Min son har slutat bry sig om mig

Jag mår så dåligt av att min son inte visar att han bryr sig om mig. Sedan han och hans tjej fick barn hör han nästan aldrig av sig. Vi har tidigare alltid haft en bra kemi, han har alltid visat kärlek och varit glad när vi setts, men sedan han blev ihop med sin tjej och nyligen blev pappa, hör han inte av sig eller ens visar att han bryr sig när vi väl träffas. Det här gör mig deppig, ledsen och jag känner mig orolig för min son. Vad kan det här bero på? Jag som har betytt så mycket för honom, varför är jag inte längre viktig i hans liv?

Jag förstår att du är ledsen över situationen och att du saknar den fina relation du tycker att du haft med din son tidigare. Det första jag skulle vilja fråga dig är om du har talat med din son om det här? Har du berättat för honom hur du känner och vad du tänker? Frågat om din oro är befogad eller om han har det bra i sitt liv?

Om du inte har gjort det skulle jag vilja råda dig att börja där. Det kan kännas ovant att ha ett sådant samtal men om ni, som du skriver, alltid haft en fin och bra relation tänker jag att ett sådant här samtal kan bli bra mellan er.

Kanske har ni redan haft det samtalet utan att det lett till det du önskat. Om så väcks andra tankar. Du skriver inte hur länge det här pågått eller när din son fick barn, men jag gissar att det är relativt nyligen. Jag tänker att din och din sons relation naturligt nu kommer att förändras då han blivit pappa och du blivit farmor till en ny familjemedlem. Du är säkerligen fortfarande viktig för din son, men troligtvis på ett lite annat sätt. Kanske vill han ha ditt stöd i sin föräldraroll? Kanske vill han bara att du ska finnas i bakgrunden som en trygghet när han orienterar sig i sin nya roll.

Att bli förälder och del i en familj man själv skapat medför att tidigare relationer förändras. Det gäller relationer till vänner och familj såväl som relationen till sig själv. Det senare då omställningen till att bli föräldrar och vara ansvarig för en annan människa är stor. Omställningar i livet kan behöva få ta tid, så kanske behöver du utrusta dig med tålamod tills ni alla hittat era nya roller och nya relationsmönster?

En annan tanke jag får är om det kan finnas något i ditt eget beteende som du kan prova att förändra? Du skriver att din son inte längre hör av sig. Hör du av dig till honom? Tar du initiativ till att ni ska träffas? Om inte, skulle du kunna göra det? Kanske kan du som farmor erbjuda din hjälp och stöd på olika sätt? Visa att du finns där om de behöver? Och inte minst, vara delaktig i ditt barnbarns utveckling och liv.

När du skriver att han inte bryr sig blir jag också lite fundersam. Är han är avvisande eller otrevlig mot dig eller är hans fokus nu riktat åt ett annat håll, mot barn och flickvän? Det senare kan väcka olika känslor; glädje över barnbarnet och vad din son får uppleva men också känslor av separation och sorg över den närhet som förändras. Hur var det för dig när du blev förälder? Påverkade det din relation till dina föräldrar? Om så, hjälper det dig att förstå din son bättre?

Om den här fasen blir långvarig kanske du också behöver fundera på hur du på bästa sätt kan orientera dig i detta nya. Behöver du utforska andra delar av ditt liv? Naturligtvis kan inget ersätta relationen till ens barn, men som förälder ingår ju ofta att inse att ens barns liv går vidare i riktningar där man själv inte är en lika stor del som tidigare. För många innebär det en sorg. Men det innebär också att man behöver söka sig nya vägar som leder till förändring och där annat kan ge dig mening, innehåll och påfyllning.

⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se