturerna var mäktigare än deras personliga vilja.

Lars Edling är frilansjournalist. Jan Rydberg är beteendevetare och skribent. Deras reportage har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015: Pappersutgåva | För skärm.

Läs mer om Stanley Milgrams lydnadsexperiment: ”Jag lydde bara order.” Eller? Nu kastas nytt ljus på bakgrunden till Milgrams experiment.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s