Hemlängtan till en plats som inte längre finns

Jag tänkte ibland att det var fel på mig som nästan aldrig längtade efter någon människa. Innan jag fick barn längtade jag bara efter naturen. När jag pluggade i andra städer önskade jag mig hem till Västkusten så det ibland värkte i mig. Nu har jag accepterat att det är så det är. Jag behöver glesa tallskogar, gnejs och granit, lummiga blandskogar, dyiga sjöar och det stilla hav som rör sig mellan sund och öar i Bohusläns innerskärgård. 

Författaren David Goodhart ställde människor med en fast förankring i en plats, någonstansare – mot människor som trivs överallt i världen, varsomhelstare. Någonstansare är ofta outbildade och konservativa medan varsomhelstare är öppensinnade, högutbildade och urbana skrev Goodhart. Det är en förenkling (vilket också Goodhart själv är medveten om).

Jag är öppensinnad och högutbildad men inte urban och jag är i allra högsta grad förankrad i en plats. Från min nuvarande badvik på en ö på Västkusten ser jag över till min barndoms badvik på den stora ön Orust. Mycket av det allra viktigaste i mitt liv har utspelats inom några kilometers radie, först på ena sidan om ett sund och sedan på den andra. Och när jag tänker på klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald är det denna lilla del av världen jag ser. Jag känner platsen och det väcker en särskild sorts sorg: solastalgi – hemlängtan man kan känna fast platsen finns kvar. En sinnesstämning utlöst av miljöförstöring.

Det finns ingen instinkt som hjälper oss att förstå vad som är en naturlig natur. Bara förändringarna reagerar vi på. Om vi uppfattar dem. För att uppröras över utarmning krävs artkunskap, gott minne och historiekunskap. Vad fanns här en gång men är försvunnet nu? 

Som barn plockade jag blombuketter längs grusvägen vid vårt sommarhus på Orust. Rödklöver, käringtand, blåklocka, illaluktande stinknäva och hundkäx som omedelbart började smula ner bordduken. Prästkrage, smörblomma och den ludna söta humleblomstern, min favorit. Himmelsblå teveronika, motsträvig kråkvicker och seg rölleka som var så svår att bryta av. Trettio år senare cyklade jag med mina barn till en plats vi kallade lupinängen. Fågelvägen ligger den bara tre-fyra kilometer från min barndoms vägrenar. På lupinängen plockade vi fång av lila, blå och rosa blommor som vi tryckte ner i stora vaser. Mina barn uppfattade de förrymda trädgårdsblommorna som vilda. Tio år har gått sedan barnen var små och nu växer lupinerna längs vägarna också. Min barndoms blommor har trängts undan.

Varje generation uppfattar det den växer upp med som det naturliga. Det kallas för Shifting baseline syndrome. Utgångsläget mot vilket vi mäter förändringar flyttas hela tiden. För mig är det vägrenar och kohagar fulla av olika blommor och gräs. För mina barn är det vägrenar som svämmar över av framför allt en sort – lupinerna. För varje generation som går accepterar vi en alltmer utarmad natur men det är en förändring som kommer med stora risker.

Jag oroar mig allt mer för hur vi ska få mat när ekosystemen börjar kollapsa. Jag oroar mig också för min psykiska hälsa. Hur ska jag stå ut när platsen jag älskar fortsätter att må allt sämre? Jag söker efter förhållningssätt som kan hjälpa mig att hantera min oro och som kan bli en god kraft för både mig och platsen. Och jag landar i att stärka banden till trakten jag lever i ännu mer. Att göra mitt Någonstans, till min självklara utgångspunkt i världen.

En stark känslomässig anknytning till en omgivning har visat sig ha stor betydelse för vår vilja att göra insatser för att skydda naturen. När vi känner en samhörighet med platsen så ser vi naturen förändras eftersom vi är uppmärksamma på den. Vi intresserar oss för vad förändringarna beror på och vad de kommer innebära. Omsorg, ömhet och en känsla av ansvar gör att vi vill återgälda allt det som platsen har gett till oss och vi gör därför vad vi kan för att skydda den. Men att ha ett starkt band till en plats hjälper oss också att själva må bra. Det stärker vår identitetskänsla, ger oss ett sammanhang där vi känner tillhörighet och skänker en känsla av trygghet. Till och med att bara tänka på en plats där vi känner oss hemma bygger upp vår självuppskattning och vår känsla av mening och tillhörighet. När vi stärker relationen till vår omgivning så gynnar det både den och oss. Precis som med de flesta relationer i vårt liv: att se och att ge är att få.

Tidigare var en stark anknytning till den plats vi levde på en förutsättning för vår överlevnad. Utan uppmärksamhet på naturen, ingen mat eller trygghet. Innan kristendomen kom till Norden levde vi därför med riter vid heliga platser i landskapet för att stärka våra band till det vi uppfattade bidrog till vår överlevnad. På ett självklart sätt var vi en del av naturen.

Enligt den fornnordiska mytologin var en mängd varelser involverade i människans skapelse: kon Audhumbla, jättarna Bore och Ymer, nornor, rimtursar och dvärgar. Det var ingen enskild gud, eller ens bara gudar, som skapade människan utan vi blev till i ett samspel mellan flera element och flera livsformer. Hamnskiften – alltså att människor eller djur byter gestalt och blir ett annat djur – och äktenskap över artgränser beskrevs i myterna. Många gudar var nära kopplade till olika naturfenomen, som eld och åska, eller till fruktbarhet och föda. Asatron var en naturreligion, eller en animistisk tro och dess idéer förankrade oss i landskapet; i jorden som gav oss föda, vattendragen som försåg oss med vatten, skogarna som hyste bytesdjur. Det som vi förstod som förutsättningarna för vår överlevnad var samtidigt det vi helighöll.

Denna helhetliga syn på världen återkommer i många animistiska trossystem, om än i olika former. Australiens aboriginers begrepp ”land” (country) erbjuder ett system av mönster, förbindelser och handlingar. Landet består av de levande varelser som deltar i livet på platsen. Det ger och tar emot liv och är en väv av samband: människor, djur, växter, drömmar, underjord, jord, mineraler, vatten, luft. Allt hänger ihop. Land är varandegemenskaper.  

Med sina drömspår, eller sånglinjer, väver aboriginerna dessutom samman tid, plats, folk och arter. Deras skapelsemyter berättar om de totemvarelser som vandrade över kontinenten under drömtiden och sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg: fåglar, djur, växter, klippor, vattenhål. De sjöng världen till liv.

När man analyserade en serie av platser som besjungs längs ett drömspår såg man att alla innehåller vatten, skydd eller en utsiktspunkt, ofta i en annars hård och karg terräng. Sångerna innehåller alltså värdefull kunskap för att överleva. De föreslår också hur man ska bete sig i olika situationer.

Aboriginernas trosföreställningar ger dem allt de behöver för att förstå och bevara sin omvärld och leva i fred med andra folk och med naturen. Liknande förhållningssätt och relationer mellan stammar, klaner, individer och landskap har också dokumenterats bland nordamerikanska urbefolkningar. Men under årtusenden har delar av mänskligheten arbetat hårt på att fjärma oss från resten av det levande och sätta oss över allt annat. Som så ofta tycks de gamla grekerna ha något med det att göra. Antikens filosofer delade upp kosmos i en himmelsk och en jordisk värld. Också människan började förstås som en kropp och en själ i stället för som en sammanhängande enhet. Det himmelska och det själsliga stod över det jordiska och kroppsliga.

Idéerna förstärktes genom spridningen av de monoteistiska, abrahamitiska religionerna, alltså kristendomen, judendomen och islam. Inom dem sågs den fysiska världen som något som människan hade rätt att nyttja och exploatera i enlighet med Guds önskningar och befallningar. Enligt skapelseberättelsen i Bibelns första Mosebok uppmanar Gud människorna: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Vi var alltså inte längre en del, utan kungar. Upphöjda men också avskilda. I spåren följde förakt för naturen och allt levande i den. Men också förakt för vår egen sinnlighet och våra kroppsliga behov – allt som gjorde oss djuriska.

Senare bidrog pengaekonomin också till att skapa ett ideal av exakta beräkningar och det fördes över på förståelsen av kosmos. I ett samhälle som börjat betrakta världen som ett enda stort matematiskt problem blev tron på en helig relation mellan individer och natur alltmer främmande. Den materiella världen omkring oss kom att betraktas som en maskin, eller som resurser att utvinna, snarare än som ett hem, eller en moder, vilket är ett vanligt synsätt inom animistisk tro.

Omfattande forskning visar idag på positiva effekter av naturvistelser på vår psykiska och fysiska hälsa. Inte så konstigt: det är ju i naturen vi är utvecklade för att leva. Men att naturen är en maskin och att människan är den enda varelsen med en själ har idag blivit till ett grundantagande i vår kultur – och filosofer talar om species loneliness. Det är en djup och outtalad sorg som kommer ur vår alienation från naturen och förlusten av relationer till den. Människan har blivit isolerad.

Att trippa på den psykedeliska drogen ayahuasca blev för några år sedan en trend i den spännings- och meningssökande medelklassen. Den aktiva substansen i medlet är DMT som också verkar kunna produceras av våra egna hjärnor. Ayahuasca kallas ”egodödaren” och en vän som prövat beskriver det som att hon försvann. Hon var upplöst och ett med allt tills ceremoniledaren kom och hämtade henne tillbaka. Kanske är det vad DMT i vår hjärna är till för: att få oss att känna samhörighet med världen och naturen, eftersom denna anknytning är vad som hjälper oss att skydda de miljöer vi är helt beroende av?

För den som inte vill ta droger kan DMT, och tillhörande känslor av att höra ihop med allt annat levande, också framkallas i våra hjärnor av meditation, intensiv dans och olika andningstekniker – metoder som människan utvecklat och förfinat under årtusenden. Men känslan av att gå upp i naturen kan också uppstå spontant vid exempelvis starka naturupplevelser.

Det finns enligt religionsvetaren Henrik Ohlsson, lektor vid Södertörns högskola, en växande rörelse av människor i Sverige som odlar sin och andras hemhörighet i naturen. Det är allt från guider som ordnar skogsbad och mindfulnessövningar i naturen till grupper som återupplivar fornnordisk asatro och naturmystik. I svenska kyrkan finns krafter som verkar för en kristenhet mer knuten till livet på jorden. Det finns skilda synsätt vad gäller naturligt och övernaturligt inom rörelsen.

Somliga ser naturen som besjälad och hämtar tankar och riter från urfolk, religiösa mystiker eller filosofer från olika tider. Andra lutar sig mer mot naturvetenskapliga teorier och begrepp från biologi, ekologi, psykologi, hälsovetenskap och medicin. Men ofta flyter människor mellan kategorierna. De möts i en respekt för naturen och i ett sökande efter att hitta hem i den. Håller vi på att röra oss tillbaka mot vårt animistiska urhem? 

Att vara materialist förknippar vi med att vara girig; att vilja äga så mycket som möjligt. Men vi skulle kunna bli materialister i avseendet att vi vördar det vi kan ta på och varsebli, som stenarna, jorden, vattnet. Vi kan handskas varsamt med materien. I så fall måste vi bort från uppdelningen i kropp och själ. De hänger ihop. Världen kommer till oss genom våra kroppar och detta händer på specifika platser. Vi är medvetanden inneslutna i kroppar, omslutna av en plats där vi ingår i tusentals relationer. Och det enda vi bör vara ständigt uppkopplade mot är naturen så att vi blir känsliga inför den och lär oss att läsa av den.

Vad finns här?

Vad är hållbart på den här platsen?

Vad kan jag bidra med?

För både platsens skull och vår egen.

Eva-Lotta Hultén är journalist och författare. Hennes nya bok Världen och fjorden (Carlssons
förlag) är en hyllning till alla platser och alla oss som älskar dem och lever med dem.

***

Läs även: Därför är naturen bra för oss

Läs även: Sorgen över ett förändrat klimat