Bär en svart ring: Så kan världen se om du är asexuell

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Foto: Henric Lindsten.
Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Foto: Henric Lindsten.

Omkring en procent av alla människor är asexuella. Ändå syns de inte. Dags för förändring, tycker Jenny Jägerfeld.

KRÖNIKA. Att komma ut som homosexuell eller bisexuell är inte lätt. Det kan kännas som ett stort steg att berätta om sin sexuella läggning för andra – om den går emot normen vill säga.

När jag växte upp kände jag till två homosexuella män i hela Norrköping, och så visste jag förstås vilka Jonas Gardell och Eva Dahlgren var. That was about it.

Mycket har hänt. Jag är medveten om att det gör skillnad att jag nu bor i Stockholm och att folk blivit äldre, vilket gör att fler har kommit ut, men det har också skett en attitydförändring. Jag kan inte längre räkna hur många homo- eller bisexuella jag känner och känner till.

Men det finns andra aspekter av sexualiteten som vi nästan inte hör något om. Som det att vara asexuell. Det sägs att omkring en procent av befolkningen är asexuell, vilket betyder drygt 80 000 personer mellan 15 år och döden i Sverige. Många menar att asexualitet är en sexuell orientering, som hetero-, homo- och bisexualitet. Andra menar i stället att det är en avsaknad av orientering.

Att vara asexuell innebär att man inte känner sexuell attraktion till något av könen, men man kan i stället definiera sig som homo-, bi- eller hetero­emotionell. Många har både lust och förmåga att skapa kärleksrelationer, medan andra hellre är ensamma eller finner närhet med vänner. Gemensamt är att de inte känner sexuell lust, inte blir upphetsade och vill inte ha sex. Eftersom de inte bryr sig om sex, ser de inte frånvaron av sexuell lust som ett problem som behöver åtgärdas.

Jag känner inte till en enda asexuell i min bekantskapskrets. Inte i medie- eller kändissvängen heller. Inte för att folk måste berätta för mig eller allmänheten vad de gör eller inte gör i sängen, men jag tänker att det måste vara knepigt när man inleder en ny kärleksrelation att komma ut som asexuell. Och att hitta en annan, som man dessutom gillar, måste vara som att hitta en nål i en höstack. Det måste också vara knepigt att höra på vännernas sexprat och förhålla sig till det enorma fokus som finns på sex medialt och generellt. Det måste helt enkelt vara lätt att undra om det är något fel på en om man aldrig har förstått att en avsaknad av sexuell lust är något man delar med miljontals människor över hela världen.

Jag efterlyser en asexuell motsvarighet till Jonas Gardell eller Eva Dahlgren, och till de två männen som vågade komma ut i min hemstad på 1990-talet. Är det kanske du? Om du inte pallar att bli asexualitetens ansikte utåt just i dag, kan du i alla fall börja med en svart ring på höger långfinger, det är nämligen det internationella tecknet för asexuella. Då blir i alla fall höstacken lite lättare att leta i.

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 6/2014: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

2 Comments

  1. hmm asexuell man här finner din begäran svår att uppfylla pga jag är ingen kändis och själva konceptet är svårt för icke asexuella att förstå. provade för ett tag sedan att ”komma ut” för en kvinnlig vän med mindre lyckat resultat. det är lite som allt eller inget. för klara för henna att jag har legat med båda könen det gav mig absolut ingenting. jag blir dock kär mentalt. jag hoppas du finner vad du söker.

    Gilla

  2. När jag läser din artikel ovan så slås jag dels av det olustiga ordet asexuell (påminner kanske om asocial vilket ju anses negativt) och dels av att denna ”egenskap” verkar vara så svart eller vit. Antingen är man asexuell eller inte…?

    Kan inte asexualitet ”utvecklas” under livets gång vartefter man får andra intressen t ex barn, kreativa projekt och liknande? Eller kanske kan asexualiteten komma och gå i olika faser beroende på vad som händer i livet?

    Eller att attraktionen (sexualiteten) helt enkelt är som störst i början av en relation när nyfikenheten och känslorna är som starkast, men sedan klingar av till någon slags asexualitet till förmån för andra upplevelser?

    Jag är relationscoach och upplever att oftast är det ju kvinnan i relationen som inte tycker sexet är lika intressant längre vartefter tiden går. Hon ägnar sig hellre åt andra saker utan att sakna den sexuella aspekten. Ömheten och romantiken räcker i vissa fall långt. Skulle detta kallas asexuellt?

    Nyfiken på vad du har att säga om mina reflektioner.

    Allt gott!

    Gunilla

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s