”Min mammas kärlek var villkorad”

Text:

Bild: Adam Haglund

Med nya albumet Den siste Mohikanen i bagaget reser Mikael Wiehe just nu runt i Norden på sin avskedsturné. En av de främsta svenska artisterna och låtskrivarna tackar därmed för sig.

– Det är skräckinjagande att sluta. Jag kommer inte äta goda hotellfrukostar, resa till intressanta resmål och träffa publik som älskar min musik. Men jag är 75 år och min kropp knackar mig på axeln och säger att det är dags att sluta, säger Mikael Wiehe.

Han ber mig tala högt och tydligt. Hörseln är en av de saker som tagit stryk under ett långt liv som musiker. Att nya skivan fick heta Den siste Mohikanen är förstås även en del i detta avsked.

– Jag läste James Fennimore Coopers roman Den siste Mohikanen och tyckte bilden passar så bra. Som den siste Mohikanen kan man känna sig ensam, övergiven, deprimerad och missförstådd.

När Mikael Wiehe intervjuades i Dagens Nyheter tidigare i vår nämnde han sin kvinnoskräck som fick honom att gå i terapi i 15 år och som har ställt till det för honom i relationer.

– Redan som tjugoåring var jag väldigt kluven och avvaktande i mitt förhållande till kvinnor. Men då kunde jag inte sätta namn på det. Jag har skrivit flera ironiska sånger om folk som gick till ”the shrink”, så det var inte självklart för mig att gå i terapi.

Det var när han träffade sin hustru Maya som han insåg att han ville ta itu med sina rädslor. Då uppsökte han en terapeut.

– Jag uppfostrades av min mor och hon var väldigt temperamentfull och viljestark. Jag minns när hon en gång gick ut genom dörren och lämnade mig efter ett gräl. Jag var väl fyra år och kröp på golvet och var så rädd. Hon var kanske bara borta i två minuter, men det satte spår i mig som känns än i dag.

För att få moderns kärlek krävdes anpassning. Mikael Wiehe kallar det ”villkorad kärlek”. Det gjorde det svårt när den vuxne Mikael Wiehe skulle inleda kärleksrelationer.

– Jag hamnade i samma känslomässiga läge: att kärleken är hotfull. Det kan jag tycka fortfarande, även om jag nu levt med min fru i 34 år. I situationer när det känns så är det bara att andas och försöka känna att det går över, att det kommer att ordna sig.

Vad har du lärt dig av att gå i terapi?

– Jag har nog inte ändrat mig så mycket, men jag ser mig själv tydligare. En sak jag ser är att jag är väldigt konflikträdd.