Mitt barn stör på lektionerna!

Vår sjuåring är enda barnet. Han är verbal, lär sig lätt och fort, och har stor fantasi. Som enda barn har han alltid varit van att få ta plats och bli lyssnad på. Han kan jobba koncentrerat med skriv- och räkneuppgifter, men han pratar och kommenterar högt under tiden! Sedan ett halvår har han lite tics-artade harklingar.

Fröken har nu vid två tillfällen tagit kontakt med mig och min man om detta. Hon har flyttat hans plats i klassrummet och vill nu att vi ska säga till honom varje morgon innan vi åker till skolan. Hon har också tänkt att hon ska belöna honom på något sätt om han är tyst och lyssnar. Min oro är att man kväser den entusiasm som han känner för skolan om man börjar säga ”du måste lyssna mer”, ”du får inte prata”, och så vidare. Vi vill inte att han ska få känslan att det är något fel på honom. Han är utåtriktad, läraktig och lycklig i skolan. Hur formulerar vi oss på ett bra sätt så att det för honom blir något positivt att lyssna på fröken och på andra i klassen?

Det är ett ganska vanligt dilemma som du beskriver. Å ena sidan kan er sons kommentarer störa undervisningen, å andra sidan vill man ju inte ta död på hans glädje och motivation. Din avslutande fråga gör mig dock riktigt glad, för det är precis så man önskar att alla skulle tänka. Om utgångspunkten är att få eleven att vara tyst, så är risken stor att man samtidigt bidrar till att minska intresset för skolan. Om man däremot har som mål att få barnet att lyssna och uppleva det som något positivt, ja då är chansen god att man kan få en mer störningsfri studiemiljö, utan att behöva göra våld på någons personlighet.

Exakt hur ni formulerar er när ni pratar med er son är mindre viktigt än hur ni säger det. Han har knappast för avsikt att medvetet störa på lektionerna, därför är det inte befogat att använda ett tilltal som kan uppfattas som anklagande. Bäst är att inleda med att betona allt som är positivt och fungerar bra i skolan, till exempel att er son är så entusiastisk och att han jobbar bra. Sedan kan ni övergå till att göra honom uppmärksam på att han låter en hel del i samband med att han jobbar och att det gör att andra kan få svårt att koncentrera sig.

Du skriver att er son är ensambarn och att han är van att få ta plats och bli lyssnad på. Det betyder inte automatiskt att han inte har fått lära sig att ta hänsyn till andra, men kanhända är det något han behöver träna mer på. Nu kanske klassrumsbeteendet inte har ett dugg att göra med vad er son lärt sig och inte lärt sig, utan det kan lika gärna handla om att han har bristande impulskontroll eller att det ”yttre talet” underlättar för honom när han ska koncentrera sig.

Enkla tics, som han har, är vanligt hos yngre barn och växer ofta bort med tiden, men inte sällan förekommer tics tillsammans med exempelvis koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll.

Det kan alltså vara så att det är extra svårt för ert barn att sitta och jobba helt tyst. Därför är det viktigt att vara observant på hur han fungerar och se till att förutsättningarna är så bra som möjligt för honom i klassrummet.

Det är fullt förståeligt att läraren vill se ett snabbt resultat, men det är bättre att tänka långsiktigt och få pojken med sig i projektet. Allra bäst uppnår man förmodligen detta om ni föräldrar och läraren har ett tätt samarbete med gemensamma mål. Om han förstår poängen med att lyssna på andra och förstår hur hans eget beteende kan påverka andra, kan han och läraren komma överens om ett tecken som hon kan använda för att påminna honom när han glömmer bort sig. Då slipper både ni och hon upprepa de tråkiga tillsägelserna.

Kommer ni och läraren inte någonvart tillsammans, tycker jag att ni ska be om att få lite tips och råd av någon ur elevhälsoteamet, exempelvis specialpedagogen eller skol-psykologen.

⁄ Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog.

***

Läs även: Vad är Zoom-trötthet?

Läs även: Hur sätter jag gräns för sonens spelande?