Min pappa tror inte på min borderline-diagnos

Jag har nyligen fått diagnosen borderline (emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS). Det känns ganska jobbigt att ha fått den diagnosen men samtidigt också skönt att få en förklaring till varför jag är som jag är och känner så starka känslor hela tiden. Men det som är jobbigast är att min pappa inte tror på min diagnos. Han säger att ”svängar upp och ner är det många som har”. Jag vet inte vad jag ska göra, det här är inte första gången som han inte tror på mig. Hur ska jag kunna få honom att ”acceptera” mitt tillstånd? Jag vet verkligen inte hur jag ska tackla problemet. Ska jag bara ge upp?

/ Ellen, 18 år

Du lyfter ett tema som jag tror att väldigt många känner igen sig i. Över lag är det svårt att kommunicera kring och förstå saker som psykiatriska diagnoser.

Det finns många anledningar till att en person, en pappa eller någon annan, har svårt att förstå och ta till sig sådan information. En del tror jag handlar om generations-skillnader, när din pappa växte upp så pratades det inte särskilt mycket om psykiatriska diagnoser, i dag syns det mer och diskuteras mer öppet. Detta kan göra att din pappa är färgad av det han har fått med sig under sin uppväxt och att han ser dagens diskussion som annorlunda och svår att förstå.

Sedan kan det också vara så att din pappa, på grund av sitt kön, inte har fått möjlighet att prata om känslor och mående på samma sätt som kvinnor i hans ålder. Det finns normer i samhället som i princip säger att ”män ska vara tuffa, macho och inte visa känslor”, vilket kan innebära att han inte har fått träna på att förstå och uttrycka känslor. Om det är så, så tänker jag att han har ännu svårare att förstå psykiatriska diagnoser eftersom han har lärt sig att man inte visar känslor och när någon frågar hur man mår så svarar man i princip alltid: ”bra!”.

En annan del som spelar in är ju det faktum att du är hans dotter och att det kan vara svårt för en förälder att acceptera att det är något ”fel” på ens barn. Han kan till exempel känna skuld, att det är hans fel och att han borde förstått detta tidigare vilket i sig kan skapa en förnekelse. Jag märker denna tendens hos föräldrar när jag jobbar med utredning av diagnoser, att det ofta tar ett tag för dem att acceptera informationen och minska sitt dåliga samvete. Om det är så, så tänker jag att det är en process och att din pappa kommer att ändra sig och förstå din diagnos bättre framöver.

Jag tycker inte att du ska ge upp som du skriver, men det kan vara så att det just nu är svårt för din pappa att förstå din diagnos, men att när han landat mer i informationen och kommit vidare i sin process så blir det lättare för honom.

Ett sätt att hjälpa honom att förstå mer är att försöka kommunicera med honom på ett icke-dömande sätt, något som du säkert redan gör men eftersom han kanske har lätt att känna skuld så kan det kännas bättre för honom om du anstränger dig för att kommunicera på ett validerande sätt.

Validering är ett begrepp som jag tagit från litteraturen om behandling av borderline personlighetssyndrom/EIPS av Marsha M. Linehan och det innebär att man bekräftar personens känslor och tankar utan att döma dem. Exempelvis kan det betyda att även om du känner en stor frustration så kan det vara ett bättre sätt att bara bekräfta att ”ja, okej, du tänker så, jag förstår” utan att sedan lägga till ”men du har fel” eller liknande. Genom att beskriva din upplevelse av din diagnos så kan du sedan i bästa fall göra det lättare för honom att förstå och ta sig an din upplevelse.

Det är lätt för oss människor att gå i försvar om vi känner oss ifrågasatta och om vi tänker oss att din pappa just nu har svårt att uttrycka och förstå känslor (på grund av sin uppväxt och sitt kön) så tror jag att han lätt kan missförstå dig. Utgå från din upplevelse, ha tålamod och beskriv gärna skillnader mellan att ha ”svängar” som han säger och att ha en psykiatrisk diagnos som innebär att ens liv och aktiviteter påverkas negativt.

Det verkar (tyvärr) som att du hamnar lite i rollen av att vara vuxen här men om du ser det så att din pappa inte fått hjälp och stöd i att förstå de här frågorna så kanske du har lättare att kommunicera med honom. Jag hoppas och tror att genom samtal och kommunikation så kommer han mer och mer att acceptera och förstå din diagnos.

/ Mathias Ortlieb/ legitimerad psykolog, Psykologiguiden UNG