Har min dotter en diagnos?
Bild: iStock
FRÅGA:
Jag har en nioårig dotter som visar en hel del symtom på så kallad högfungerande autism (asperger). Hon är extremt blyg i många situationer, vill bara ha en viss sorts kläder och vill inte sköta sin hygien, är kravundvikande, etc.
Detta började i samband med att hon började förskoleklass. Innan dess utvecklades hon normalt. Hennes enda kompisar sedan sexårsåldern är också ”udda” och vi vet nu att de har en aspergerdiagnos.
Jag tycker att många yttre symtom stämmer. Det som jag har uppfattat som själva kärnan i autism, att ha svårigheter att läsa av andra människor, tycker jag inte att hon verkar ha problem med. Hon älskar rollspel och hon kommer ofta med klockrena kommentarer om situationer, som visar att hon har en god förmåga att läsa av när någon inte riktigt menar det hen säger och så vidare.
Är det trots detta möjligt att hon skulle få en autismdiagnos? I så fall, vad är egentligen kärnan i diagnosen asperger?
SVAR:
Aspergers syndrom och högfungerande autism är två begrepp som rymts inom autismspektrumstörningar. Man har även pratat om atypisk autism. I den senaste upplagan av diagnosmanualen DSM har man tagit bort aspergerdiagnosen, vilket motiveras med att det inte går att peka på några kvalitativa skillnader mellan Aspergers syndrom och autism. I DSM-5 används bara diagnosen autism, men med olika tillägg och nivåbestämningar som ska klargöra svårighetsgrad/hjälpbehov och om det till exempel också finns en intellektuell funktionsnedsättning.
Kriterierna för autism delas in i två områden. A-kriterierna beskrivs som ”varaktiga brister i förmåga till social kommunikation och social interaktion” medan B-kriterierna beskrivs som ”begränsade, repetitiva mönster i beteende, intresse eller aktiviteter”.
Det finns tre A-kriterier, som alla ska vara eller ha varit uppfyllda, och det finns fyra B-kriterier, varav minst två ska vara eller ha varit uppfyllda. Man skulle kunna sammanfatta det med att det finns två ”kärnor” som kännetecknar autism. Den ena kärnan handlar om att man har svårigheter med det sociala samspelet och den andra handlar om att man är rigid/oflexibel/rutinbunden. I grova drag kan man alltså sammanfatta vad som utgör den gemensamma kärnan i autism, men symtomen kan ta sig olika uttryck och vara mer eller mindre tydliga.
Sedan är man inte en diagnos, utan vi har alla en massa egenskaper och förmågor som gör oss till dem vi är. Två personer med samma diagnos kan upplevas som väldigt olika.
När man läser en diagnosmanual inser man snart att vi alla har drag av både det ena och det andra. Det är inte heller så enkelt som att man har, eller inte har, en viss förmåga eller ett visst sätt att fungera. Inom psykiatrin handlar det oftast om att försöka avgöra om symtomen förekommer i en sådan omfattning att det går utanför det som kan kallas för normalområdet. Att oroa sig är till exempel en helt normal företeelse, men om oron är stark och/eller förekommer ofta, utan att det finns någon påtaglig, faktisk fara, så kan den utgöra ett symtom, ett lidande och ett hinder i vardagen. Någon exakt gräns för när oron har passerat det normala/det vanliga finns inte, utan det måste alltid till en bedömning från fall till fall.
Samma sak gäller symtomen kopplade till autism och svårigheter med det sociala samspelet. En del har så omfattande och tydliga symtom att vilken lekman som helst skulle kunna gissa sig till rätt diagnos, men många befinner sig i gränslandet mellan vad som kan klassas som normalfungerande och det som kan betecknas som en funktionsavvikelse.
Nu till din dotter. Du ser en del aspergerdrag hos henne, samtidigt som du inte upplever att hon har några svårigheter med det sociala samspelet. Tvärtom så upplever du att hon är bra på att läsa av andra. Samtidigt har hon svårt att få kompisar och vill till exempel inte sköta sin hygien.
Frågan är om de symtom som du beskriver ställer till mycket bekymmer eller om de leder till ett lidande. Om så inte är fallet, det vill säga om dottern mår bra och det mesta i livet fungerar väl, så kan jag inte se något skäl till att göra en utredning. Men utan att ens ha träffat ditt barn kan jag inte svara på om det, trots allt, finns en möjlighet att hon har autism.
⁄ Ingrid Gråberg är legitimerad psykolog
