Glöm genvägarna – så får du minnen att fastna

Att integrera det som ska kommas ihåg i något slags ramverk är en vanlig minnesteknik som har funnits sen antikens dagar. Ett exempel på att detta är en fråga om teknik ges av minnesvärldsmästaren Jonas von Essen. Han ger kurser i minnesteknik och menar att alla kan förbättra sitt minne otroligt mycket med hjälp av ett ramverk som nya minnen kan infogas i. Även med en minnesteknik behöver man träna – ingenting kommer av sig själv. Några exempel på etablerade minnestekniker kommer nedan.

Loci-metoden innebär att du placerar det du ska komma ihåg på platser du känner till väl, exempelvis längs din väg till skolan, i rummen i ditt hem eller liknande. Då kopplar du samman något välbekant med det nya som du ska lära dig och på så vis skapas en association eller extra ledtråd till ditt minne.

Peg-metoden bygger på att du kopplar (eller bokstavligt hänger upp) det du ska komma ihåg på minneskrokar (pegs). Dessa kopplingar bör gärna vara lite ovanliga eller oväntade. Bra och roliga bilder gör att associationen förstärks och repeteras. Det är också bra om den väcker känslor. Minneskonstnärer brukar ofta använda varianter på loci- och peg-metoden.

Mindmaps (tankekartor) är en metod där man bearbetar det som ska läras genom att ordna innehållet rumsligt (spatialt). Man bestämmer vad som hör samman med vad, över- och underordning, temporal ordning (vad kommer först, vad kommer sedan) samt vad som är centralt respektive perifert och så vidare.

Berättelsemetoden (storytelling) innebär att du skapar en berättelse kring det som ska läras in med en handling som gör den lättare att komma ihåg. Att dramatisera det som ska läras anser en del vara bra; dock höjer jag här ett varningens pekfinger. Om metoden tar för mycket fokus från det som ska läras riskerar inkodningen att störas. Denna teknik har inte visat på särskilt goda effekter. Den passar sannolikt bäst för elever som har ett väl utvecklat arbetsminne och därigenom kapacitet att hålla isär alla begrepp.

Den bästa metoden är nog bara att träna mycket, många gånger, samt att öva sig på att plocka fram det man lärt sig. Det finns inga enkla metoder som gör att man ska kunna lära sig saker utan ansträngning. En stor effekt som inte ska förringas är effekten av att kunna mycket om något. Ju mer du kan från början, desto lättare är det att lära sig något nytt, eftersom du har flera ledtrådar till olika delar av långtidsminnet. Tyvärr är det så att det alltid är jobbigt i början när man ska lära sig något helt nytt. Det vet alla som har försökt lära sig ett nytt språk.

Vilken metod som är bäst för att lära sig att läsa har debatterats länge, är det helordsmetoden eller ljudmetoden? Den senare bygger på att man systematiskt lär sig ljuda fram bokstäver, alltså att koppla varje bokstav till ett ord. På engelska kallas detta för phonics training. De flesta barn lär sig att läsa bra med båda metoderna, men de barn som har lässvårigheter klarar inte helordsmetoden, utan behöver lära sig att ljuda först. Problemet med denna lästräning är att den kan upplevas som jobbig, ganska tråkig och tar lång tid.

Helordsmetoden utvecklades som ett försök att göra lästräningen roligare. Texterna skulle i sig vara motiverande – och det är sant för de elever som har lätt för att läsa. Om man endast använder helordsmetoden lämnas minst 10–15 procent av alla svaga läsare i sticket. I senare års Pisa-mätningar har andelen mycket svaga läsare ökat. Ljudmetodens texter blir med viss nödvändighet ganska torftiga, likt den gamla folkskolans läsebok: mor är rar, far ror, o mor en orm och så vidare. Det var inte jättekul, men barnen lärde sig läsa på det viset i alla fall. Belöningen i ljudmetoden får nog sökas i att den är systematisk, och när man går från det enkla till det mer komplexa får man en omedelbar återkoppling: det frisätts dopamin.

Ska man lära sig avkodning genom ljudmetoden bör det ske tidigt, helst under de första skolåren (i alla fall före puberteten). På många skolor i Sverige har man gett ljudböcker till barn med lässvårigheter att lyssneläsa i stället för att ge dem extra träning i att ljuda. Detta har ofta gjorts med goda avsikter, för att barnen ska kunna hänga med de övriga eleverna i klassen som får spännande texter.

Följden är att de som behöver mest träning för att knäcka läskoden i stället får minst träning. Om man börjar för sent med denna träning i ljudning är det lätt att de hjärnområden som används vid avkodning har tagit andra uppgifter, eftersom vår hjärna är så plastisk. Det innebär att efter puberteten är det nästan omöjligt att lära sig läsa bra och då får man ta till de kompensatoriska hjälpmedel som finns, talböcker med mera. Ge alla som behöver extra träning i avkodning (phonics training), men gör det när det har mest effekt.

Det finns en uppsjö av handböcker i hur man ska lära sig nya saker effektivt, men man bör då ha två saker klart för sig: 1) vad det är som ska läras och 2) vem som ska lära sig. Alla som är riktigt bra på någonting, yrke eller hobby, vet hur det gick till att bli så bra, eller hur?

Tre bra råd är: träning, träning och åter träning. Anders K. Ericsson har studerat vad som skiljer den absoluta eliten i olika idrotter från de som är ganska bra. Han fann att det var antalet träningstimmar av målmedveten träning. Ericsson har föreslagit att det tar 10 000 timmar (the 10 000 hour rule) för att bli proffs på något.

Denna regel har dock blivit ifrågasatt på senare tid. En kritisk studie visade att målmedveten träning ”bara” stod för 26 procent av variationen i resultat. Huvudpoängen kvarstår dock: mycket träning är nödvändigt, något som ifrågasätts av få. För att lagra något i långtidsminnet krävs träning.

Men notera också att det inte är så att alla kan bli hur bra som helst genom träning, man får inte glömma vårt genetiska arv, som står för 50 procent förutsättningar vi har. Alla blir bättre av träning, men alla kan inte bli en ny Zlatan Ibrahimović eller Armand Duplantis genom att träna mycket.

”Att ha det på tungan” (tip of the tongue) är när något är bekant, men man inte klarar av att plocka fram det. Detta är ett minne på metanivå – vi vet att vi kan något, men lyckas ändå inte få fram det. Ett bra knep är att ägna sig åt något annat en stund, ofta dyker det upp då. Kom ihåg att bara för att du inte på en given signal kan plocka fram ett minne betyder det inte att du glömt det, du behöver bara lite hjälp med framplockningen som ju är den kritiska punkten.

Déjà vu kommer från franskan och betyder ”redan sett”. Det beskriver en känsla av att känna igen något som vi inte borde känna igen; som om vi upplevt exakt samma sak förut. Detta är inget paranormalt fenomen, utan beror bara på att några kopplingar i hjärnan är lite långsamma eller i otakt. Man kan kalla det för igenkänning utan attribution. Det innebär att vi känner igen saker som vi inte kan koppla till en källa. Fenomenet är helt normalt och avtar med åldern, men kan också förekomma vid epilepsi eller psykisk sjukdom.

Blixtminnen (flash bulb memories) är mycket livaktiga och detaljerade. De brukar ofta kopplas till emotionellt starka upplevelser, exempelvis terrorattacken mot World Trade Center. Utövare av minneskonst menar att minnes­forskare som har undersökt denna typ av minnen har upptäckt att de inte är mer exakta än andra minnen. I likhet med andra minnen förvanskas även dessa för varje gång de plockas fram.

Nyhetseffekten och nyss­effekten. I studier där man ska komma ihåg 12 meningar med substantiv och verb minns testpersonerna oftast de 2–3 första och de 2–3 sista meningarna bäst. Det kallas seriepositionseffekten. Att vi minns de första orden bäst kallas primär- eller nyhetseffekten (primacy effect). Om vi minns de sista bäst kallas för nysseffekten (recency effect). Om vi skulle rita en graf på seriepositionen (ordningsföljden) på ena axeln och antal ord personerna kommer ihåg vid varje serieposition får vi en U-kurva. Den nedersta delen av kurvan sammanfaller med de meningar som kommer i mitten. Detta är ett mycket stabilt minnesfenomen som forskare har studerat länge. Orden i mitten tenderar vi alltså glömma i högre grad. Varför detta sker kan delvis förklaras av att det sista vi hör helt enkelt är kvar i arbetsminnet. Nysseffekt försvinner helt om man ber testpersonerna göra något annat en stund som flyttar fokus och tömmer arbetsminnet.

Primär- eller nyhetseffekten är lite mer komplicerad. En vanlig förklaring är att vi hinner repetera dessa minnen mer och alltså får en bättre inkodning. Men man har sett att effekten också gäller för geometriska figurer som inte går att repetera. Den finns också hos djur, till exempel duvor som ju inte har samma utvecklade hjärna som människor.

En annan förklaring är att de senare meningarna är störande, och att vi inte klarar av att fästa så mycket uppmärksamhet på dem som på de första. Genom att mäta hjärnans aktivitet med EEG har man sett starka reaktioner vid de första orden. Starten på en ny stimulering är den kritiska tidpunkten för att medvetandegöra oss och för inkodning. Senare i listan sjunker hjärnans respons på orden; vi har vant oss, helt enkelt (habituerat). Nya saker är alltid mest intressanta, och detta kan ha varit en fördel under evolutionen.

***

Göran Söderlund är gymnasie­lärare och har doktorerat i psykologi. Han är professor i specialpedagogik vid Høgskulen på Vestlandet och lektor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Det här är ett bearbetat utdrag ur hans bok Allt en lärare behöver veta om hjärnan och minnet (Liber 2025).