Svårt att orka med dotterns dåliga mående

Min yngsta dotter, som är 13 år gammal, lider av ångest. Som jag har förstått har hon GAD (generaliserat ångestsyndrom), till viss del social ångest och utöver det, selektiv mutism. Hon kan få panikattacker utan anledning, men också då hon ska ta en spruta eller redovisa inför klassen. Hon är även rädd för nya situationer, platser och personer. Hon är ofta nedstämd och negativ. Hon har låg självkänsla och har utvecklat ett slags offermentalitet. Hon stänger ute oss föräldrar och vill exempelvis inte ha kramar. Den enda hon har anknytning till är storasystern.

Jag och min dotters mamma är separerade sedan länge. Även hon har mycket svårt att klara av dotterns starka känslor/panikattacker. Vi har prövat med kbt och samtalsterapi, men det fungerar ju inte på någon som vare sig kan eller vill kommunicera. Vi har även sökt hjälp på Bup och träffat psykolog, första gången när hon var 11 år, samt nyligen, mot hennes vilja. Dottern sa inte mer än enstaka ord, kanske en nick då och då. Svaret vi fick från dem var att de inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. De sa också att ”kan man klara vardagen så måste man inte göra något åt det”. Känslan efteråt är att dottern har tappat förtroendet för oss som föräldrar.

Men vår dotter har en annan sida också. Hon är en duktig ryttare och en god kompis. Hon kan också vara glad och framåt då och då. Men ska livet vara en kamp varje dag? Jag är rädd att hon ska få ännu större problem framöver.

Hur ska jag prata med och nå fram till min dotter? Jag är rädd att göra det hela värre. Jag skulle vilja säga till henne att man som familjemedlem också behöver bjuda till ibland, det funkar inte att vara negativ inför allt. Jag vill också säga att man behöver göra sådant man är rädd för, för att kunna växa som människa. Och jag vill fråga henne om hon tycker om mig som pappa.

Jag ser alltid fram emot de veckor jag ska ha mina döttrar. Men redan efter någon dag känner jag mig trött, uppgiven och vemodig. Jag vet inte hur jag ska orka vara en bra förälder.

Du befinner dig i ett läge som du delar med många andra föräldrar, vars barn mår dåligt på olika sätt. Det kan vara en svår balansgång mellan att hjälpa och stjälpa. När ska man pusha och när ska man bara visa förståelse för att det är jobbigt? Vilka krav kan man ställa (om ens några) och får man bli arg?

Dessvärre finns det inte några enkla svar som är giltiga för alla människor och situationer – och det kan man vara tydlig med när man pratar med sitt barn. Du skulle till exempel kunna säga till din dotter att du vet, och förstår, att hon har det jobbigt i nya situationer och att du inte för allt i världen vill att hon ska få panikångest, samtidigt som du är bekymrad över att hennes ångest och rädslor begränsar hennes liv.

Var tydlig med att du vill hjälpa, men att det är svårt att veta hur och att det därför blir fel ibland. Be din dotter om feedback. Uppmana henne att säga till när hon tycker att du gör fel och uppmana henne att försöka förklara hur hon vill att du agerar och hur hon önskar att tillvaron skulle se ut i stort.

Det är förmodligen jättesvårt för henne. För en del personer är det lättare att uttrycka sig i skrift eller i form av bilder. Kan det vara så för din dotter? Eller hör hon till dem som behöver få konkreta, slutna frågor som går att besvara med ett ja eller nej (eller genom att nicka eller skaka på huvudet)?

Jag tänker ge några exempel på slutna frågor som skulle kunna vara relevanta att ställa till din dotter: Jag vill gärna krama dig, men jag märker ju tydligt att du inte uppskattar det. Vill du att jag ska sluta försöka kramas? Jag upplever ofta dig som nedstämd. Stämmer min upplevelse med hur du känner dig? Den behandling som du har fått har inte varit till någon hjälp så här långt. Kan det bero på att varken vi föräldrar eller psykologen på Bup har förstått vad du vill? Du har sagt att du inte vill ha någon hjälp (om hon nu har sagt det)/vi har uppfattat din tystnad som att du inte vill ha hjälp (om det stämmer bättre) – men önskar du att du kunde göra nya saker utan att få panikångest?

Panikångest och nedstämdhet är det nog ingen människa som önskar sig. Kunde man med några enkla trollformler få dessa tillstånd att försvinna, så skulle nog inte en enda själ tacka nej till möjligheten att ta del av magin.

Tyvärr kan vi inte erbjuda en hjälp som omedelbart får alla symtom att försvinna för gott, utan att det krävs minsta ansträngning eller ger någon som helst biverkning.

Att genomgå en psykologisk behandling för ångestproblematik kräver ett visst mått av mod, eftersom man riskerar att uppleva ångest under själva behandlingen. Därför är det inte så konstigt att många drar sig för att söka hjälp och i stället hanterar sin ångest genom att försöka undvika de situationer som den förknippas med. Det kan fungera bra så länge det rör sig om få situationer, i annat fall uppstår problem förr eller senare. Om inte annat så riskerar man att gå miste om roliga och utvecklande aktiviteter.

Att tvinga någon att träffa en psykolog är sällan en bra idé, men att motivera någon till att ge det en chans är helt okej. Det är till och med möjligt att hjälpa någon som knappt svarar på tilltal. Är man tillräckligt kreativ, så kan man med hjälp av slutna frågor komma framåt – även om det inte är enkelt.

Det är förstås svårt att veta i vilka lägen det är rimligt att försöka övertala någon till att följa med till en psykolog eller psykoterapeut, men det kan vara värt att fortsätta försöka motivera din dotter till att prata med en utomstående. Att hon hittills inte har haft någon entydig positiv bild av den psykiatriska vården är inte ett skäl till att ge upp. Personkemin är alltid viktig när det kommer till psykologisk behandling och för vissa är den extra viktig. Därför kanske ni behöver undersöka möjligheten att byta behandlare och även undersöka möjligheten till alternativa sätt att kommunicera, exempelvis via någon chattfunktion eller fysiska brev.

Om jag har förstått det hela rätt så fungerar vardagen för din dotter (vilket jag antar även betyder att hon går i skolan), hon har kompisar och kan både vara glad och framåt emellanåt. Samtidigt är du orolig för hur hon mår i nuläget och hur hon ser på sig själv, och orolig för hur det ska gå i framtiden. Dessutom påverkas du själv av din dotters beteende. Du har svårt att få kontakt med henne och möts ofta av en sur min och en negativ inställning till saker och ting.

I ett första skede kanske det är du, och flickans mamma, som skulle behöva stöd och råd gällande hur ni ska förstå och bemöta ert barn. Ni kan inte förvänta er att få svar på alla frågor bara genom att prata om dottern med någon utomstående, men ni kanske kan komma på vad som krävs för att ni ska få kläm på hur er dotter fungerar och vad hon vill.

Det framgår inte vem som har ställt diagnoserna som du nämner och heller inte på vilka grunder. Kanhända behöver bedömningsunderlag kompletteras för att ni ska förstå er dotter fullt ut. Det kan mycket väl visa sig att det finns saker som ni föräldrar måste lära er att acceptera, medan andra saker är sådant som ni kan påverka på olika sätt. Den bristande anknytningen som du beskriver skulle till exempel kunna förstås huvudsakligen med utgångspunkt i de vuxnas beteenden, men det skulle också kunna vara så att barnet i grunden har svårt med fysisk kontakt.

Fortsätt prata med din dotter. Undvik att låta anklagande. Ställ frågor i syfte att försöka förstå henne och ta fasta på intressen och samtalsämnen som kan föra er närmare varandra. Hästar och ridning verkar vara ett givet område att fokusera på. Se till att dottern får möjlighet att ägna sig åt det som är välgörande för henne och påminn dig själv om att det trots allt finns saker som fungerar bra.

⁄ Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog, Psykologiguiden.se