Annons

Gaslighting – så funkar det

Psykologen och psykoterapeuten Allan Linnér om att ”gasljusa” någon.

Psykologen och psykoterapeuten Allan Linnér om att ”gasljusa” någon.

Vi var i 25-årsåldern när vi, min kamrat Harald och jag, pratade om svek och bedrägeri. Vi pratade på just det sätt som man kan göra när man är i en ålder då man tror sig besitta någon slags livsvisdom. Många av våra samtal på den tiden handlade om relationer. Vi var överens om att vi nog kunde hantera och i bästa fall även förlika oss med det mesta vi skulle komma att möta i livet, till och med att bli lurade eller bedragna.

Men vi gjorde ett undantag. Om personen som bedragit skulle säga saker i stil med ”Hur kan du tro att jag skulle kunna vara otrogen”, ”Vem är du att påstå att jag ljuger?” eller ”Hur kan du misstänkliggöra mig?” skulle det vara svårare.

Att ljuga, förneka eller neka till var en sak, men att på olika sätt bli påtvingad den andres lögn var något annat. Det skulle vara förnedrande och förolämpande, konstaterade vi.

I vår bekantskapskrets berättades det då om en make som, anklagad av sin hustru för otrohet, insisterade på att hon skulle tas till en psykiater. Han sa att hon måste vara psykiskt sjuk som kunde misstänka honom för att ha bedragit henne. Men han hade bedragit henne, något som dessutom många kände till. Det värsta var ändå inte att han hade varit otrogen utan att han hade gått över en gräns, att han försökt påverka hennes psyke genom att manipulera hennes verklighetsuppfattning. Att ”gasljusa” någon blev vårt namn på detta beteende.

I filmen Gasljus med Ingrid Bergman i huvudrollen som Paula försöker hennes man, Gregory, spelad av Charles Boyer, manipulera hennes psyke genom att hävda att hennes upplevelser och iakttagelser är inbillade.

Gregorys syfte med alla manipulationer är att få tillträde till det hus som Paula fått ärva av sin moster. I huset hoppas han finna mosterns värdefulla smycken.

Han gömmer föremål så att Paula ska tro att hon tappat dem, han ändrar styrkan på gastillförseln så att det påverkar belysningen i hemmet, han placerar saker i hennes väska så att det ska framstå som om hon tagit eller stulit dem, han isolerar henne från omgivningen och låter tjänstefolket veta att hon är ”skör”. Gregory talar till Paula med en ton av nedlåtande omtänksamhet: ”Du har varit glömsk på sistone”, ”Du är bara trött” och ”Paula, jag hoppas att du inte börjat inbilla dig saker igen”.

Att ”gasljusa” är på väg att bli ett vedertaget begrepp och beskrivs ibland som narcissistens favoritverktyg. Det finns många skäl till gasljusarnas beteende. De gasljusar för att få makt och kontroll, för att bli auktoriteter och därmed påverka andra människors uppfattning om verkligheten. De gör det för att dölja utnyttjande, vanvård, misshandel och gränsöverskridanden. Ibland handlar de som de gör för att ändra eller ifrågasätta överenskommelser och löften och därigenom undvika ansvar.

De använder sig av dubbla budskap, de säger något men visar samtidigt att de menar eller känner något annat. De använder sig även av så kallade dubbelbindningar, det vill säga dubbla budskap som, om de kommenteras, leder till bestraffning i någon form. De sätter sig i en offerposition som de kan dra fördel av.

Den som utsätts börjar tvivla på sitt eget minne, känner skuld och otillräcklighet. Det egna omdömet sviktar och det blir allt svårare att fatta självständiga beslut. Den som blir gasljusad känner sig sårad, missförstådd och ensam, och i värsta fall även rädd för att mista förståndet.

***

En av mina klienter, Malin, hade föräldrar som var bosatta i södra Sverige. Själv bodde hon i Stockholm. Pappan var fortfarande yrkesverksam och hade många aktiviteter och ett stort nätverk, så han tillbringade ungefär en vecka varje månad i huvudstaden där han också disponerade en övernattningslägenhet.

Den senaste tiden hade det allt oftare hänt att pappan inte svarade på telefon när hon sökte honom. (Det här var innan mobiltelefonerna blivit vanliga.) Hon började ringa allt tidigare på dagen och när han inte svarade då heller blev hon orolig och frågade honom varför han inte gick att nå. Pappan kom med olika förklaringar: han hade börjat ta tidiga morgonpromenader, träffat en god vän på frukostfika ute på stan eller somnat sent och varit för trött för att höra telefonen.

Malin sökte egentligen terapi för helt andra saker än den oro som uppstått kring pappan, men eftersom dennes ändrade beteende sammanföll med våra samtal kom hon med nya exempel nästan varje gång vi sågs.

Det blev jul och vi gjorde några veckors uppehåll. När vi återsågs berättade Malin att samma sak hänt flera gånger igen och när hon inte fått kontakt med pappan bestämde hon sig för att åka till hans lägenhet och såg då att han inte hade varit där på flera dagar. Det låg brev och reklam på hallmattan nedanför brevinkastet.

Under de kommande månaderna hände det flera gånger att varken Malin eller hennes bror fick tag på pappan oavsett vilken tid på dygnet de sökte honom. Pappan hade själv föreslagit att han skulle berätta när han skulle göra nästa övernattning.

När hon till slut fick kontakt med honom var hon både orolig och arg. ”Vet du hur många gånger jag har stått utanför dörren till din lägenhet och undrat om jag ska våga låsa upp?! Fattar du inte hur det känns att stå där med bultande hjärta och inte veta om jag ska hitta dig död? Mina tankar har rusat åt alla håll, jag har till och med undrat om du har en älskarinna.”

Pappan blev rasande och krävde en ursäkt. Om inte Malin ”gottgjorde” sin ”insinuation” skulle han bryta kontakten med henne. Malin hade vägrat att be om ursäkt och när hon tog kontakt med honom några veckor senare hade hon sagt: ”Jag uttalade mig faktiskt inte om dig, det handlade bara om vilka känslor och fantasier som väcktes hos mig.” Sedan hade hon lagt på.

När de sågs några veckor senare – pappan hade då hört av sig för att be henne skjutsa honom till en begravning utanför stan – var det som om ingenting hänt. Pappan satt bredvid henne i framsätet och lade sin stora, varma hand på hennes axel medan han berättade att han flera gånger övernattat hos en bekant som var deprimerad. Han undrade om det fanns risk för att han skapade förväntningar som han inte skulle kunna leva upp till och därmed skulle kunna skada sin deprimerade vän. Eftersom Malin var sjuksköterska inom psykiatrin betonade han hur viktigt det var för honom att höra hennes synpunkter. Tonen i hans röst var förtrolig när han bad henne om råd, något som nästan aldrig hade hänt tidigare.

Malin blev helt ställd, efter lång tvekan frågade hon honom om det inte hade varit bättre att redan tidigt berättat om den kontakten, eftersom hon och hennes bror hade varit så oroliga. Pappan svarade att det skulle ha känts som om han framhävde sig själv, vilket hon borde veta att han inte var särskilt bekväm med.

Några månader efter att vi avslutat vår kontakt fick jag ett vykort från Malin. Hon skrev: ”Nu vet jag hur det ligger till, det var precis som jag anade. Han hade en vän i viken.”

Allan Linnér är psykolog och psykoterapeut. Texten är hämtad ur hans bok Vi slog följe en stund: Möten och minnen från terapirum och radio (Natur & Kultur 2019)

Text: Allan Linnér

Toppbild: Metro Goldwyn Meyer