Vem är jag utan minne?

Nina Ransmyr, 48 år, sitter på balkongen med hunden Billie, 16 månader. När hon hoppar upp i knät är det lätt att vara i nuet. 

– Hon tycker om mig precis som jag är. Att jag glömmer saker eller måste fråga om tio gånger påverkar henne inte. Det är en väldigt skön känsla, för jag ser annars mig som en sämre version av mig själv.

Samma känsla av att bara vara inträffar under hundpromenaderna i skogen. Att hon ofta går vilse bryr sig inte Billie om.

I maj 2014, när Nina Ransmyr var 40 år, drabbades hon av en influensa som gav henne allt märkligare symtom. I stället för att tillfriskna förlorade hon känseln i benen och blev förvirrad. Läkarna förstod först inte vad det var, men till sist blev hon inlagd på sjukhus. Prover visade på inflammation i hjärnan, troligen orsakad av ett virus. Tanken var att inflammationen skulle få läka ut av sig själv, men inflammationen orsakade kraftiga epileptiska anfall, som kom allt tätare. 

– Efter ett anfall raderades det som nyss hänt. Jag var väldigt orolig, säger hon.

Det tog tid för läkarna att hitta rätt kombination av mediciner, som kunde stoppa de epileptiska anfallen. När anfallen stoppades hade hjärnan, främst hippocampus, tagit stor skada. Minnet var kraftigt påverkat. Hon mindes inte vem som var statsminister och kunde bara räkna upp fem djur. 

Tiden efter sjukhusvistelsen är suddig. Hon kommer endast ihåg två saker från första sommaren; hur hon sprang iväg för att gråta samt ett tillfälle med en stark känsla av att vara oförstådd och maktlös. Hjärnan läkte gradvis. Med tiden blev det lättare att plocka fram fakta.

Men hon hittade inte till affären och visste inte var hon brukade klippa sig.

– Jag gick runt och tittade på frisörsalonger och när jag kände att det här stället känns som ”jag” gick jag in och sa ”Jag har tappat minnet, känner någon igen mig?”.

Det är nu åtta år sedan Nina Ransmyr skrevs ut från sjukhuset. Redan från början kände hon igen människor, massor av personer, de i periferin också.

– Även om jag inte riktigt kunde placera dem visste jag med en gång vilka jag tyckte om och vilka som var jobbiga, säger hon.

Men än i dag är stora delar av hennes minne, som involverar händelser hon har varit med om, som bortsuddade.

– Flera år innan sjukdomen är i princip helt borta, som hur jag träffade min man, mina tre barns födslar och stora delar av deras uppväxt. Att titta på foton har inte hjälpt.

Från neurologen fick hon höra att hon hade goda chanser att få tillbaka minnena från sitt liv, även om det skulle kunna dröja ett år. Men när det aldrig hände blev hon nedstämd.

– Mina närstående hade en kris när jag var sjuk, men för mig smög sig krisen på allteftersom. Jag blev vilsen och tänkte att om jag inte minns vad som har hänt vet jag inte heller vem jag är.

Hon bad andra berätta vad hon gjort i olika situationer innan hon blev sjuk, men fick ibland ångra sig.

– Det var jobbigt att vara så utelämnad till deras minnen, för jag kände inte alltid igen mig. Var det verkligen jag? Jag undrade om jag var personlighetsförändrad. Men alla sa att jag var mig väldigt lik.

Att vi blir förvirrade kring vår identitet när minnet sviker är inte konstigt. Våra minnen definierar oss, förklarar minnesforskaren och professorn i psykologi Hedvig Söderlund. 

– Hippocampus är viktigt för episodiskt minne, hur vi minns personliga händelser i våra liv, säger hon.

Hippocampus samarbetar med frontalloben vid inkodningen och återkallningen av ett minne, och är inblandat i att hålla koll på var detaljerna av minnet finns, till exempel i hörselkortex eller synkortex. Skadar man en del av hippocampus kan inte detaljerna som våra sinnen uppfattat plockas fram. Att koda in ett nytt minne kan också bli svårare. Och om bakre delen av hippocampus är skadad kan vårt spatiala minne påverkas – det kan bli tufft att hitta från en plats till en annan.

Känslominnen kan dock finnas kvar, även om detaljerna är borta. Forskning visar också att vår personlighet, alltså hur extroverta, neurotiska, öppna eller samvetsgranna vi är, verkar hålla sig stabil genom livet, även när minnet försvinner.

– Men vårt episodiska minne är starkt kopplat till jaget och identiteten. Och har man inte sina minnen har man inget att relatera till och då är det svårt att förstå vem man är, säger Hedvig Söderlund.

Det kan också bli svårare att blicka framåt.

– Beslut om framtiden baseras ofta på hur vi har gjort tidigare. Om man inte har en aning om vad man brukar göra eller var man kommer ifrån blir det svårt att planera, säger hon.

Ett halvår efter sjukhusvistelsen började Nina Ransmyr att arbeta igen, på sin gamla arbetsplats. 

– Jag var otålig och ville framåt, samtidigt ville jag liksom bakåt – att allt skulle vara som förr, säger hon.

Som tur var klarade hon fortfarande sina arbetsuppgifter som kommunikatör på Lunds universitet.

Men hon var hjärntrött, vilket hon är än i dag. Hon kan inte sortera intryck och detaljer fastnar inte. Hon minns ofta att saker har hänt, som att hon har pratat och om ungefär om vad, men inte hur eller varför. Ofta känner hon att hon måste ursäkta sig och sitt dåliga minne.

– Jag känner mig defekt och dummare än alla andra och det är inte roligt, säger hon.

Det bristande självförtroendet har smugit sig på med tiden.

– Jag tror att det beror på att jag har blivit medveten om att det är så här livet kommer att vara, minnet kommer inte att bli bättre. Jag vill inte älta, eller att folk ska tro att jag gör det. Men för mig är det här en så stor del av mitt liv. Ibland måste jag förklara mig, berätta vad som hänt mig, som ett försvar, säger Nina Ransmyr.

Det är sorgligt att inte minnas väldigt viktiga saker som borde vara kopplat till starka känslor, förklarar hon. Som semestrar som familjen har gjort, men framför allt barnens uppväxt.

– Jag blir lite ledsen när min familj pratar om sådant jag inte minns. Samtidigt fortgår livet nu.

Men i flera år tänkte hon på hur orättvist det var att detta hänt just henne. Att gå till psykolog, men också skriva en bok om sig själv tillsammans med en vän, har gjort att hon nu nått viss acceptans. Fast boken vill hon inte ge ut, hon vill inte titta bakåt mer utan i stället samla på sig nya erfarenheter.

– Ju fler nya minnen jag skapar, desto mer känner jag att så här är jag. Jag har det bra i dag och har inga problem att klara livet. Jag känner en väldig tacksamhet för att det inte blev värre, säger Nina Ransmyr.