Kan man verkligen dopaminfasta?

Den svenska farmakologen Arvid Carlsson fick Nobelpriset år 2000 för att han i slutet av 1950-talet visat att dopamin var en av hjärnans budbärarmolekyler. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i vårt centrala nervsystem och har kopplats till såväl motorik som lust, tillfredsställelse och belöning. Det är också det sistnämnda som gjort så kallad ”dopaminfasta” till en ny trend. Med dopaminfasta menas att avhålla sig från aktiviteter som antas ge påslag av dopamin i hjärnan, såsom att slöscrolla eller äta godis.
Och även om det säkert kan vara både skönt och bra att se över sin livsstil och kanske ta en promenad i stället för att titta på en skärm, så är det inte säkert att det är just en sänkning av dopamin i hjärnan som gör att det känns bra; idén är väl för för övrigt snarast att en övergående minskad aktivitet i dopaminsystemet skulle resultera i en efterföljande ökad känslighet som skulle kunna upplevas som mer lustfylld. Det talas ofta om höga eller låga nivåer av dopamin i hjärnan, men att generellt tala om höga eller låga nivåer är troligen inte särskilt meningsfullt – dopaminsystemet är komplext och molekylen är involverad i många och, åtminstone delvis helt oberoende, funktioner.
Visst kan dopamin kopplas till belöning – men även till bestraffning, motivation, minne, lärande, beslutsfattande och motorik. Vad gäller snabba kickar och belöning så spelar också bland annat kroppens egna opioidsystem en stor roll.
Därmed inte sagt att det man strävar efter vid en ”dopaminfasta” skulle vara något dåligt, Tvärtom vittnar nyordet och företeelsen om att vi i allmänhet mår bra av att söka oss bort från kortsiktiga snabba kickar, även om ordet som sådant kanske bäst betraktas som en metafor, snarare än en mekanistisk beskrivning.