Amanda Romare: ”Jag blir rädd att jag är narcissist”

”Jag är ganska rädd för det området”.

Amanda Romare ser på mig med uppspärrade ögon som om jag sagt något ytterst allvarligt. Jag har just förklarat för henne att intervjun vi ska göra kommer att vara med i ett temanummer om narcissism och att någon av alla killar hon beskriver i Halva Malmö består av killar som dumpat mig säkert skulle kunna kvala in som en sådan.

Det visar sig att hennes syster Adina, som hon samarbetar tätt med i produktionen av den kommande SVT-serien Raw Dog ibland anklagar Amanda Romare för att vara just en sådan: en narcissist.

– Det är en så jobbig klang kring begreppet. Jag blir rädd att jag är det och börjar granska mig direkt.

Jag säger att hon inte framstår som särskilt narcissistisk, varpå hon genast vill ringa sin syster och säga ”hör här”. Nu är jag inte heller någon terapeut och kan inte diagnosticera någon, förklarar jag.

– Men det vore ändå bra.

Du tror väl inte att du är det?

– Nej, jag har empati med min omgivning och bryr mig om vad som händer i Gaza. Jag kan ju inte ens se på Robinson, Förrädarna eller Gift vid första ögonkastet för jag tycker så synd om de som röstas ut. Men jag är ju ganska självcentrerad och vill alltid älta mina problem.

Det gör henne dock med största sannolikhet inte till narcissist. Hon berättar att hon brukar googla olika psykologiska tillstånd. När hon läser på känner hon samtidigt efter: Kan det här förklara hur jag mår? Hon söker en förklaring, för det har känts fel i kroppen så länge hon kan minnas.

Amanda Romare slog igenom stort med sin debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig för fem år sedan. I höstas blev romanen tv-serie. Några månader innan den hade premiär på Netflix medverkade Amanda Romare i SVT-serien Tvångstango. Om att bli fri från ocd där Erik Andersson, en av Sveriges främsta experter på ocd hjälper Amanda med hennes tvångssyndrom. I den seriens första avsnitt säger hon att hon inte vill bli ”hela Sveriges looney”.

– Ja, det tänker jag på hela tiden. Häromdagen var jag på en middag där en person började prata om Halva Malmö och sa att hon tyckte om boken men att Amanda i den var helt outhärdlig. Alla vid bordet visste väl att jag sagt att den är nittio procent självbiografisk, så det var ju inte så kul.

Vad gjorde du då?

– Jag försökte rädda situationen. Efteråt ringde jag mamma och grät. Det är väl ingen som skulle sitta och kritisera Jan Guillou så för en romankaraktär? Sådana situationer är väldigt svåra.

Men du blev inte arg? Du försökte rädda situationen?

– Jag känner att jag måste det, annars blir det så jobbigt för de andra vid bordet.

Så reagerar nog inte en narcissist, så det kanske du kan sluta googla på?

– Okej. Och egentligen vill jag inte hänga ut henne som sa det där heller, men det är märkligt att vara med om sådana situationer.

Vi träffas i ett konferensrum på bokförlaget Natur & Kultur i Stockholm. Anledningen är att det är där hennes böcker ges ut. Nu har hon skrivit en uppföljare till Halva Malmö som heter Judas och som tar vid där första boken slutade. Dr Pepper-gänget finns kvar i den fiktiva Amandas liv. Själv har hon blivit sambo med Emil, killen hon träffade mot slutet av Halva Malmö.

– Judas är mer roman än Halva Malmö, men den är fortfarande rätt självbiografisk, säger Amanda Romare.

I den nya romanen ligger fokus mer på relationen mellan Amanda och Emil. På sätt och vis kanske man kan säga att det är en mognare roman än debuten, även om dagboksformen och tilltalet känns igen. Det är fortfarande lustfylld läsning med många skratt. Men den har delvis också en mörkare tematik och handlar bland annat om ett sexuellt övergrepp och en abort.

– Jag vet inte om jag är så förtjust i att den blivit allvarligare. Halva Malmö har betytt så mycket för så många och då vill jag egentligen ge dem vad de vill ha.

Hon säger att det var svårt att skriva uppföljaren. Det tog lång tid innan hon kom igång med skrivandet. Till sist var det hennes syster Adina som sade åt henne på skarpen att sätta sig och skriva. De båda systrarna hade ansökt om en vistelse i Grez-sur-Loing där Carl Larsson och hans fru Karin träffades.

– Hon tryckte ned mig i stolen och sa ”nu måste du skriva”. Vi började bråka och jag sa ”jag är så jävla dålig och kommer aldrig skriva något mer. Jag är inte Ulf Lundell”. När hon svarade att Lars Norén var bättre än Lundell började vi bråka om det i stället, säger Amanda och skrattar.

När bråket hade lagt sig började Amanda att skriva på det som skulle bli Judas.

– Att ta sig igenom det var ocd-mässigt skitjobbigt. Jag skrev ett kapitel och hatade det. Men då läste Adina och sa ”fortsätt, det här är bra”. Jag behövde den bekräftelsen för att orka. Och då blev det en roman till slut.

Amanda Romare fick diagnosen ocd för snart fem år sedan. Då hade hon länge upplevt att hon inte var som andra och att hon hade extra utmaningar i vardagen.

– I skolan pratades det om ”damp-ungar” och jag var rädd för att vara en sådan. Men i skolan klarade jag att dölja min ocd bättre än hemma. Där fick jag utbrott på andra i familjen, i skolan bröt jag mer ihop och grät. När jag fyllt 25 började ocd diskuteras mer i media och då började jag fatta att det kanske var det jag hade.

Ofta kom utbrotten när något planerat inte ägde rum, eller om planerna ändrades från det som först var bestämt. Som när familjen skulle gå på restaurang och det var fullt på den planerade så att de fick gå vidare till en annan.

– Då bröt jag ihop direkt och började gråta och skrika.

I tv-serien Tvångstango inleder Amanda Romare en kbt-behandling som syftar till att ge henne verktyg för att hantera sin ocd. I första avsnittet av serien (”Kartläggningen”) pratar hon och Erik Andersson om att behandlingen metaforiskt kan ses som att hon tar steg för steg och att hon kommer att vara fri från ocd:n när hon tagit hundra. När serien var över kände hon att hon tagit femton av dessa steg.

– Nu har jag kommit en jättebit till och känner mig väldigt entusiastisk kring det! Jag kanske har tagit 40 steg.

Har du fått reaktioner från andra med ocd efter serien?

– Jag har fått oerhört mycket kärlek och support från ocd-communityt. De har verkligen varit stöttande. Många skriver till mig om deras ocd och hur de kämpar i vardagen och med sin kbt-­behandling. Det är så många som har det så kämpigt. Men det har varit fint att inse att jag faktiskt kanske har hjälpt någon genom att skriva böckerna.

Att hon ändå kommit fyrtio steg på vägen märker hon i sin vardag. Tidigare behövde hon exempelvis först kontrollera krukväxterna när hon kom hem, innan hon pussade och kramade sin pojkvän, berättar hon:

– Nu kan jag hälsa på honom och kanske snegla lite på krukväxterna samtidigt. Jag börjar inte heller gråta om jag ser ett gult blad. Det gjorde jag förut. Så mina tvångshandlingar har blivit färre och jag blir mindre berörd av olika saker som triggade mig enormt förut.

Erik Andersson uppmanade i SVT-serien Amanda Romare att ta till sig av Roy Cohns mentalitet. Cohn är mentor åt Donald Trump och hans strategi går ut på att man ska känna: ”Attack, Attack, Attack”, ”Always claim victory” och ”Never apologize”.

– Det har konstigt nog hjälpt mig mest av allt. Samtidigt är det ju på gränsen till att jag blir för svinig. Men det är samtidigt en befrielse att känna ”ja, men vad fan det var ju den eller den som inte förstod min text. Jag är ju grym”. Det har varit revolutionerande för min hjärna som typ hela tiden alltid direkt har gått till ”varför gjorde jag inte det bättre och varför var jag så där just nu?”.

Tidigare när vi träffades i förlagshusets reception och stod vid kaffemaskinen ursäktade sig Amanda Romare direkt och sa att hon var trött och att hon hoppades att hon ”ändå kunde leverera”. Cohn har säkert hjälpt henne, men hon är inte i närheten av att vara en Trump som ständigt går på attack och aldrig ber om ursäkt. När intervjun är färdig och vi säger hej då, kommenterar jag detta. Att hon visst levererade, för under hela intervjun pratar hon öppet om saker som skulle kunna få andra att ”inte leverera” eller ens våga uttala dem.

– Fan vad skönt att höra. Tack.

Frågan är hur det är för en person som måste ordna allt i strikta rader, städa noggrant och som kan ägna timmar åt att välja kläder att skriva självutlämnande romaner där hon blottar svagheter och pinsamheter. Amanda Romare nickar när jag frågar henne om detta och säger att hon klarar det med hjälp av andra. Först läser hennes syster Adina, sedan hennes förläggare.

– Annars skulle jag städa bort allt i texterna. Det skulle inte bli så mycket alls kvar. Nu när jag lärt känna min förläggare litar jag både på honom och Adina.

Vem av dem är den hårdaste läsaren?

– Min syster. Jag vill ju ibland skriva om politik och världsläget i mina böcker. Då säger hon alltid ”för helvete, det här är så dåligt och tråkigt. Stryk!”.

Men själva arbetet med texten: att stryka och att lägga till, eller byta spår – det har hon inte så svårt för.

– Jag har också en stark inre ”duktig flicka” och vill leverera fastän det kan vara skitjobbigt.

Amanda Romare är frispråkig när det handlar om hennes egna svårigheter, både när hon skriver och när hon ger intervjuer. Jag undrar hur hennes pojkvän ser på att hon tar upp saker som kan vara pinsamma och högst privata. Som att hon i Judas, även om den är fiktiv, skriver om sin pojkväns erektionsproblem.

Många män har någon gång problem med erektionen, men det är inget vi så gärna talar om. Hur känner han inför att du ”outar” honom?

– Vilken spännande fråga! Jo, men han är okej med det annars hade jag inte skrivit det.

Även om Amandas pojkvän, enligt henne är ”ointresserad av litteratur” läser han åtminstone de passager som handlar om honom.

– Det är så många killar som tror att de alltid ska få upp den. Och så bara rasar det. Det har varit bra att jag kunnat beskriva det ur en killes perspektiv. Så jag tycker han är modig.

Jag föreslår att hon också är modig som vågar skriva om sin ocd och alla ”förbjudna” tankar hon, eller roman­personerna, brottas med, skruvar hon lite på sig.

– Jag känner mig kanske inte modig. Det har bara varit jävligt läskigt att skriva om allt.

Tillsammans med Adina ska nu alltså Amanda Romare gräva djupare i manligheten i SVT ung-serien Raw Dog. De skriver manus tillsammans och handlingen är inspirerad av hennes båda halvbröder.

– De är inte syskon själva, men jag och min syster har försökt få ihop dem i hela livet. Det är lite komiskt med bonusfamiljer. Hur olika människor än är har man en önskan om att alla ska bonda. Serien började med att vi skojade om hur det skulle bli om de flyttade ihop med varandra.

Intresset för att undersöka manlighet har växt fram sedan hon själv fick pojkvän. Hon berättar om en händelse hemma, när hon satt framför datorn och tittade på en bild på en modell och frågade sin kille om hon borde skaffa fillers eller botox och han svarade bestämt nej.

– Men när jag frågade om jag skulle ha sillisar svarade han ”du gör som du vill”, vilket väl betyder att han vill det. Man får typ dra sanningen ur killar för de vill verka så moderna, men själv vill jag ju ha det som också är det äkta.

Så nu vill ni studera männen?

– Nej, men det är intressant. Och det är samma som det där med erektionsproblem – det vore ju så oerhört najs att läsa vad en manlig författare skriver om det, om det är ärligt. Men det saknas tycker jag.

När hon skrev boken Halva Malmö var hon, som hon själv beskriver det en ”nobody” som inte hade något att förlora. Boken publicerades 2021 och blev en enorm framgång. Det var många som kände igen sig i det tröstlösa sökandet efter kärleken, bland annat via dejtingappen Tinder. Under förra året kom alltså både Netflixadaptionen av den och serien om Amanda Romares kbt-behandling för sin ocd. Och nu är hon i full färd med att skriva en tv-serie tillsammans med sin syster. Framgångarna har varit härliga säger hon, men lägger till att för någon med ocd kan det också vara extremt utmattande.

– Jag bryr mig kanske för mycket. Mina Flashback-trådar är svinhemska. Där skriver folk att jag är ful och äcklig och att jag inte har något att tillföra.

Du kanske inte borde läsa dem?

– Jag vet. Det finns en som handlar om att jag egentligen är en man och det är något jag alltid varit rädd för, så den är extra jobbig. Men jag har faktiskt slutat läsa nu. Adina gör det åt mig och så berättar hon ibland. Inte för att vara taskig, utan för att hålla mig lite uppdaterad.

Hur känner du inför recensionerna av Judas?

– Jag är ändå lite lugnare. Om alla tycker att den suger är det jättetråkigt. Men jag hade faktiskt inte kunnat skriva en annan bok. Det är skönt att luta sig mot.

***

Mats Almegård är frilans­journalist

Läs även: Katarina Blom: ”Lycka är något närmast kollektivt”

Läs även: Henrik Wahlström: ”Att rita var ett försök att hantera känslorna istället för att slå sönder något”