Annons

Kodjo bakom skölden

Kodjo Akolor skämtade bort sitt inre mörker – tills han tvingades kliva rakt in i det.

Ångesten sitter som en boll av obehag i solarplexus. Den växer för varje dag och Kodjo Akolor förstår inte varför. Han har ett bra jobb som programledare på Morgonpasset i P3. Har lett Melodifestivalen och Musikhjälpen, uppträder regelbundet som ståupp-komiker. Han har tagit sig längre än han någonsin hade trott – och borde ju vara lycklig, eller i alla fall nöjd.

u mer jag måste processa desto mer går jag in i mig själv. Till slut var jag bara tyst och satt och kokade i min egen ångest, säger Kodjo Akolor där han sitter vid ett av borden på ett kafé vid Mariatorget i Stockholm.

Depressionen började gro i början av pandemin och kändes som ett växande känslomässigt svart hål. Kodjo Akolor diskuterade mycket med sin fru Olga och insåg att han måste prata med en terapeut.

– Jag spelade glad och normal på radion, glad och normal på scenen, men sedan klev jag av och satt med det här mörkret. Det blev ohållbart. Jag kände att jag måste förstå vad det här är för något, jag måste in i det där hålet,
in till kärnan.

I terapirummet hällde terapeuten upp ett glas vatten, ställde fram en låda med näsdukar och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Då började Kodjo Akolor skämta.

– Det är min reflexrespons till allt som är jobbigt: skämta bort, skämta bort. Humorn hade blivit en så här tjock sköld för att hålla undan allt det mörka, säger han och måttar fyra decimeter med händerna.

Efter några gånger kom de fram till att han först behövde fem minuter för att skämta av sig. Med tiden kunde han sitta allt längre och gräva. De pratade om uppväxten i Vallentuna och om föräldrarna, som kom till Sverige från Ghana på 1970-talet. Föräldrarna skilde sig tidigt och Kodjo Akolor och hans storebror bodde mest hos sin mamma. Tillsammans med terapeuten grävde han i varför det varit så viktigt för honom att stå och skoja på ”roliga timmen” i skolan.

– Jag blev utsatt för mobbning på grund av min hudfärg och roliga timmen var min fristad. Under den timmen kunde jag göra karaktärer, skämta och skoja – då var jag den roliga killen i klassen och inte den svarta killen i klassen.

Som barn insåg Kodjo Akolor att om han kunde få människor att skratta så skapade det ett avstånd till deras idé om vem han var utifrån sin hudfärg och gjorde honom till en människa. I terapin var det smärtsamt att gå in i minnen av hur det kändes när klasskamraterna sade saker som n-ordet. Minnen av att bli förbannad och sedan ledsen.

– Jag blev ledsen för att jag lät andra människor ta makten ifrån mig. Det blev en kontrollförlust, kontroll i bemärkelsen att jag sätter mitt eget värde.

Hemma hos mamma var det tufft ekonomiskt och fanns inte pengar till Levis-jeans och coola skor. Kodjo Akolors strategi för att hantera det som var jobbigt var att även försöka få sin mamma att skratta.

– Det är en inställning som jag har haft till det mesta; jag kan antingen skratta eller gråta, och jag tror att man tar bort makten från saker om man hittar ett sätt att skratta åt dem. Jag brukade skämta om att min mammas favoritord var nej.

Han blev någon som stod utanför och observerade. Som såg andra barn med deras prylar och skämtade för att ta sig in i gemenskapen.

Vad gör observatörsrollen med en?

– Du blir bortkopplad från det som händer omkring dig, på gott och ont. Fördelen är att jag kan se på en företeelse med nyktra ögon, eftersom en del av min hjärna blir analytisk och tänker ”okej, det här hände, finns det något kul här?”.

I terapin insåg Kodjo Akolor att han drivs av osäkerhet. Nästan 14 år på Morgonpasset hade gett en trygghet som lett till kreativ stagnation. Egentligen hade drömmen hela tiden varit att jobba med film och tv. Som den amerikanske komikern och skådespelaren Eddie Murphy, som han såg första gången som barn och tänkte: ”Shit vilken grej! Det där skulle jag vilja göra!”

Samtidigt närmade sig 40-årsdagen. Plötsligt hade halva livet gått. Han var inte där han ville vara och gjorde inte det han ville göra. Det var den slitningen mellan drömmen och rädslan för att misslyckas som rev allt hårdare därinne i solarplexus.

 – Jag mådde inte bra av tryggheten, den skapade känslan av att ”du vill ju något annat, men du vågar inte”. Det var nödvändigt att börja gräva i mörkret för att kunna utvecklas.

Kodjo Akolor bestämmer sig för att sluta på Morgonpasset. I januari 2022 säger han upp sig i direktsändning, men ger sig själv ett år innan han faktiskt stiger av. Det känns som att hoppa från ett flygplan. Han ser framför sig hur han sitter fastspänd vid sin medhoppare. Någon öppnar flygplansdörren och den kalla vinden blåser mot kroppen. Någon räknar ner. Tre. Två. Ett. Så hoppar de. Han känner den sugande känslan i magen av att falla.

– Det var inte ”Nu ska jag kasta mig ut!”, nej jag var fucking skräckslagen. Men jag ville hellre röra mig framåt med känslan ”Ooh shit vad kommer hända?!” än att sitta still och veta att inget kommer att hända men jag är trygg här.

Efter Morgonpasset hoppade Kodjo Akolor rakt in i Let’s dance på TV4. Det senaste året har han också turnerat med den självbiografiska ståuppföreställningen Lättkränkt och långsint.

– Det är en sammanfattning av mig själv; jag blir lätt stött och sedan kommer jag aldrig någonsin att släppa det. Men jag har hittat ett sätt att förvalta alla de här sakerna som irriterar mig och göra humor av dem.

Det är framför allt ismer och fobier som irriterar honom, som sexism, rasism och homofobi.

– De föds ur dumhet och rädsla och jag försöker hitta sätt att skämta om dem för att ta bort den makt de har över oss.

Han skämtar bland annat om sig själv och föreställningar om afrikaner.

– En fördom är att man ska vara väldigt rytmisk: ”ni som har afrikanskt påbrå är ju jätterytmiska och har jättemycket musik i kroppen”. Sedan kommer jag på plats åtta i Let’s dance … så det kanske inte stämmer.

För honom är humor ett sätt att dölja medicinen. Som Mary Poppins sa: ”A spoon full of sugar makes the medicine go down”. Kodjo Akolor minns till exempel när han var ute i Stockholms skärgård och skämtade om sin upplevelse av hur konstigt det känns att vara svart i skärgården och hur han såg på människorna där. Efteråt kom en man fram och berättade att hans föräldrar ägde ett hus ute på ön och att han varit där sedan barnsben men aldrig reflekterat över den livsstilen.

– Han hade tagit för givet att man var ute med båten och fiskade på dagarna och så vidare. Han sa att ”när jag får din blick på min vardag så inser jag att jag är väldigt priviligierad som får uppleva det här”. I allra bästa fall är det vad jag lyckas göra, att någon skrattar hela vägen fram till insikt.

När humor är i sitt esse, fortsätter han, skapar den en brygga mellan människor.

– I publiken finns alla möjliga åldrar, utseenden och politiska åsikter, men när skrattet väl kommer så försvinner allt det där. Då är det en grupp som tillsammans upplever något som får alla att skratta.

Under våren har han också jobbat med Utbildningsradions programserie Vem ska jag tro på?, om hur man ska veta vad som är sant och falskt i medieflödet. Det handlar bland annat om hur desinformation, konspirationsteorier och mediedrev fungerar.

– Det är viktigt att folk får upp ögonen för att man behöver ha ett holistiskt och bra sätt att förhålla sig till nyhetsflödet. Det handlar om att bredda kunskapen för en allmänhet som kanske inte har stenkoll på hur allt det där fungerar.

Hur bra är du själv på
källkritik?

– Jag har tillräckligt mycket självdistans för att vilja tro på saker som inte stämmer och veta när det inte är sant.

Som med ufon?

– Ja, jag vet att de är där. De måste bara vara en trovärdig källa som kommer med det. Det är idiotiskt att utgå från att det, i ett universum med miljarder stjärnor och galaxer, bara skulle finnas ett ställe där det finns liv. It doesn’t make any sense.

Samtidigt som Kodjo Akolor kastade sig ut i det okända fick han också barn. Nu finns en nioåring, sjuåring och ettåring därhemma.

– Min stora insikt är att ingen förälder vet vad de håller på med. Mina föräldrar visste inte. Ingen har någon aning.

Han ser föräldraskapet som en buffé av saker från ens egen uppväxt och annat som man hittat på vägen. Man får plocka det som var bra, lämna det som inte var bra och lägga till nya saker.

– Fyll tallriken med det du tycker är gott och viktigt. Kanske lite sallad och tråkiga grejer som ändå behövs. Sedan kör du och hoppas på det bästa.

Själv har han framför allt plockat med sig förmågan att få barnen att skratta och att inte vara rädd för att säga nej till dem.

– När vi hade fått vårt första barn kom min mamma till BB och sa ”kom ihåg att ditt jobb inte är att vara den här människans kompis”. Hon menade att mitt jobb inte är att göra allt som barnet vill, eftersom barnet också måste göra saker som det inte vill, om det ska bli en vettig människa.

Något som han själv lagt till buffén är samtal. Han pratar mycket med barnen. Frågar vad de känner, tycker och tänker.

– Jag vill ha en öppen kommunikation. Jag och min pappa hade inte så många öppna samtal om hur jag upplevde vårt gemensamma liv, han var mer ”så här är det”.

Terapin har gjort honom bättre på att lyssna och ställa de frågor till barnen som
terapeuten ställde till honom: ”Varför reagerar du på det jag säger? Okej, du är arg, vad är det som gör dig arg?”

Han försöker hjälpa dem att själva hitta sina svar och lära dem att lyssna för att förstå i stället för att svara.

– Jag försöker ge dem redskap för att kommunicera med och förstå sig själva. Ju mer man förstår sig själv desto lättare är det att vara med sig själv.

Det har gått nästan två och ett halvt år sedan den direktsända uppsägningen. Känslan av att falla finns fortfarande där.
Det suger i magen. Han hoppas kunna nå en konstant hastighet, där farten inte ökar, och en känsla av att ”nu faller jag och det är okej”.

Ångesten skriker inte längre, utan viskar svagt om att gå tillbaka till tryggheten. Då frågar han sig själv vad alternativet till att falla är,
och svaret blir alltid ”jag vet inte”.

– Då så, brukar jag säga till mig själv, sluta gnälla och kör på. Jag brukar också ge mig en sorgeperiod på 24 timmar då jag tycker synd om mig själv. När jag är i mina känslor blir de mer hanterbara, jämfört med att skjuta dem ifrån mig, som jag gjorde förut.

Han läser den andra terminen av tre på en utbildning i att skriva filmmanus och har precis skrivit sitt första utkast till en långfilm. Det handlar om hans pappa, som var med och gjorde statskupp i Ghana på 1970-talet. Fadern skrev sina memoarer men gav aldrig ut dem, i stället berättade Kodjo Akolor sin pappas historia i sitt vinterprat i P1 2023.

– Nu försöker jag göra hans berättelse till något som är allmängiltigt och inte unikt; det här var en upplevelse och det här är lärdomen från den upplevelsen. Lärdomen att vi har mycket mer makt som individer än vi tror.

Kodjo Akolors dröm har varit densamma i alla år: att stå på Oscarsgalan och ta emot pris för bästa film. På senare tid har han börjat jobba med att känna tyngden av statyetten i handen.

– Vad är poängen med rimliga drömmar? Min pappa brukade säga att om du siktar mot stjärnorna kanske du når till månen.

Tacktalet har han redan klart. Det är riktat till alla som känner att de inte kan, att deras dröm inte är möjlig eller att de inte vågar. I talet skulle han uppmana dem att tro på och följa sin dröm.

– Jag tror att en del av min resa handlar om att få andra människor att våga drömma. Jag hoppas att någon ska se på mig och tänka ”Shit, vilken grej, det där ska jag göra!”, som jag gjorde med Eddie Murphy. Då är jag nöjd med vad jag har gjort här i livet.

Text:

Toppbild: Nicole Reshdouni