Stockholmssyndromet: gisslan som kände med rånarna.

Klockan är 10.03 den 23 augusti 1973. Beväpnad med k-pist och dynamit kliver Janne Olsson in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han avlossar en skottsalva i taket och ropar att det rör sig om ett rån. Men personalen är snabb. En anställd larmar polis och det dröjer bara någon minut innan den första patrullen är framme. När dom tar sig in i lokalen skjuter Janne Olsson. En av poliserna träffas i handen. Det stod snart klart att rånet hade misslyckats. Men Janne Olsson, en fånge på permission, hade inga tankar på att ge upp. Han tog tre bankanställda som gisslan och krävde tre miljoner kronor, pistoler, skottsäkra västar, hjälmar, en flyktbil och fri lejd.

Det gisslandrama som utspelade sig i Kreditbankens lokaler under dom kommande sex dagarna dominerade inte bara nyhetsrapporteringen i Sverige. Händelsen var så exceptionell att den blev en internationell toppnyhet.

Ett annat krav från Janne Olsson var att den ökände brottslingen Clark Olofsson skulle släppas och föras till banken. Regeringen gick med på kravet. Clark Olofsson hämtades av polis på fängelset i Norrköping och kördes till Kreditbanken. Efter sex dagar var dramat över. Polisen borrade hål i taket från lokalen ovanpå banken. Dom sprutade in sövande gas i valvet som satte duon ur spel. Janne Olsson och Clark Olofsson greps och dom fyra bankanställda fick sin frihet.

Kriminologen och psykiatern Nils Bejerot gav råd till polisen under gisslandramat. Han beskrev senare fenomenet som Norrmalmstorgssyndromet, där gisslan började sympatisera med kidnapparna och försvarade deras handlingar. Begreppet fick snabbt internationell spridning – men då talades det i regel om Stockholm i stället för Norrmalmstorg, som i engelskans Stockholm syndrome. Den användningen blev senare den dominerande även i svenskan där det nu främst talas om Stockholmssyndromet.

Fenomenet är omdiskuterat. Somliga psykologer ser Stockholmssyndromet som att gisslan identifierar sig med kidnapparna och gör deras sak till sin egen och ursäktar kidnapparnas metoder. Andra psykologer väljer att tona ner identifikationen och i stället betrakta Stockholmssyndromet som en överlevnadsstrategi. En tillfällig lojalitet med kidnapparna kan främja möjligheterna till frigivning.

Stockholmssyndromet har använts som förklaringsmodell för en rad andra kidnappningar. Terrorgruppen Symbiotiska befrielsearmén tillfångatog 1974 Patricia Hearst, arvtagare till ett tidningsimperium. Dom höll henne instängd i en garderob och krävde att flera av organisationens medlemmar skulle friges ur fängelser. Som livstecken fick Patricia Hearst spela in uttalanden som skickades till medierna. Polisen noterade att hon steg för steg anammade terrorgruppens språkbruk och ideologi. Efter 57 dagar som gisslan bytte hon sida och anslöt sig till Symbiotiska befrielsearmén. Några dagar senare deltog hon i ett bankrån i San Francisco. Hon berättade för den skräckslagna personalen att hon var Patricia Hearst men att hon hädanefter skulle kalla sig Tania, en anpassning till terrorgruppens kodnamnssystem. Dom följande månaderna var hon inblandad i en rad attentat.

När hon greps och ställdes inför rätta hävdade försvarsadvokaten att hon var ett offer för Stockholms-syndromet. Försvararen ansåg att hon hade blivit hjärntvättad som gisslan och att hon därför inte hade kontroll över sina handlingar. Domstolen tog inte hänsyn till det argumentet.

Natascha Kampusch var bara tio år när hon 1998 rövades bort av Wolfgang Priklopil. I åtta år hölls hon fånge i ett hus i österrikiska Strasshof. Hon utsattes bland annat för sexuella övergrepp och olika typer av bestraffningar. När hon lyckades rymma 2006 tog Wolfgang Priklopil sitt liv. Tio år senare berättade hon i intervjuer att hon ägde huset och ibland bodde där. Hon ansåg inte att beteendet var ett fall av Stockholmssyndromet. Natascha Kampusch beskrev hur hon i en extrem situation hade tvingats fatta en rad rationella beslut för att överleva. I denna överlevnadsstrategi ingick en skenbar lojalitet till Wolfgang Priklopil. Hon försökte ge illusionen av ett ömsesidigt förtroende som skulle göra honom mindre uppmärksam. Förhoppningen var just att kunna utnyttja ett sådant ögonblick för att fly.

Anders Svensson är chefredaktör för Språktidningen. Texten är ett bearbetat utdrag ur hans bok Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).