Hur hanterar jag sorgen?

Mina föräldrar dog i en svår olycka för snart sex månader sedan. I början var jag i någon sorts kombination av chock och sorg. På grund av hur olyckan gick till har det varit mycket för oss barn att ta tag i. Vi har varit tvungna att ta många svåra beslut. Först nu är till exempel bouppteckningarna klara.

Till en början var jag sjukskriven men sedan försökte jag jobba igen. Det gick bara några dagar innan jag kände att det inte fungerade. Jag har svårt att koncentrera mig, kan börja gråta utan anledning, kan inte planera mitt arbete. När vi har haft möte har jag nästan somnat. Jag har mardrömmar och jag känner att hjärnan är full. Det känns som att jag är tillbaka i den chock och sorg jag var i från början. Jag tror att det är på grund av att jag tryckt undan mycket de här månaderna och nu kommer allt i kapp. Min läkare tycker att jag ska jobba, min chef tycker att jag ska vara sjukskriven, själv kan jag inte ta något beslut.

Jag har tidigare varit i kontakt med psykolog på hälsocentralen men de besöken hamnade i att gräva i barndomen och det är inte det jag behöver. Det finns inget trauma i barndomen. Jag mår bara dåligt av att ha förlorat mina föräldrar. Jag vet inte vad jag ska göra och jag är rädd för att om jag fortsätter pressa på med jobb och inte pausar så kommer jag ”gå in i väggen”.

Jag känner med dig och beklagar förlusten av dina föräldrar. Även om det på inget sätt mildrar ditt lidande så är dina reaktioner normala och förväntade efter en så svår sorg som förlusten av betydelsefulla personer, under plötsliga och traumatiska former, innebär.

Precis som du skriver är de allra flesta i chock den första tiden efter en förlust. Man tar sig igenom vardagen lite som en robot, men man känner sig inte särskilt levande. Chocken fyller en funktion, som en tidsmässig barriär, mot att ta in allt som skett. Det tar tid för vårt nervsystem att processa all information och överblicka konsekvenserna av det som skett. När vi drabbas av en traumatisk förlust försätts kroppen i en stressreaktion och vi rekryterar en rad reaktioner/försvar för att bemästra situationen. Det är högst funktionellt för att vi ska orka med att göra allt vi måste. Precis som du skriver är det ofta mycket praktiskt och administrativt arbete som tar vid när någon dör. Således hjälper det oss att vara känslomässigt avstängda första tiden.

Oftast klingar denna stressrespons av efter en tid av sig själv. Detta när saker börjar återgå till det normala, vi känner att vi kan bemästra den nya situation som vi tvingats in i och vi börjar känna oss trygga igen. Det är inte ovanligt att det är först när saker och ting lugnat ner sig som vi kan komma i kontakt med sorgens alla känslouttryck, med smärtan och saknaden. Generellt brukar man rekommendera att man återtar sitt dagliga liv så fort man kan, i en takt som man klarar. Först kanske man går mer på autopilot som du beskriver, men så småningom är det viktigt att börja engagera sig i meningsfulla och livsbejakande aktiviteter. Detta för att länkarna till att återfå lust och kraft till livet finns just där, inte minst i samvaron med andra.

Därför håller jag med din läkare om att heltidsjukskrivning i en längre period kanske inte hjälper dig. Däremot är det ju viktigt med anpassning på arbetet så att du får en chans att kunna vara där utan att bli överväldigad eller att arbetet bidrar till mer stress. Det behöver finnas en förståelse hos din chef och dina arbetskamrater om din varierande ork. Vidare är det bra om du och din chef kan ha ett samtal om hur hen och dina kolleger kan bemöta och stötta dig så att det hjälper dig. Det bästa vore om du, din chef och din läkare tillsammans kunde prata igenom hur en bra anpassning på arbetet kan se ut. Nu kanske det är svårt för din läkare på vårdcentralen att delta i sådan planering. Generellt brukar företagshälsovården planera för och följa upp återgång till arbete vid sjukdom, skada, kris eller sorg. Numera erbjuder också många arbetsgivare privat hälso- och sjukvårdsförsäkring för sina anställda. Inom ramen för dem brukar det också gå att få stöd för anpassning i arbetet. Att reda ut detta är en uppgift för din chef, men du kanske måste be hen göra det.

Ett sorgearbete är en tids- och energikrävande process som saknar exakta tidsramar. Sex månader är kort tid för den typ av förlust du varit med om. Saknaden efter dina föräldrar kanske aldrig går över, men förhoppningsvis mildras smärtan med tiden. Likaså brukar de kognitiva funktionerna återhämta sig efter en tid. Det finns mycket man kan göra själv för att underlätta återhämtningen vid sorg. Försök att ta hand om dig själv och prioritera dina egna behov. Det är just det känslan av sorg syftar att förmedla till både en själv och omgivningen – att man ska vara varsam med den som sörjer. Med det menar jag att du ska sänka kraven på dig själv, och samtidigt ge så mycket utrymme du kan för aktiviteter som kan ge någon form av lindring, välbehag eller meningsfullhet. Männi­skan har en otrolig förmåga till bemästring. Hur svår händelsen än varit kan vi lära oss leva med den och finna ett värdefullt liv igen.

/ Maria Nordström Lindhe, leg. psykolog, Psykologiguiden.se