Hur ska vi minska på skärmtiden?

Vår 14-åring har alltid varit teknisk och älskar datorer. Fram tills han var 13 år hade han begränsad skärmtid då vi märkte att han utan begränsning blivit sittande framför skärmen utan att känna behov av att äta eller röra på sig.

Nu visar det sig att han gör annat än läxor även på sin skoldator, vilket inte är tillåtet. Vi har fått veta av skolan att han halkat efter i vissa ämnen, att han har problem med att fokusera, vilket gör att han inte får så mycket gjort på lektionerna.

Han tycker att det är jobbigt att skriva för hand; det tar väldigt lång tid för honom, så om han skulle bli av med sin skoldator (vilket de med all rätt hotar honom med) kommer det att bli besvärligt för honom, och vi är rädda att han kommer att halka efter ännu mer.

Han har inga vänner i skolan – de vänner han har finns på nätet. Vi försöker få med honom att röra på sig tillsammans med oss. Vi har till och med ”mutat” honom med att han ska få vissa tekniska saker som han önskat sig, men inget händer. Han är med i scouterna och det tycker han är jättekul, men i övrigt är det inte mycket som drar bort honom från skärmen.

Innan denna termin började sa han själv att han ville fokusera mer på skolan och förbättra sina betyg, men så fort han kommer hem från skolan så är det ändå datorn som gäller. Vid datorn är det en del spel, men han skapar även egna spel tillsammans med personer från hela världen, vilket så klart är bra, men inte om det går ut över hans skolarbete.

Vi vet inte hur vi ska nå fram till honom. Vad ska vi göra?

Ja denna eviga skärmtid, hur ska vi bete oss? Er son har ju dessutom en begåvning inom området så skärmtiden går ju heller inte att avfärda som 100 procent dålig. Dock är det tydligt att det går ut över hans skolarbete.

Först vill jag nämna något om hans mer skolrelaterade utmaningar. Han skriver långsamt för hand och han halkar efter i ”vissa ämnen”, skriver ni. Det kan vara så att er son har läs- och skrivsvårigheter som kan göra det svårare för honom med traditionell undervisning. Jag vill mest nämna det som en möjlig förklaring till varför han dras till tangenter hellre än till penna.

Om vi i stället ska gå över till anpassningar och strategier är det viktigt att veta att datorspel är designade på så vis att de ofta triggar hjärnans belöningssystem på ett sätt som andra typer av aktiviteter inte gör. Det är därför ibland svårt att hitta aktiviteter ”IRL” som kan konkurrera.

Jag märker att ni är empatiska föräldrar som kämpar och anpassar en hel del. Det är bra, samtidigt kan det vara så att han håller på att utveckla ett spelberoende. Ett beroende är ju något som personen känner att den ”måste göra” och som sker på bekostnad av annat. Om er son kommit till den punkten så behöver ni föräldrar ta fighten och helt enkelt koppla ner skärmarna. Ett barn kan inte reglera detta själv om det gått för långt och behöver då vuxna som begränsar detta på ett tydligt och empatiskt sätt.

Innan ni helt drar ut sladden kan ni ju dock testa en del andra strategier. Ni behöver nog sätta tydliga ramar och sedan hålla er till dem, ramar som även bör gälla er. Det kan vara regler som ”ingen skärm efter klockan 19” eller liknande.

Oavsett hur ni begränsar så bör ni tänka att han själv inte kan reglera det, utan att ni måste stå för strukturen. Vidare bör ni välja aktiviteter där skärmar inte förekommer som alternativ. Han gillar scouterna så då kanske det skulle fungera att ni gjorde någon scoutliknande aktivitet på helgen? Kanske kan ni prata med hans scoutledare för att se vilka aktiviteter han gillar.

Om inget av det här fungerar kanske ni ska fundera över om ni ska söka professionell hjälp för att utreda om er son har ett spelberoende.

Ni skriver att han inte har några kompisar utanför datorn. Jag vet inte hur det är för er son, men han kanske har goda vänner online och är nöjd med det? Många barn och ungdomar i dag umgås över nätet. Detta kan kännas svårt för en förälder att acceptera, men det är en realitet i dag och er son kanske vill ha det på det sättet.

Det kan också vara så att det finns svårigheter som ligger till grund för att ett barn inte har så mycket andra vänner, exempelvis neuropsykiatriska diagnoser, som ibland kan vara en förklaring. Om ett barn har stora svårigheter i flera sammanhang och situationer så finns det anledning att via barn- och ungdomspsykiatrin utreda detta vidare.

⁄ Mathias Ortlieb, legitimerad psykolog / Psykologiguiden.se