Ilska: så funkar den

Varför blir vi egentligen arga? Vad hjälper oss vår ilska med och när blir den ett problem för oss – och vår omgivning?

Ilska är en primitiv och stark affekt. Den finns med oss från spädbarnsåren till vuxenlivet. Den har följt oss genom århundradena, under hela vår evolution – och många har problem med att kontrollera den.

– Känslor fyller flera viktiga funktioner för oss. Ilska kan till exempel signalera till andra att de har passerat en gräns. Men känslor har formats och utvecklats långsamt genom evolutionen – det våldsamma sätt som vi signalerade ilska på när vi levde på savannen är kanske inte alltid lika hjälpsamt i kontorslandskapet, säger Johan Bjureberg, legitimerad psykolog och forskare på Karolinska institutet.

Tillsammans med Hugo Hesser, professor i psykologi vid Örebro universitet, är han ansvarig för Ilskestudien, där människor har erbjudits internetbaserad emotionsreglerande terapi för svårkontrollerad ilska. Även om vi ibland kan känna att det vore skönt att slippa vissa av våra mer svårhanterliga känslor så skulle livet bli rätt färglöst utan dem, tror Johan Bjureberg. Och utan en känsla som ilska hade vi många gånger blivit överkörda av andra.

– Vi hade heller aldrig stått upp för någon annans rättigheter. Ilska mobiliserar vår kraft att säga ifrån och skapa förändring, säger han och nämner Greta Thunbergs tal i FN, där hon gång på gång upprepade ”how dare you?” till världens ledare, som ett exempel på motiverad och välriktad ilska.

Men det behöver inte alltid handla om ilska i första hand när vi blir arga. Dan Wetterborg, legitimerad psykolog och forskare i psykologi vid Karolinska institutet, målar upp en vardaglig scen: ett barn kommer vinglande i full fart på sin cykel, på väg mot ett övergångsställe där en bil kommer körande. Några meter bakom kommer en akterseglad förälder rusande, sliter barnet av cykeln och säger till på skarpen.

– I den situationen tror jag inte att varken barnet, föräldern eller vi andra uppfattar att föräldern är rädd. Föräldern låter arg. Det där är ett exempel på att ilskan är sekundär.

I exemplet ovan kan ilskan, som egentligen handlar om rädsla, tjäna ett syfte – den får barnet att förstå att det som hände var farligt. Och många som har problem med ilska blir ofta arga i situationer där de egentligen är ledsna eller kanske oroliga, men där ett ilsket beteende många gånger kan bli kontraproduktivt. Att uttrycka just sorg eller oro, den känsla som egentligen är primär, hade hjälpt dem att lösa situationen på ett bättre sätt, menar Dan Wetterborg. Kanske kommer dessa människor aldrig att få så stora problem med sin ilska att de blir föremål för en psykiatrisk utredning.

– Men de ältar kanske oförrätter och kommer kanske att leva resten av sitt liv lite bittra. Och de kommer nog aldrig att be om hjälp för sitt beteende, utan i stället skylla sina ilskeproblem på sin omgivning, tror Dan Wetterborg.

Hanna Sahlin, legitimerad psykolog och studierektor vid Karolinska institutets psykoterapeutprogram, förklarar att man brukar skilja på adaptiv ilska – som hjälper oss att överkomma hinder, sätta gränser och agera på ett adekvat vis – och maladaptiv ilska, som ställer till problem i våra liv. Ofta handlar det då om att ilskan täcker över känslor av sårbarhet, sorg och svårigheter. Genom att bli arga slipper vi uppleva dessa känslor, vilket faktiskt kan hjälpa oss i vissa situationer. Åtminstone på kort sikt.

– Ilskan är lättare att hantera, den ger oss energi, får oss att känna oss kraftfulla och vi får saker gjorda, säger hon.

Som barn reagerar vi instinktivt och skriker ofta bara rätt ut när vi blir arga eller frustrerade. Det beteendet behöver slipas ner, konstaterar Hanna Sahlin.
Med åren lär vi oss att vi kan vara jättearga utan att säga något alls. Hon beskriver det som att vi genomgår en socialiseringsprocess när det gäller samtliga våra känslor.

– Vi kan vara uppvuxna i en väldigt aggressiv och utåtagerande familj och då lär vi oss det, eller i en väldigt hämmad familj där man aldrig uttrycker ilska, och då lär vi oss det.

Vad gäller könsskillnader konstaterar Johan Bjureberg att både män och kvinnor självklart kan bli arga och ha svårt att reglera sin ilska.

– Båda könen har problem med ilska men mäns ilska skapar i regel ett större lidande för andra, som när det gäller mäns våld mot kvinnor, säger han.

Hanna Sahlin tror att kvinnor oftare än män har fått lära sig att känna skuld i stället för ilska och att tänka i termer av vad de borde vilja i stället för att lyssna på vad de faktiskt vill.

– Där tänker jag att det är viktigt hur vi socialiseras in i känslouttryck och vad vi lär oss att sätta för namn på våra känslor.

Hur vi socialiseras in i känslouttryck ser också olika ut för olika kulturer, påpekar Berkeh Nasri, psykolog och medicine doktor i psykologi. I vissa kulturer, som den svenska, är det vanligare att ilskan undertrycks, eftersom det inte alltid är socialt accepterat att tydligt visa sin ilska. Det finns även kulturella könsskillnader i hur ilska uttrycks. Arga män kan uppfattas som manliga, medan arga kvinnor upplevs som okvinnliga, menar hon.

– Jag kommer själv från en iransk kultur och där är det mer tillåtet för kvinnor att uttrycka stark ilska än här i Sverige, säger Berkeh Nasri.

Hon arbetar med klienter i psykoterapi och tycker sig se att ilska ofta triggas av att vi känner oss pressade, missförstådda, kränkta eller övergivna.

– Dessa upplevelser startar en fysiologisk reaktion i kroppen. Adrenalinet rinner till, pulsen ökar, musklerna spänns. Hjärnan reagerar på det potentiella hotet genom att dra igång fight or flight-responsen som ger oss impulser att bli aggressiva eller fly. Genom terapi kan vi dock lära oss att styra våra impulser mer ändamålsenligt, säger Berkeh Nasri.

Det eftersträvansvärda, och det man ofta arbetar med i terapier, menar Hanna Sahlin, är att uttrycka sin ilska på ett konstruktivt sätt som gör att andra förmår ta in vårt budskap.

Hon ger ett exempel:

– Att skälla ut chefen är sällan en bra strategi, men kanske att gå in till chefen och säga: jag hinner inte utföra det här uppdraget, jag behöver bli avlastad. Det är ett sätt att lyssna på sina gränser och agera i stället för att sitta och svära över chefen.

– Poängen är att man kan vara arg utan att vara aggressiv. Det går att träna upp att låta bli att agera på sina aggressiva impulser, poängterar Johan Bjureberg.

Det är just det som deltagarna i Ilskestudien har fått göra.

Forskarna skapade tre internetbaserade behandlingar som pågick i fyra veckor. Den första syftade till att öka deltagarnas känslomässiga medvetenhet – när uppstår en känsla, vad är det för känsla och vad försöker den förmedla? Deltagarna fick träna på att stanna kvar i känslan tills den klingade av. Andra behandlingen syftade till att förändra deltagarnas tankemönster och skapa mer flexibla sätt att betrakta en situation på.

– I vår forskning har vi till exempel sett att vissa personer som har problem med ilska har en tendens att tolka andra negativt, som om det handlar om personlig kritik. Då är det riggat för att man ska bli förbannad.

I tredje behandlingen, som också var den som fungerade bäst för känsloreglering, fick deltagarna kombinera de bägge strategierna.

– Om man kan vara flexibel i att växla mellan strategier utifrån olika situationer så får man ett ännu bättre resultat, säger Johan Bjureberg.

En känd behandling inom kbt-sfären, för personer som har svårt att reglera sina känslor, och framför allt för kvinnor med emotionell instabil personlighetsstörning, är dialektisk beteendeterapi, dbt.

Dan Wetterborg jobbar deltid som psykolog inom specialistpsykiatrin, med just dbt. Hans klienter har tydliga svårigheter med aggressivitet och har ibland varit våldsamma, med erfarenheter i kriminella kretsar. För dem har dbt-behandlingen – som är lång för att vara kbt (minst ett år), intensiv och krävande och innehåller både indivi-duell terapi och gruppterapi – varit framgångsrik.

– Men det finns ännu inte tillräckligt stort vetenskapligt stöd för att kunna avgöra hur verksamma behandlingar mot ilska faktiskt är. Vi behöver forska mer och fortsätta bygga vidare på de behandlingar som verkar vettiga och har lovande resultat, säger han.

I sitt doktorandprojekt forskade Dan Wetterborg på hur dbt-metoden fungerar på män, och resultaten ser optimistiska ut.

– Det viktigaste tycker jag är att drygt två tredjedelar av männen som börjar i behandlingen faktiskt fullföljer den.

Han berättar om en klient som efter ett års dbt-behandling lyckades bryta ett långvarigt mönster där våldet mellan generationerna i hans släkt har gått i arv.

– Hans egna barn får numera inte gå och lägga sig utan att han sagt att han älskar dem. Det blir så tydligt då att man inte bara hjälper dessa patienter utan också människorna som finns i deras omgivning.

Särskilt män har lärt sig att känslan av sårbarhet är farlig – de har sårbarhetsfobi.


Många av männen som Dan Wetterborg träffar beskriver det som att de känner sig helt skyddslösa när de blir ledsna.

– Jag tror att särskilt män har fått lära sig att känslan av sårbarhet är farlig. De har nästan vad man kan kalla för en sårbarhetsfobi. Så löser de det genom att bli arga i stället. Det har gjort att andra människor har backat. Männen har sluppit undan krav och de har fått makt – deras beteende har på det sättet belönats i stunden.

Men det har också gjort att de har fått svårigheter i sina relationer. Hans klienter har ofta problem med att sätta gränser och väldigt dåligt samvete över sina vredesutbrott. Men de vänder inte bara sin ilska utåt – självskadebeteenden är också vanliga.

– Schablonbilden är annars att kvinnor vänder ilskan inåt, män utåt, men det verkar inte stämma, säger Hanna Sahlin.

Hon har i studier tittat på alla svenskar som vårdats för självskadebeteende mellan 1997 och 2013. Där var risken för både kvinnor och män fördubblad att också bli dömda för ett våldsbrott. Det framkom även att våldsamma män många gånger också skadar sig själva.

Dan Wetterborg berättar att bland dem som han möter i dbt-behandlingen är det många som vänder sin ilska inåt.

– Det är inte så att man antingen är klassiskt utåtagerande och hotfull, eller att man skär sig själv och planerar för sin egen död. Det typiska är att har man stora problem med sina känslor, då gör man båda parallellt. Så vi behöver komma bort från idén att det är antingen eller, säger han. Även Berkeh Nasri använder sig av dbt i sitt arbete med klienter med adhd-problematik och problem med att kontrollera sin ilska. Ett annat bra verktyg – som är en del av dbt-metoden – är meditation och mindfulness, tycker hon.

– Även genom fysisk träning kan man sänka stressnivån i kroppen. Läkemedel ska vi inte heller underskatta. Om ilskan beror på underliggande problematik såsom adhd, ångest, depression eller ptsd så kan det behövas en medicinsk behandling för att lättare kunna hantera den, säger Berkeh Nasri.

Men hon pekar också på svårigheterna att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Depression och ångest höjer vår stressnivå, vilket kan skapa irritabilitet och ilska. Men ilskan kan också skapa ångest och depression om den börjar gå ut över vårt liv och våra sociala relationer.

Som sagt är samtalsterapi ofta en bra hjälp vid ilska. Berkeh Nasri berättar om en klient som hade blivit sviken av sina föräldrar och som nu betedde sig svartsjukt och kontrollerande gentemot sin partner. När hen till slut kunde börja förmedla sina primära känslor – att hen kände sig övergiven och sviken – och de båda kunde visa sig sårbara för varandra, blev det ett mycket öppnare klimat i relationen. Klienten skulle återkomma om hen behövde ytterligare behandling.

– Men vi har inte hörts på över ett år så jag antar att personen mår bra, säger Berkeh Nasri.

Ilskestudien

Studien har genomförts av forskare vid Karolinska institutet och Linköpings universitet. 234 personer i åldern 18–75 är, där 59 procent var kvinnor och 41 procent män, deltog i kbt-behandling via internet med start 2019. Personer som varit våldsamma fick inte vara med i studien. Deltagarna läste olika texter och tittade på ljudklipp. De fick svara på frågor och göra olika tankeexperiment. Alla deltagare är färdigbehandlade men resultaten är ännu inte publicerade.

Ziad Odesson

Upplevt

→ Ziad Odesson, 67 år:

”Om man inte slogs stämplades man som feg”

För runt 35 år sedan sökte Ziad Odesson hjälp för sin ilska hos en psykolog i Bagdad, där han är uppvuxen. Hans stubin var kort, han fick lätt stora vredesutbrott och hamnade ofta i slagsmål.

‒ Det var en knytnäveskultur. Våld var vanligt på gatorna. Om man inte slogs och försvarade sig så stämplades man som feg – att man inte var en riktig man.

‒ Jag ville innerst inne inte använda våld; jag förstod att det var fel men kunde inte stoppa det och började bli rädd för att bli allvarligt skadad. Därför sökte jag hjälp.

Han gick i samtalsterapi.Psykologen sa till honom att våld inte lönar sig och att ”förlåtelsen släcker vredens eld”.

‒ Han försökte ge mig självförtroende, sa att jag var en bra människa och att jag skulle försöka skapa en inre trygghet, ett lugn.

Ziad Odesson fick rådet att räkna till tio eller gå därifrån om någon försökte provocera honom.

‒ I dag har jag lärt mig att behärska mig i svåra situationer, annars förlorar man på det själv här i livet.

Angelica Lagergren

Upplevt

→ Angelica Lagergren, 36 år:

”Man mår väldigt dåligt av ilska själv också”

Det var efter sin skilsmässa som Angelica Lagergren hamnade hos en kbt-terapeut och började prata om sin ilska.

‒ Jag hade varit mycket arg i relationen – och när jag var det sa jag elaka saker, sådant som man inte kan ta tillbaka och som sätter djupa spår.

‒ Jag har blivit så där arg ända sedan jag var barn, och jag har ärvt det från min mamma, tror jag. Det märkliga är att jag har en tvillingsyster, en enäggstvilling, och hon är precis tvärtom.

I terapin fick Angelica Lagergren verktyg för att hantera sin ilska. Det som hjälpte henne mest var att stanna upp och tänka på hur det som händer, och vad hon gör, kommer att påverka långsiktigt och även hur det kommer att påverka kortsiktigt.

‒ Bär man på mycket ilska så tycker jag att man ska söka hjälp, för det är inte bara omgivningen som påverkas, man mår också väldigt dåligt själv av det. Jag hade alltid ångest efter att jag varit arg.

Elin Engström

Upplevt

→ Elin Engström, 55 år:

”Våga blotta dig och ta emot hjälp”

Elin Engström har gått i samtalsterapi under två års tid, mycket för att hon ville bli bättre på att hantera sin ilska.

Hon och hennes dåvarande partner hade problem i relationen. Deras gemensamma son har svåra funktionsnedsättningar och hon upplevde det som att hon fick ta nästan allt ansvar och saknade sin partners stöd – allt detta kunde orsaka stora vredesutbrott. Vid ett tillfälle blev hon så pressad att hon slog sin expartner, vilket hon skäms för i dag.

‒ Där bestämde jag mig för att söka hjälp.

Hon växte upp med en mamma som led av psykisk ohälsa, fick ta mycket ansvar och inte lära sig att sätta ”sunda gränser”.

‒ Jag tryckte ner mina egna behov och känslor. Före 25-årsåldern var det väl knappt någon som hade sett mig arg.

I dag känner hon inte längre skam och skuld för att hon har egna behov; hon menar att det handlar om att respektera sig själv.

‒ Det viktigaste om man har problem med ilska tycker jag är att våga blotta sig och ta emot hjälp.

Nervceller styr aggressioner

Christian Broberger är professor i neurokemi vid Stockholms universitet. Han och hans forskarlag har med hjälp av djurförsök upptäckt att det finns nervceller i hjärnans hypothalamus som påverkar aggression hos möss. Dessa celler är aktiva hos aggressiva djur (till exempel de flesta hanar och diande honor), men tysta hos icke-aggressiva möss.

– De här nervcellerna är nödvändiga, oavsett kön, för att djuret ska kunna vara aggressivt, säger Christian Broberger.

Vid ett försök släppte forskarna in två mushanar som möttes på mitten i ett långt rör. Den underordnade musen började snart backa, den dominanta att trycka på framåt.

– Genom att på teknisk väg aktivera eller stänga av dessa celler kunde vi ändra hierarkiförhållandet mellan de två djuren, så att den underordnade nu blev herre på täppan.

De använder sig av så kallad optogenetik, där man utrustar de celler, vars funktion man vill studera, med ljuskänsliga jonkanaler. Med hjälp av ljus av en viss våglängd kan man sedan aktivera dessa celler. Förändringen hos mössen kvarstod under minst två veckor, vilket Christian Broberger tycker är anmärkningsvärt.

Genom att plötsligt slå av cellernas aktivitet kunde man även få en aggressiv mus att avbryta en pågående attack.

Denna forskning kan i bästa fall hjälpa till att få fram nya behandlingar mot aggression.

– I dag finns inga läkemedel eller terapiformer som på ett effektivt sätt stoppar aggressivt eller våldsamt beteende, men behovet är skriande.

Terapimetoder för ilska

Kognitiv beteendeterapi, där dbt är en metod, är den mest välstuderade när det gäller känsloreglering och verkar vara framgångsrik.

Dbt, dialektisk beteendeterapi, är framtagen av Marsha Linehan för kvinnor med emotionell instabil personlighetsstörning. I dag används den även på män med samma problematik.

Även affektfokuserade psykoterapier – ett paraplybegrepp för flera psykoterapimodeller som jobbar med affekter – ofta i form av psykodynamiska korttidsterapier, används för att behandla ilska.

Primära och sekundära känslor:

Primära känslor är omedelbara reaktioner på något som händer medan sekundära känslor är våra reaktioner på de primära känslorna, till exempel att vi blir arga när den ursprungliga känslan var rädsla.

Om vi ska komma till rätta med vår ilska när den är sekundär och täcker över andra typer av känslor ‒ som skam, skuld eller sorg ‒ behöver vi skrapa på vår ilska och se vad som finns under den, alltså få fram den primära känslan.

Denna uppdelning av primära och sekundära känslor ska inte betraktas som en vedertagen sanning eller något som forskare inom fältet är helt överens om. Det är dock en beskrivning som förekommer inom dialektisk beteendeterapi.

Text:

Toppbild: Oskar Omne