Den med alexitymi hör inte när känslorna ropar

Glansigheten är uppenbar. Hon frågar: ”Blev du ledsen?” Han svarar oförstående: ”Nej, varför tror du det?”

Ja, visst kan man gissa att den här mannen ljuger. Han känner sig trängd helt enkelt och vill inte erkänna sin sårbarhet. Men det kan faktiskt också vara så att han, trots att tårarna är nära, inte förstår vad hon talar om. Fenomenet kallas alexitymi, svårighet att tolka sina egna känslor.

Det var på 1970-talet som psykiatrikern Peter E. Sifneos, på Harvard medical school i USA, la märke till att många av hans psykosomatiska patienter hade svårt att både läsa av och uttrycka sina egna känslor. Det var uppenbart att de kunde vara ledsna, arga, lyckliga och frustrerade utan att riktigt veta om det. Peter Sifneos, med rötter i Grekland, kallade fenomenet alexithymia, det vill säga ”känslor utan ord”. Känslostumhet.

Nej, det är inte fråga om ännu en diagnos, även om det finns mätinstrument som sägs avgöra hur okänslig du är. Här handlar det i stället om var du befinner dig på en känsloskala som vi alla har och som går från omedveten om vad du känner till sensibel. Det handlar helt enkelt om förmågan att läsa av sig själv och kunna sätta ord på vad man upplever.

Förmågan varierar från person till person och kan också ändra sig under livets gång beroende på vad vi är med om. Vissa av oss har nära kontakt med vårt känsloliv och kan inte bara identifiera starka emotioner, som jätteglad och förtvivlad, utan är också duktiga på finliret, på de där små skiftningarna i den inre stämningen som kan hjälpa oss att förstå vad vi behöver eller ska låta bli. Andra har bra koll på vissa känslor, men missar andra. Och så finns det de vars känsloliv är nästan helt obekant för dem själva.
– Alexitymi kan ställa till det för oss både i privat- och arbetsliv, och den är ofta en bakomliggande orsak till olika former av psykologiska eller psykiatriska problem, säger Marianne Sonnby-Borgström, docent på Institutionen för socialt arbete, hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Hon har forskat om alexitymi och skrivit boken Affekter, affektiv kommunikation och anknytningsmönster: Ett bio-psyko-socialt perspektiv (Studentlitteratur 2012) som sätter in begreppet i ett sammanhang.
Låt oss ta det från början:

Är dålig kontakt med de egna känslorna något medfött?
– Som med allting är vi en blandning av genetik och miljö, säger Marianne Sonnby–Borgström. Det finns studier som visar att det kan finnas en genetisk komponent. Sedan finns det andra som pekar på att barn som inte blir speglade, som inte blir bemötta på rätt sätt, inte heller lär sig förstå sig själva. Om ingen ser och säger: ”Oj, nu blev du ledsen.” Om ingen tröstar en och ger en kärlek när man behöver eller hjälper en i säng när man är trött så bygger man inte upp ett fungerande känsloregister.

Men alexitymin kan också komma senare. Den som blir utsatt för våld, förtryck, olyckor eller krig kan försöka klara situationen genom att stänga av sitt känsloliv under kortare eller längre tid och därmed drabbas av ett övergående tillstånd av alexitymi. Forskningen har till exempel visat att krigsveteraner från Vietnamkriget på 1970-talet ofta drabbas av alexitymi.
– Känslor vägleder oss ofta på ett bra sätt, säger Marianne Sonnby-Borgström. De bekräftar att vi har det bra, eller pekar på att det är dags att göra något åt vår situation. Men för att kunna använda känslorna räcker det inte med att känna. Man måste kunna lyfta upp dem till en högre nivå där man kan sätta ord på dem och fundera på vad de vill säga och vad jag behöver göra. Ett slags pågående inre dialog. Det här är svårt för dem som har alexitymi, som har svårt att reglera sina känslor och som kan agera snabbt och impulsivt på sina upplevelser utan att ha reflekterat närmare över vad som orsakat dem.

Den som har alexitymi kan också få svårigheter i relationer. Om jag inte vet när jag själv är ledsen uppfattar jag inte heller när min käresta, mitt barn, mina medarbetare drabbas av någon form av sorg. Jag märker det helt enkelt inte.
– Närheten uteblir, de djupa samtalen saknas och relationen blir stum, om den ena parten varken kan ta emot eller dela med sig av äkta känslor.

Hur är det med kvinnor och män? Stämmer det där som många kvinnor antar, att män är sämre på känslor?
– Ja till en viss del, säger Marianne Sonnby-Borgström. Det finns studier som visar att män har lite högre grad av alexitymi. I en undersökning från 2007 hade 9–17 procent av männen alexitymi, medan 5–10 procent av kvinnorna visade svårigheter att förstå sig själva. En orsak kan vara att killar uppfostras till att lägga band på känslor som visar på svaghet eller beroende, och det kan ge dem sämre medvetenhet om den delen av känsloregistret.

Forskningen har visat att mammor oftare använder känsloord när de talar med sina döttrar, än med sina söner. Det kan vara en förklaring till att kvinnor har en större känslomässig läskunnighet, menar forskaren Harriet Tenenbaum vid University of Surrey i Storbritannien. En som går ännu längre är Ronald F. Leant, vid University of Akron i USA, som hävdar att den västerländska kulturen har gjort manlig alexytemi till norm.

Ulf Calvert är psykolog på Manscentrum och arbetar med män som är våldsamma eller har någon annan form av allvarlig kris i sina relationer. För honom är alexitymi vardagsmat.
– Männen som kommer till oss är i princip genomgående mycket ovana vid att tolka sina känslor. Ibland kan de använda ett enda ord som ”arg” eller ”förbannad” för att uttrycka en hel bukett av olika känslor. Och det finns de män som till en början i princip bara kan identifiera två lägen: ”Det är bra” och ”Det är inte bra.”

Ulf Calvert menar att det inte är så konstigt. Många pojkar får helt enkelt både en undermålig känsloutbildning i familjen och vistas sedan ofta på platser där bara vissa uttryck är godkända.
– Traditionell maskulinitet handlar om att känna så lite som möjligt, säger han. Du får inte vara feg, inte rädd, inte svag, sårbar eller ledsen. Växer man upp i en sådan miljö så kapar man helt enkelt en del av sitt känsloregister. Det är som att knipsa av fyra strängar på gitarren så att du bara har två kvar. Det blir tafflig musik, och du blir en ganska trist människa att vara med.

För de här pojkarna och männen bli de icke godkända känslorna fiender. De blir ett hot mot den manlig­heten som omgivningen kräver, och därmed också ett hot mot dem själva. Dyker känslorna upp, förstärker den kavata killen sin egen okänslighet genom att trycka bort dem – och till slut har han inget annat namn för dem alla än svaghet.

Riktigt höga poäng på alexitymi kan människor med autism och Aspergers syndrom få. Här handlar det om diagnoser där svårighet att tolka känslor är en del av tillståndet. Så här kommenterar till exempel bloggaren Cynthia Kim, som fick sin aspergerdiagnos som vuxen, sina höga poäng på alexytemitestet Online alexithymia questionnaire: ”Neurotypiska människor funderar nog över sina känslor för att fatta någon form av beslut eller för att hantera sina sociala relationer. Min intro­spektion är mer av typen: ’Vad i helskotta är på gång?’”

Testa: Så tar du reda på om du har alexitymi

Det finns olika sätt att ta reda på om man har alexitymi. Ett av dem är tester i form av frågeformulär. Tre olika finns det och enligt forskningen så visar de lite olika resultat. Ett av de senaste finns också som test som du kan fylla i på nätet. Online alexithymia questionnaire (OAQ-G2) hittar du på www.alexithymia.us.

Självtester i all ära, men vill du ha en riktig bedömning bör du uppsöka en psykoterapeut eller psykolog.

På senare år har hjärnforskarna börjat intressera sig för alexitymi, men ännu är de inte eniga. Vissa tycker sig ha funnit att människor som har alexitymi har problem med kommunikationen mellan de båda hjärnhalvorna. Andra har sett förändringar i pannloben och ytterligare andra forskare menar att känslostumheten beror på störningar i höger hjärnhalva. Med andra ord – de är långt ifrån eniga.

Marianne Sonnby-Borgström tror att alexitymi kan vara orsaken till många av de psykologiska och psykiatriska problem som är vanliga i dag.
– Personer med alexitymi drabbas ofta även av nedstämdhet, irritation och brist på livsglädje. Men även självskadebeteende, ätstörningar, drogproblem och social fobi kan mycket väl dölja en brist på känslokontakt.

En svensk forskare, Hans Thulesius vid Lunds universitet, har hävdat att den som har svårt att känna igen sina känslor också har svårt att känna igen andra kroppsliga sensationer och därför riskerar att få både somatiska och psykosomatiska sjukdomar. Missar man trötthet, hunger, yrsel och illamående så får man en ökad risk för högt blodtryck, diabetes typ 2 och hjärt- och magproblem.

Går det att bli av med sin alexitymi? Det pågår olika försök med att utveckla särskilda terapier och Ulf Calvert på Manscentrum menar att de har bra resultat.
– Många som kommer till oss får med tiden tag i sitt känsloregister, säger han. Precis som på en vanlig gitarr så går det för det mesta att få dit strängarna igen. Hjärnan och därmed även känslolivet är formbara. Även om vissa kommunikationsbanor har försvagats så går det med hjälp av terapi att massera upp dem igen.

”Det är först nu som jag inser hur ensam jag har känt mig”

[Lova levde med Jens som hade alexitymi]

Hon gråter förtvivlat.

Han står bredvid och tittar på.

Hon föreslår att de ska fira sin bröllopsdag.

Han undrar varför.

Lova och Jens levde ihop i över tjugo år och redan från början tyckte hon att det var märkligt att det kändes mer som om de var kompisar än älskande.

Inte så att de inte hade sex, inte så att de inte gladdes åt varandras sällskap, inte så att de inte pratade och pratade – nej, det var något annat som inte stämde.

– Jag frågade honom ofta ”hur känner du?” inför det ena eller det andra, och fick alltid ett intellektuellt svar. ”Verkar bra”, kunde han säga. Eller: ”Det kör vi på.”

Lova fick ut mycket av relationen, men hon förstod att den där känslomässiga bekräftelsen kunde hon inte förvänta sig.

– Och på sätt och vis tyckte jag länge att det var bra. Jag ville vara en modern kvinna – självständig, självförsörjande. Såg det som en styrka att jag klarade mig utan någon annans omsorg.

Men åren gick och saknaden efter den där tröstande famnen och middagen som stod på bordet när hon kom hem bara för att han sett hur trött hon var blev allt större.

– Det svåraste var att jag varken kunde få Jens att ta emot mina känslor eller berätta om sina egna. Till slut under ett gräl gav jag upp och skrek: Men känner du ingenting!?

Sedan några år tillbaka är Lova och Jens skilda och hon har en ny relation.

– Det är först nu med David som jag inser hur ensam jag egentligen har känt mig.

”Jag hittar inte in”

[Erik är stum för kroppens behov]

Det är klart att Erik någonstans vet att han är trött, hungrig eller behöver gå på toaletten, men i det längsta låter han bli.

– Jag håller undan känslorna så effektivt att jag knappt märker dem. Sedan upptäcker jag plötsligt att jag är helt utmattad, vrålhungrig eller måste springa för att inte göra på mig.

Han har ett utmanande jobb, det blir många timmar varje dag.

– Jag försöker vara ledig på lördagar, men det fungerar inte alltid.

Den där stumheten för kroppens behov har kommit smygande i takt med att arbetsbördan har ökat, säger han. Nu kan Erik nästan jobba en hel dag utan att äta. Och han sover alldeles för lite.

När han var hos husläkaren sist började hon bli orolig. Kolesterolvärdena var alldeles för höga, blodtrycket hade dragit iväg och hon hade sagt att aktade han sig inte nu så fanns det risk för både diabetes och hjärtinfarkt.

– Jag har försökt ta mig i kragen, men det är som om jag lurar mig själv hela tiden. Jag bestämmer mig för att jag ska upp och springa före jobbet, äta en ordentlig frukost. Men när klockan ringer sätter jag mig med mejlen i stället. Och sedan är klockan halv åtta och jag måste kasta mig i bilen och åka till dagens första möte.

Jodå, han förstår att han inte kan hålla på så här hur länge som helst, men vet inte var han ska börja.

– Jag hittar inte in. Det känns nästan som en form av missbruk. Jobbet går före allt, till och med före min egen kropp.

”Jag trodde att han inte såg, att han inte brydde sig”

[Jespers känslostumhet gjorde Stina förbannad]

Hemma hos Stina och Jesper är det inte riktigt som hos andra. Här händer det att ritblocket och tuschpennorna kommer fram när det är dags att tala om känslor.

– Det tog ett tag innan jag förstod att både Jesper och vår son Jon inte talar samma känslospråk som jag. När jag blir glad, ledsen eller arg så pratar jag. De har lika starka känslor som jag, men de vet inte hur de ska förmedla dem till andra.

Det var när sonen Jon fick diagnosen autism som Stina och Jesper började förstå ett och annat. I försöken att sätta sig in i hur Jon uppfattade världen började de också begripa varför deras relation inte alltid fungerade. Stinas försök att få honom att prata om allt möjligt förvirrade Jesper. Hans tystnad, ja stumhet, gjorde Stina förbannad och förtvivlad.

– Jag trodde att han inte såg, att han inte brydde sig, men han vet bara inte hur man ska bemöta andras känslor. Och för att inte göra fel så gör han ingenting.

När Stina behöver något i dag så säger hon till. ”Nu blev jag verkligen förbannad. Låt mig lugna mig lite och sedan vill jag att du lyssnar på mig.” ”I dag är jag jätteledsen och behöver tröst.”

– Berättar jag bara vad jag behöver så finns Jesper där direkt.

Han, å sin sida, har börjat träna på att formulera det han känner. Orden fungerar så där, men med hjälp av kroppsrörelser och bilder kan både han och sonen visa hur glada, ledsna eller arga de är.

– Att jag aldrig tänkt på att vi människor har fler språk än ord och att de alla är likvärdiga uttryckssätt.

Erik, Lova, Jens, Jesper och Stina heter egentligen något annat.

Text:

Toppbild: Emma Hanquist