Männen som misslyckas med kärlek och närhet.

Stefan Krakowski har skrivit en bok om incels.

Text:

Foto: Gabriel Liljevall

Med boken Incel. Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris (Bazar förlag) bryter författaren och överläkaren i psykiatri, Stefan Krakowski ny mark. Han är den första som på djupet intervjuat män som definierar sig som incel, ett begrepp som det talats mycket om på senare år.

– Män som lever i ofrivilligt celibat har nog existerat i alla tider, men incelproblematiken och hela terminologin som följer med den är ny, säger Stefan Krakowski.

En incel brukar beskrivas som en man som inte får till stånd någon romantisk eller sexuell relation, hur mycket han än anstränger sig. Det är, enligt Stefan Krakowski, den ”minst dåliga” definitionen. Efter en rad uppmärksammade våldsdåd har incelkulturen också kommit att förknippas med terrordåd.

– Samhället behöver hålla koll på den våldsbejakande delen av incelkulturen. Den kan vara farlig och har i vissa fall ett visst samröre med högerextremism.

Men, säger han, det är också viktigt att komma ihåg att detta bara är en liten del av ett större fenomen – nämligen en mansroll i förändring.

– De flesta incelmän kommer inte att genomföra terrordåd. Oftast handlar det om djupt olyckliga män som ständigt lever med tankar på att ta livet av sig.

Ensamhet och avsaknad av sociala relationer sägs vara en viktig förklaring till varför en del män blir incels.

– Det finns en överrepresentation av personer med autistiska drag, särskilt Aspergers syndrom. Andra psykiska besvär, som depressioner och tankar på suicid, är också vanligt förekommande. Andra förklaringar går att hitta i personlighetsdrag och uppväxten. Det är en kombination av många faktorer. Många av dessa män har aldrig varit i närheten av en kvinna. De sitter framför sina skärmar och lever isolerade. Det i sig leder till psykisk ohälsa.

I arbetet med boken har Stefan Krakowski träffat en mängd incelmän. 

– Jag är mycket ödmjuk inför att de tagit tid och mod till sig att prata om vad de känner och tycker. Det här är en grupp som aldrig skulle ha anförtrott sig åt mig om jag ”bara” hade varit författare. Det var avgörande för dem att jag också är psykiater. Samtidigt var jag väldigt noga med att understryka att jag inte var där i egenskap av läkare, utan som skribent och författare. De hade ett stort behov av att berätta sin livshistoria.