Jag ljuger för min fru

Text:

Bild: Maria Hergueta

FRÅGA:

Jag har ett bekymmer som jag behöver hjälp med: jag ljuger om småsaker och utelämnar fakta som tidsåtgång, platser eller planer. Jag vet att min fru blir ledsen; man ska ju inte ljuga för sin partner.

Jag ljuger inte särskilt ofta, men ibland när det ska hända något roligt som en utflykt med kompisar, eller när jag ska köpa något som jag vill ha men som min fru inte är lika intresserad av, till exempel en motorcykel. Jag låser mig på målet och gör allt för att nå det.

Varken jag själv eller min fru mår bra av att jag ljuger. Min mor gjorde så under min uppväxt så jag vet hur illa man mår av det. Jag tycker att det är obehagligt med konflikter och meningsskiljaktigheter och vill att alla är glada och nöjda.

SVAR:

Utifrån hur du formulerar dig låter det som att det finns en konflikt inom dig, där en del av dig upplever en rad vinster med att ljuga, medan en annan del får dåligt samvete och vill vara uppriktig och ärlig. Den typen av ambivalens är vanlig. 

Du skriver att din mamma ljög för dig under uppväxten, så en del av ditt beteende är troligen inlärt från tidig ålder. Ibland upprepar vi omedvetet sådana inlärningsmönster fastän vi innerst inne inte vill.

Ett första steg mot förändring är att bli uppmärksam på ett problem och vilja förändra det. Där verkar du vara nu.

Nästa steg blir att reflektera kring hur det kommer sig att du ljuger. Du skriver att du ljuger om småsaker, men å andra sidan avslutar du brevet med att du är konflikträdd. Det sistnämnda får mig att undra om du också ljuger om mer betydande saker. Att inte våga stå fullt ut för sin person, sina åsikter och sina handlingar, med rädsla för kritik från omgivningen, är inte alls ovanligt.

Om man upplever att det är svårt med självhävdelse är det lätt att dra sig undan, inte vilja involvera andra i sina tankegångar eller beslut, utelämna information eller till och med ljuga. Om du känner att detta stämmer in på dig kanske det är en av anledningarna till att du fortsätter att ljuga? Kanske har du upplevt att du inte blivit respekterad och accepterad när du sagt vad du tycker och känner? Då är det förståeligt att du väljer att inte involvera andra i dina förehavanden, för att undvika meningsskiljaktigheter eller kritik.

Vad tror du om att avsätta en stund per dag där du faktiskt sätter dig ner och reflekterar kring vad du ljugit om under dagen? Du skulle till och med kunna skriva ner alla lögner i en anteckningsbok så att du får överblick. Sortera mellan små vita lögner, utelämnande av information och mer allvarliga lögner.

Sedan kan du välja en lögn per dag som du kan undersöka djupare: Hur kommer det sig att jag ljög här? Vad fanns det för vinster för mig? Vad är det för känslor som kommer nu när jag tänker på lögnen? Reflektion kring ditt beteende är ett nödvändigt första steg till förändring.

Nästa steg kan vara att fundera ut en sak som du tänker på eller planerar för, och faktiskt involvera din fru fullt ut i hur du tänker och känner, utan att ljuga eller utelämna information. Eldprovet kan vara att gå tillbaka till något du sagt som inte var helt sanningsenligt och berätta för din fru att du inte varit helt ärlig.

Att våga vara sårbar och dela med sig av sina tillkortakommanden till en annan viktig person är en investering i relationen. Du kan ju börja med en liten ”ofarlig” lögn, för att sedan träna på mer svåra. Att ”städa upp efter sig” och tvingas bära konsekvenserna av sitt beteende kan hjälpa en att bryta mönster. 

Förhoppningsvis kommer du att känna att du får energi av att vara mer ärlig, då dåligt samvete de facto kostar på.

⁄ Maria Nordström Lindhe, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se

Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt Psykologiguiden.se