Minnets gengångare

Reportaget publicerades först i Modern Psykologi 4/2012.

Reportaget publicerades först i Modern Psykologi 4/2012.

Teorin om bortträngda minnen gick hand i hand med den ökande medveten­heten om incest och pedofili på 1980–90-talet. Men det var också den som gjorde att Thomas Quick kunde dömas för mord som han nu frias från. Det här är historien om en riskabel allians mellan psyko­terapi och svenska domstolar.

Text: Ann Lagerström

Det är när Jonas Sandberg ligger på den indiska äkta mattan i den berömde brittiska hypnosterapeuten Peter Blythes rum som något oväntat inträffar. Händerna knyter sig och börjar dunka hårt mot golvet, huvudet far fram och tillbaka och en djup vrede väller fram ur honom.
Jonas blir förvånad, det var inte det här han sökt hjälp för. Han är 27 år och har ingen aning om vad det handlar om.
Efter de spontana kroppsrörelserna kommer det känslor och minnesbilder. Han är tre, kanske fyra, år och hans föräldrar grälar våldsamt. Han dras ofrivilligt in i dramat och är förskräckligt rädd och arg.
Men har det hänt?

Det var på 1980-talet i samband med att vi började tala öppet om incest och pedofili som de bortträngda minnena blev högaktuella. Barn, oftast unga kvinnor, vittnade om fäder och morbröder, grannar och mammor som våldfört sig på dem. De hade sökt terapi för något annat – depression, utmattning, fobier – och så dök skrämmande bilder av våld och övergrepp upp. Nu konfronterade de förövarna, anklagade dem, och i många fall blev det fällande domar.
Senare kom andra fall där barns minnen var inblandade. Dåvarande professorn i sociologi i Uppsala, Eva Lundgren, hävdade några år in på 2000-talet att barn i samtal med henne avslöjat att det i Norden förekom grupper som i hemlighet utförde rituella övergrepp, ja till och med mord. Barnens berättelser var fragmentariska, vilket enligt Lundgren, inte var så konstigt, eftersom ”extrema erfaren­heter kräver extrema strategier”. Tolkningarna var hennes egna.
Kritiken var bedövande och ett tag såg det ut som om Eva Lundgren skulle petas från sin professorsstol.
Men finns det något sådant som bortträngda minnen? Finns det händelser som lever sitt eget liv inom oss och som kan ge diffusa symtom? Eller är det fantasier framkallade av manipulativa terapeuter?
– Det finns inga vetenskapliga bevis för att bortträngda minnen existerar, säger docenten i medicinsk psykologi och debattören Rickard L. Sjöberg, som i många artiklar och uttalanden uttryckt sin misstänksamhet mot hela företeelsen.
– Nej, vetenskapligt kan vi inte bevisa det, håller Yvonne Freund-Levi, medicine doktor, överläkare, psykiater och neuroforskare, med. Men efter trettio år som terapeut är jag övertygad om att vissa minnen göms undan för att de i stunden är för svåra att bära.
Och Jonas Sandberg själv, som sedan trettio år är legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut, med klinisk hypnos och mental träning som specialitet, tycker att hans egna och vissa klienters erfarenheter är bevis nog.
– Efter att jag fick bearbeta mina traumatiska upplevelser av de där grälen mellan mina föräldrar förändrades mitt liv helt, säger han.

Men låt oss börja med forskningen. Vilket dilemma! Om en forskare vill veta om en person minns något av det de varit med om så brukar de helt enkelt fråga: ”Kommer du ihåg bil­olyckan?”
Svarar försökspersonen ja så har hon ett så kallat episodiskt minne av händelsen. Svarar hon nej så har hon det inte.
Men hur ska forskarna göra för att ta reda på om hon har ett minne hon inte minns? Det går ju inte att fråga, och inte går minnet heller att spåra med hjälp av teknik.
Vissa försök att finna en metod har gjorts. Rickard L. Sjöberg har till exempel publicerat en vetenskaplig artikel om barn, som utsatts för en pedofil som filmat övergreppen. I efterhand har man frågat barnen vad de minns, och så har man jämfört. Bara hälften av barnen berättade om vad de utsatts för.
– Problemet då, säger Rickard L. Sjöberg, är att vi inte säkert kan säga om minnet är bortträngt, eller om barnen håller tillbaka sina minnen medvetet, eller om de helt enkelt vägrar att berätta. Vissa av barnen var kanske också för små för att kunna minnas händelserna ordentligt.
En annan sak som gör Rickard L. Sjöberg tveksam är att vuxna som får försöka återkalla upplevelser från till exempel olyckor eller vistelser i koncentrationsläger ofta minns förvånansvärt väl. Detta går tvärtemot teorierna om att svåra minnen trycks ner för att psyket inte klarar av att hantera dem.
– Sådana fall mötte jag också, säger Jonas Sandberg, som just nu arbetar med fängelsepersonal som slagits ner brutalt av intagna. Deras minnen är så levande och så laddade att de reagerar så fort någon gör en plötslig rörelse.

Idén om de undanträngda minnena har sina rötter kring förra sekelskiftet hos bland andra Sigmund Freud. Tanken är att den som är med om något riktigt svårt skyddar sitt jag, sin kropp och sitt psyke genom att dölja minnet för det medvetna jaget. Där i sitt gömsle fortsätter dock minnet att påverka och den glömske kan få oförklarliga psykiska och fysiska symtom. Först när minnet kommer upp till ytan och kan bearbetas finns det en chans att symtomen försvinner.
Rickard L. Sjöberg är tveksam, han tycker att det finns för mycket som pekar på att teorierna inte stämmer. Yvonne Freund-Levi tycker däremot att det låter logiskt:
– Det är bara att titta på hur hjärnan rent anatomiskt är uppbyggd.
Om du lägger händerna bredvid varandra uppe på skallen så håller du om det läkarna kallar för cortex, hjärnbarken. Det är den där gråa delen av hjärnan där jaget, viljan och tankarna finns och med vars hjälp vi kan resonera, lära oss saker och bearbeta våra känslor.
Tar du nu i stället pekfingrarna och sätter dem strax bakom örat så pekar de båda mot det starka känslocentret amygdala, som ligger där inne ungefär mitt emellan dina fingertoppar. Det är härifrån de starka känsloreaktionerna kommer, de där som vi själva har svårt att kontrollera.
Och låter du nu händerna mötas i nacken, precis där skallen tar slut så rör du nästan vid den gamla reptilhjärnan som ligger strax där innanför, den som är så snabb på att reagera men dålig på att tänka.
– Traumatiska händelser väcker starka känslor som utgår från de äldre delarna av hjärnan, säger Yvonne Freund-Levi. Det är klart att vårt kognitiva jag i cortex medvetet eller omedvetet kan bestämma sig för att inte släppa fram dem. Lägga sig som ett lock över och hålla tillbaka. Det tycker jag inte är konstigt alls.
Och därför är det inte heller underligt att bortträngda minnen antingen först visar sig som kroppsförnimmelser eller fysiska symtom, eller bryter fram när psyket eller kroppen är svaga, när försvaren inte är i toppform, förklarar hon.
Menar du att det kan finnas ett glapp mellan de här olika delarna av hjärnan?
– Ja, eller ett slags spärr.
Hon är med om det hela tiden i sin praktik, säger hon. När klienterna känner sig tillräckligt trygga så kan de ibland få oväntade minnesbilder som gör att saker faller på plats. Plötsligt förstår klienten det som förut var obegripligt.
Jonas Sandberg har liknande erfarenheter. Det händer inte ofta, men mellan tio och tjugo procent av hans klienter får starka upplevelser av bortträngda minnen och då är i många fall mycket viktiga för det fortsatta terapeutiska arbetet.
Men försöker du hjälpa dina patienter att hitta dem, till exempel med hypnos?
– Nej, absolut inte, det tror jag är farligt. Det är otroligt viktigt att psyket och kroppen själva bestämmer när de kan ta emot informationen.

Det fanns en tid, det medger Jonas Sandberg, när hypnosterapeueter och andra arbetade med olika former av utlevelseterapier för att få fram bortträngda traumatiska upplevelser. Något klienten berättade fick terapeuten att anta att där, under ytan, fanns något som måste upp. Och så sökte man medvetet efter det med starka terapeutiska metoder.
– Ibland lyckades man få fram något. Men klienterna mådde inte bättre, säger Jonas Sandberg. Många gånger gjorde man mer skada än nytta.
Brukar människor be dig om att söka efter det glömda?
– Det har hänt att mammor, till exempel i samband med vårdnadstvister, kommit och sagt att de misstänker att deras barn varit utsatta för incest och att de vill att jag ska använda hypnos för att få fram minnena. Jag säger förstås nej. Jag kan inte agera spion för föräldrarnas räkning.
Jonas Sandberg arbetar med en kombination av samtal och hypnos i något han kallar för jagstärkande terapi. Genom hypnosen når, enligt honom, klienten in i ett tillstånd där hon känner sig lugn och trygg och där hon med hjälp av terapuetens instruktioner kan stärka sin ”inre del” och med hjälp av suggetioner kan behandla de symtom hon sökt för.
För det mesta räcker det här för att komma till rätta med de problem människor kommit till honom med. Men så ibland, oftast en bra bit in i terapin, så kan något som visar sig vara ett dolt minne uppenbara sig.
Som den där kvinnan som kom till honom för att hon börjat få svårt för trånga utrymmen i tunnelbanan och i biosalonger. Med hjälp av det Jonas kallar jagstärkande terapi började symtomen klinga av. Men så, när de träffats regelbundet i sex månader, började hennes kropp under hypnos visa tecken på rädsla. Lite senare kom otäcka minnesbilder från tsunamin 2004 som hon förträngt. Först när hon bearbetat dem så försvann de symtom hon sökt för.
– Hon trodde att hon var klar med den där upplevelsen i Thailand, säger Jonas Sandberg. Men så var det inte.
Rickard L. Sjöberg avråder helt från användande av hypnos eller andra psykoterapiformer för att återuppväcka bortträngda minnen.
– Jag tycker att man, framför allt inom offentligfinansierad sjukvård, bör vara mycket försiktig med att rekommendera behandlingar som inte har en vetenskaplig, säker grund, och det har inte terapier som syftar till att återuppväcka bortträngda minnen. Mycket talar tvärtom för att de kan vara farliga.

Ett tydligt färskt exempel är den behandling som Sture Bergwall, han som förr hette Thomas Quick, fick inom rättspsykiatrin för att försöka minnas mord han påstods ha begått, anser Rickard L. Sjöberg, som varit vetenskapligt sakkunnig i samband med resningsansökningarna. Visst erkände Bergwall de mord han fälldes för, men enligt honom själv var det bland annat för att terapin fick honom att bete sig så självdestruktivt. I realiteten, säger han i dag, saknade hans erkännanden verklighets­bakgrund.
Både Sture Bergwall själv och en åklagare har begärt resning i flera av mordfallen, och han har också friats i flera fall. Det här är en historia som skildras utförligt i den nyligen bortgångne journalisten Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick, som ges ut i höst (Ordfront). Ett annat av Hannes Råstams journalistiska arbeten ledde till att en incestdömd pappa, Bo Larsson, 2004 friades från anklagelserna om sexuella övergrepp på sin dotter. Även där byggde det urspungliga åtalet på minnen som flickan fått under en längre tids terapi.

Men går det verkligen att framkalla så otäcka minnen hos en människa?
Så här går det till att minnas, enligt Rickard L. Sjöberg och den grundteori som minnesforskarna utgår ifrån:
Varje gång vi kommer ihåg något så gör vi en bedömning av var minnet kan komma ifrån. Är det något vi tänkt, något vi läst, har vi sett det på tv, pratat med någon, drömt eller själva upplevt det? De här bedömningarna sker ofta omedvetet och bygger på minnets egenskaper.
Om minnet av mönstret på mormors sängöverkast kommer från ett samtal, är det sannolikt att det innehåller ljudet av röster och är uppbyggt av ord och meningar. Om det kommer från något du själv upplevt är chansen större att det innehåller andra typer av intryck, som exempelvis synminnen av överkastets röda färg eller känslan av hur det känns mot huden.

Problemet med metoder som syftar till att återuppväcka bortträngda minnen, exempelvis genom hypnos, är att de påverkar innehållet i den här typen av minnen så att bedömningarna blir svårare. Än mer problematiskt blir det om en terapeut medvetet går in och påverkar bedömningarna, till exempel genom att påstå att han utifrån sin kunskap uppfattar att det handlar om ”ett verkligt minne av något självupplevt”.
Hur gör du, Jonas Sandberg, om någon av dina klienter börjar minnas något de glömt?
– Jag försöker självklart påverka så lite som möjligt. Känslorna, de fysiska symtomen och bilderna måste få komma helt av sig själva utan att tolkas eller förstärkas.
Men frågan är om vi över huvud taget kan tala om falska eller sanna minnen. Yvonne Freund-Levi tror inte att det finns några minnen som är helt sanna ur ett rent objektivt perspektiv. Så fort vi varit med om något så börjar minnet förändras. Det kopplas ihop med sådant vi varit med om förut, delar av berättelsen förtvinar, andra delar förstoras, vår roll i händelsen förflyttas och vår tolkning av det vi varit med om blir den sanna versionen av det som hänt.
– Det där är lätt att pröva, i alla fall ovetenskapligt, säger Yvonne. Jämför bara dina barndomsminnen med ett syskon eller en förälder. Hur mycket är det som skiljer? Förvånansvärt mycket. Ibland kan man undra om en bror och en syster vuxit upp i samma hem.
– Vi får inte glömma att det inte är en neutral, objektiv varelse som minns utan en högst subjektiv person, säger Yvonne Freund-Levi. Allt det som en människa är och har varit med om påverkar hennes minnen. Vår födelse påverkar, uppväxten, familjen, kulturen, tidsepoken, utbildning, kunskap, erfarenheter. Alla är de lager som vi filtrerar våra upplevelser igenom.
De minnen som klienten får är inte en kopia av det som hände den där sommaren, den där vintern, i det där rummet, utan en personligt präglad variant av den upplevelse personen hade.
– I en terapi, säger Yvonne Freund-Levi, spelar det egentligen ingen roll om det klienten upplever har hänt eller inte hänt. En helt annan sak är det förstås om minnena ska ligga till grund för en dom.

Kombinationen logisk juridik och bevis i form av subjektiva och föränderliga känslor, minnen och kognitiva tolkningar är egentligen tveksam, menar hon. Och det gäller inte bara känsliga fall där någon plötsligt minns något hon eller han utsatts för, det gäller också andra former av vittnen: Vad är det egentligen de sett och hört?
– Men vi behöver ju ett rättssystem, säger Yvonne Freund-Levi, och därför är det viktigt att vi så gott det går försöker tolka vittnesmålen utifrån djup kunskap om hur människor fungerar. Men det är inte lätt.
Och mycket riktigt, i ett examensarbete vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet 2010 har Alexandra Brundin Urisman funnit att det finns stora skillnader i hur domstolar använder bortträngda minnen som bevis. Ja, det kan variera från rättegång till rättegång. Det finns helt enkelt både för dålig kunskap och dåliga rutiner. Och det här är, enligt henne, ett hot mot rättssäkerheten.
I terapi, förklarar Yvonne Freund-Levi, är det en helt annan sak. Om något omedvetet inom en person börjar visa sig för henne, så är det i den stunden oväsentligt om det var precis så här det gick till. De känslor som kommer upp är riktiga känslor. De bilder som kommer innehåller viktig information. Och genom att ta emot dem, undersöka och bearbeta dem kan stora förändringar ske i fråga om en människas livskvalitet.
– Ibland kan klienterna få sina minnen verifierade, de bilder de fått upp har verkligen hänt. Ibland inte. Men när värken försvinner, när ångesten lägger sig, när lusten, energin och viljan återkommer, då har något väsentligt hänt oavsett vad vi kallar det, säger Yvonne Freund-Levi.
Men hur var det nu med Jonas Sandbergs minnesbilder av de vildsint grälande föräldrarna? Var de sanna?
– Jag frågade min mamma. Hon förnekade allt. Men min pappa och min tolv år äldre syster bekräftade att det stämde. Det förekom häftiga uppslitande gräl på den tiden. Det är helt rimligt att tänka sig att jag som var så liten blev oerhört omskakad.

Ann Lagerström är journalist och författare och har skrivit om psykologi sedan 1984. Det här reportaget publicerades först i Modern Psykologi 4/2012.

Bokfokus: Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam finns att köpa i Modern Psykologis bokshop Bokfokus.se

2 svar

  1. […] Teorin om bortträngda minnen gick hand i hand med den ökande medveten­heten om incest och pedofili på 1980–90-talet. Men det var också den som gjorde att Thomas Quick kunde dömas för mord som han nu frias från. Det här är historien om en riskabel allians mellan psyko­terapi och svenska domstolar. Läs Ann Lagerströms reportage från Modern Psykologi 4/2012. […]

  2. Väldigt bra skrivet. Hur gör man med massmedia och en hovrätt som säger att det inte finns bortträngda minnen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: