I huvudet på en stödröstare

För femtio år sedan röstade var tjugonde person på ett annat parti än det som de egentligen sympatiserade mest med. Sedan dess har taktikröstandet vuxit kraftigt. På 1990-talet röstade var tionde på ett annat parti än det som de tyckte bäst om. Vid förra riksdagsvalet ägnade sig var femte väljare åt detta beteende. För Miljöpartiet innebar stödröster, främst från de andra rödgröna partierna, att de tog sig över fyraprocentspärren och slapp åka ut ur riksdagen. Men är stödröster hjärtröster, som vi bjussar på av solidaritet? Eller handlar det snarare om slugt strategispel, byggt på en noggrann analys av vad vi kommer att tjäna mest på själva?

– När man pratar taktisk röstning ingår en tanke om vad rösten ska leda till. Man tar in information om andras beteende och ser till sammanhanget i det specifika valet, förklarar Annika Fredén, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet, som har forskat om just taktikröstning.

För att vi ska kunna vara taktiska behöver vi information. Vi brukar till exempel behöva veta vilka partier som vill regera ihop.

– Utan den informationen går det inte att tänka strategiskt och då blir det enklast att lägga sin röst på det parti vars sakfrågor man tycker är viktigast, säger hon.

Norge har, precis som Sverige en fyraprocentspärr, och där liknar taktikröstandet det svenska – man stödröstar på små partier som riskerar att åka ut från riksdagen. I Storbritannien, där man bara har ett parti som kommer in i varje valkrets, tenderar taktikröstandet att se annorlunda ut – väljarna samlas kring de stora kandidaterna i stället. Här talar man om proteströster oftare än stödröster.
Men taktikröstande kan också delvis förklaras av vår personlighet. En ofta citerad studie från USA visar att vänster- respektive högerorienterade individer tenderar att ha olika personlighetsdrag, där framför allt öppenhet för nya erfarenheter och samvetsgrannhet skiljer liberaler och konservativa åt. De liberala väljarna är enligt forskarna mer öppna, kreativa och söker nya erfarenheter. De konservativa väljarna är oftare mer ordningsamma, traditionsbundna och bättre organiserade. Och enligt en turkisk studie från 2016 är det framför allt personlighetsdraget öppenhet för nya erfarenheter som gör att vi oftare än andra tenderar att lägga en röst på ett parti vi faktiskt inte tycker är bäst. Den som däremot har höga poäng på personlighetsdraget samvetsgrannhet taktik-röstar mer sällan. Resultaten kan dock inte automatiskt överföras på svenska väljare. Den turkiska forskningen kan inte heller appliceras på amerikanska väljare eller tvärtom.

Vissa menar att det är något moraliskt fel med att stödrösta.

– Om man säger att det är fel att stödrösta så utgår man antagligen från att man bör tänka på sitt eget röstande som ett sätt för att ge uttryck för sina värderingar, säger Orri Stefánsson, forskare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier.

Han menar att vi behöver ställa oss frågan ”varför röstar vi?”. Hur vi svarar på det hjälper oss inte bara att hitta vårt parti, utan vägleder oss också i frågan om att stödrösta eller inte stödrösta, förklarar han.

Det finns två filosofiska perspektiv som dels förklarar varför vi röstar som vi gör, dels hur vi bör resonera inför valet. Många är omedvetna anhängare av den ena eller andra skolan – andra hamnar någonstans mitt emellan.

– Enligt det klassiska synsättet menar man att röstande är någonting instrumentellt, lite som att välja mellan banan och apelsin, och att man helst väljer det alternativ som är bäst för en själv, säger han.

Enligt det instrumentella perspektivet använder vi strategi och taktik innan vi fattar beslut och tar reda på vilka samarbeten som partiet kommer att ha och vad det i så fall skulle kunna innebära.

– Kanske är det mycket som står på spel. Man kanske tycker att det vore extremt dåligt att ett parti inte når över riksdagsspärren; om min röst gör skillnad så gör den stor skillnad tänker man. Perspektivets svaghet är att det är extremt liten sannolikhet att just den egna rösten faktiskt gör skillnad, förklarar Orri Stefánsson.

Därför, menar han, måste det finnas andra förklaringar till att vi engagerar oss.

– Om man enbart tänker utifrån det instrumentella perspektivet kan man fundera på varför man ens ska rösta, men om man i stället ser på röstande som ett sätt att ge uttryck för sina värderingar är det lättare att förstå värdet. I det andra filosofiska perspektivet, the expressive theory of voting, ses röstande som en symbolisk handling. Att rösta är då mer som att heja på sitt favoritlag, eller som att ge uttryck för sin identitet.

Sanningen kring varför de flesta röstar som de gör ligger kanske någonstans mitt emellan dessa två synsätt.

– Om ett visst parti vill sänka skatt på löntagare – och det skulle gynna mig personligen samtidigt som det strider mot mina värderingar, hamnar jag i konflikt med mig själv. Och jag kan känna att jag har en moralisk skyldighet att ta ansvar för klimatet, men personligen har jag inget annat val än att köra bil till jobbet. Jag har då instrumentella skäl att rösta på ett sätt som går emot mina värderingar, säger Orri Stefánsson.

Innebär då en stödröst på det andra partiet, som inte gynnar en personligen, en röst med hjärnan eller hjärtat? Kanske är det inte så enkelt, resonerar han.

– Sannolikheten att ens röst gör skillnad är fortfarande extremt liten. En del menar att röstande enligt sina egna värderingar bara är ett billigt sätt att kunna gå runt med rent samvete, säger han.
Opinionsmätningar har betydelse för om vi ska tycka att stödröstande är mödan värd, menar Annika Fredén. Vad andra tycker påverkar oss kanske mer än vi tror.

– Siffror som visar att ett parti ligger precis under spärren ökar benägenheten att rösta på det partiet, men siffrorna kan inte sjunka för lågt, säger hon.

Man vill inte att det ska vara en bortkastad röst.

Det verkar också som att taktikröstandet delvis smittar. Även en liten glimt av andras åsikter kan ha betydelse när vi står och väger mellan att rösta på ett stort eller litet parti. Det har Annika Fredén själv kunnat visa i ett experiment.

– Vi laborerade med frågan och såg att det räckte med information om att två andra personer tyckte att det lilla partiet var bra för att man skulle rösta på det, säger hon.

Därför kan vi också få för oss att fler har tänkt rösta på ett visst parti än som är fallet. Vi kan luras av lokala mekanismer – om många inom en viss stadsdel i Stockholm säger att de ska rösta på ett visst parti kan vi tro att det gäller hela riket. 2014 röstade sju procent av Södermalmsborna på Feministiskt initiativ, men i hela riket var det bara tre procent som gjorde det och partiet kom inte in i riksdagen.

Det krävs alltså inte särskilt mycket för att vi ska satsa på ett litet parti. Men kanske gäller det främst våghalsiga personer – som gärna satsar på ett annat kort, framför allt på partier nära spärren.

– I ett experiment kunde vi se att personer som är mer riskbenägna är de som också är benägna att rösta på småpartier, säger Annika Fredén.

Vi har också gått mot en utveckling där en större andel av väljarna inte har något parti som de stöttar i vått och torrt. Och känner man inte jättestarkt för ett parti blir det svårare att känna riktigt för något parti, förklarar hon. Yngre personer samt högutbildade är vanligare i den här gruppen.

I slutet av juni visade opinionsundersökningar att Miljöpartiet låg under riksdagsspärren, övriga partier som sitter i riksdagen nu var över spärren. I juli hade också Miljöpartiet tagit sig över spärren, enligt Demoskops väljarbarometer.

Inför höstens riksdagsval är det oklart om beteendet med taktikröster kommer att stå sig lika starkt som det har gjort de senaste två valen. Annika Fredén är inte så säker.

– Kriser brukar gynna större partier. Då söker man det trygga och välbekanta, snarare än att tänka framåt mot vad som skulle kunna vara en intressant utveckling. Därför ser jag möjligen färre stödröster nu. Men det finns samtidigt ett starkt mönster i Sverige att partier som redan är inne tar sig in igen, säger hon.