App! app! app?

Har han en åskperiod?

Mattias såg frågande, med rödsprängda ögon, på pappan bredvid. De satt på öppna förskolans heltäckningsmatta. Mattias son Julius, snart ett år, hade lugnat ner sig efter att ha skrikit och gråtit hela dagen. Och natten. Mattias fick höra om ”en vetenskaplig föräldra-app” som ”prickar rätt varje gång”. Snart blev han en av fyra miljoner föräldrar som laddat ner appen Wonder weeks, ’Växa och upptäcka världen’ på svenska. Han fyllde i Julius födelsedatum, tummade sig till en kalender med både blixtrande åskmoln och solsken. Enligt den befann sig Julius mitt i ett åskmoln.

– Appen prickade rätt; Julius skrek mer än någonsin. Några veckor senare, efter en lugn period, hände det igen!

Mattias ville läsa boken som appen baserades på. Den var slutsåld.

– Jag hittade ett begagnat ex på Tradera. Budgivningen var uppe i över 500 kronor. Fem gånger försäljningspriset. Jag laddade ner en piratkopia på engelska.

Mattias läste att forskningen visat att vi kan förutsäga, på veckan, när spädbarn ska gå igenom perioder med gråt, skrik och dålig sömn.

Julius nästa åskperiod skulle komma 11 veckor senare. Mattias stålsatte sig. Men den veckan skrattade och jollrade Julius som vanligt. Ännu en vecka gick. Julius humör var på topp. Trots att åskperioden enligt boken då skulle gälla ”alla normala, friska, barn.”

– Jag började tänka på det där. Liksom, var han inte normal?

Snart förstod Mattias att forskningen bakom Wonder weeks inte är en solskenshistoria. Och att det mest stormat kring dess författare.

1992 var ett händelserikt år för makarna Frans Plooij och Hetty van de Rijt-Plooij. De hade arbetat länge med en forskningsstudie och en bok för föräldrar. Nu skulle arbetet bära frukt.

De hade träffats i hemlandet Nederländerna, förenade i intresset för etologi, läran om djurs beteenden. På 1970-talet hade de observerat fritt levande schimpanser i Tanzania och sett att schimpansungar genomgick flera utvecklingssteg under sitt första år. Varje steg innebar nya förmågor och större avstånd till mamman. Makarna Plooij såg även hur stegen föregicks av en tillbakagång i utvecklingen. En regressionsperiod. Ungen fick panik, klängde och skrek, bara mamman vände sig bort.

Tillbaka i Nederländerna fick de en idé. Människor och schimpanser är närbesläktade arter. Kanske även människor har regressionsperioder?

De rekryterade 15 kvinnor som, med sina nyfödda barn, skulle följas i 20 månader. I Tanzania hade de observerat schimpanser i sin naturliga miljö. Nu fick de nöja sig med att göra hembesök vid ett fåtal tillfällen, samt att låta mammorna fylla i formulär med frågor om hur barnet betett sig, som ”var barnet extra jobbigt den senaste veckan?”

Deras studie publicerades våren 1992 i Journal of Reproductive and Infant Psychology. Samtidigt kom deras bok Oei, ik groei! (’Hjälp, jag växer!’) ut i Nederländerna. I studien står att ”De flesta subjekt höll med om att vid vissa åldrar var deras småbarn mer trötta/svåra/krävande, och i andra perioder var deras småbarn lättare” och forskarna angav spann på ett antal veckor när regressionsperioder inföll för de flesta barn i studien. I boken beskrivs ”de tio stegen i den mentala utveckling som alla spädbarn går igenom” och som infaller på specifika veckor. Studien avslutas med att efterfråga nya studier med mer precisa metoder. Helst etologiska observationer, likt dem som de själva utfört på apor i Tanzania. Boken, å andra sidan, avslutas med att ”vi har visat att alla barn är ’pånyttfödda’ tio gånger under de första 20 månaderna.” Det var alltså skillnad mellan den vetenskapliga studien och boken, trots att de byggde på samma data.

Senare samma år påbörjades en uppföljande studie. Det började med att Carolina de Weerth, som just tagit examen i evolutionsbiologi, ringde upp Frans Plooij.

– Vi klickade. Han anställde mig nästan över telefon.

Carolina blev doktorand i utvecklingspsykologi vid Groningens universitet. Frans anställdes som hennes handledare en dag i veckan, med titeln ”professor by special appointment.” Övrig tid arbetade han vid Amsterdams kommun och i sitt företag.

– Jag tyckte det var konstigt att först skriva boken och sedan göra forskningen, säger Carolina de Weerth. Han sa att han inte ville undanhålla viktig information från föräldrar.

Fyra mammor rekryterades som nya studiedeltagare. Friska kvinnor med friska barn. Den tidskrävande metoden gav inte möjlighet att observera fler.

– Jag var hos en mamma om dagen, måndag till torsdag, varje vecka i 15 månaders tid, berättar Carolina de Weerth. Från nio till fem!

Hon har sparat de årliga rapporter de skickade till det Nederländska forskningsrådet.

– I den första rapporten står det att mödrarna var samarbetsvilliga och att allt går bra. I den andra rapporten står precis samma sak.

Efter 15 månader skulle datan analyseras. Det blev början på det som än i dag kallas nonsens av Frans Plooij, och det Carolina de Weerth kallar mobbning, även om hon inte förstod det då.

Paul van Geert, i dag hedersprofessor vid Groningens universitet, var koordinator för Carolina de Weerths doktorandprojekt och hade därmed regelbunden kontakt med både henne och Frans Plooij. Det var inget tal om fel med datan förrän resultaten blev tydliga.

Om makarna Plooijs teori stämde skulle alla barn uppvisa samma regressionsbeteenden vid samma tider. Men Carolina de Weerth fann inte 10 regressionsperioder hos varje barn, utan i stället mellan 8 till 26 sådana perioder, beroende på vilket barn det gällde. Då ville Frans Plooij analysera datan själv.

– Han var kreativ, säger Carolina de Weerth. Först var sjukdom orsaken till att en regressionsperiod uteblivit. Sedan var sjukdom orsaken till att en regressionsperiod uppstått!

Paul van Geert tillägger att det var rent bekräftelsesökande.

I dag är Carolina De Weerth själv professor i utvecklingspsykologi, vid nederländska Radboud university, och menar att Frans Plooijs bakgrund hade betydelse för hans sätt att tolka datan.

– Han och Hetty var biologer, inte psykologer. Vi tänker olika.

Hon menar att få biologer är utbildade i att försöka motbevisa sin tes. I stället försöker de bekräfta den.

– De gjorde det med schimpanserna, med de 15 mödrarna och med mina data. De sökte regressionsperioderna. Och de fann dem!

Föräldrar som tycker att appen Wonder weeks stämmer på sina barn har troligtvis gjort samma misstag. Eller som Marc H. Bornstein, amerikansk professor i utvecklingspsykologi och författare till flera böcker om forskningsmetoder på barn och föräldrar, hävdar: ”Ingen är så bra som en förälder på att notera små förändringar hos ett barn. Å andra sidan kan ingen förvränga verkligheten hos sitt barn så lätt som en förälder.”

Vill man studera hur barn beter sig ska man alltså observera dem, inte prata med deras föräldrar. Intensiva händelser dyker lättare upp i minnet än mindre intensiva, vilket ger en skillnad mellan faktiska händelser och föräldrars upplevelser. Det gör Frans Plooijs studie mindre tillförlitlig.

Meningarna gick isär så mycket att Frans Plooij slutade vid Groningens universitet. Han fortsatte dock att kalla sig professor eftersom han hävdade att ”det inte är en skyddad titel.” Paul van Geert blev då ny handledare. Carolina de Weerth doktorerade 1997 och avhandlingen fick pris. Frans Plooij sa då i en intervju att ”det är dåligt för vetenskapen att sådana artiklar publiceras, ännu värre att de belönas.”

Det hela urartade till en allvarlig konflikt, menar Paul van Geert.

Frans Plooij och Paul van Geert bjöds in till debatter i tv-program. Frans Plooij tackade alltid nej, men gav i stället intervjuer där han smutskastade Carolina de Weerth.

– Jag blev anklagad för en hel massa saker. Forskningsfusk, att inte kunna tolka datan. Och att inte kunna holländska!

– Carolina är av argentinsk härkomst, men född och uppvuxen i Nederländerna, säger Paul van Geert.

– Hennes holländska är oklanderlig.

Frans Plooij uttalade sig även om mammorna, som rekryterats enligt hans egna kriterier. De anklagades för att hindra barnen från att uppvisa ”rätt” regressionsbeteenden.

– Det var inget tal om psykisk ohälsa innan vi påbörjade studien, säger Carolina de Weerth.

– Inte heller i hans tidigare artikel.

Men nu hävdade Frans Plooij att flera av mammorna var deprimerade, vilket hade stört barnens utveckling.

– Extremt oetiskt! säger Paul van Geert.

– Någon mamma sa att hon känt sig lite nere. Många föräldrar säger så utan att faktiskt vara deprimerade.

Stormen la sig i slutet av 1990-talet. Men som man säger, all publicitet är bra publicitet; Makarna Ploojis bok fortsatte att sälja, översattes till flera språk och blev populär i andra länder. Tjugo år senare har den sålt i miljontals exemplar, trots den svaga vetenskapliga grunden.

– Det behövs fler studier som kombinerar biologi och psykologi innan vi kan säga hur många utvecklingssprång som finns. Och vad som styr dem.

Mikael Heimann är professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet. Under 1990-talet deltog han, tillsammans med bland andra Frans Plooij, i ett projekt om regressionsperioder. Forskare från tre länder genomförde tre studier i olika kulturella kontexter på totalt 66 mammor och deras barn. Metoderna som användes varierade mellan studierna. Bland annat fick mödrarna fylla i formulär, forskarna genomförde telefonintervjuer eller intervjuer på plats och några forskare genomförde ett antal observationer. Resultaten liknar Frans Plooijs studie, men skiljer sig också åt. I Plooijs studie rapporterades regressionsbeteenden av minst 80 procent av mödrarna i samtliga regressionsperioder. I en studie, utförd i Spanien, rapporterades regressionsbeteenden i vissa fall av 40 procent av mödrarna.

– Vi i Sverige fann stöd för många, men inte alla, perioder som Frans Plooij hävdade. Vi fann inte heller lika starkt stöd, säger Mikael Heimann.

– Vi tror att det främst beror på kulturella faktorer.

Det vetenskapliga förlaget Erlbaum visade intresse för Plooijs projekt och beslöt att ge ut samtliga studier från projektet samlade i en bok, som kom ut 2003. Den boken, som sammanfattar hela projektet, används som underlag för Wonder weeks påståenden om de 10 utvecklingssteg som ”alla normala, friska, barn” går igenom.

– Det är en brist att det inte finns fler expertgranskade artiklar, säger Mikael Heimann.

– Men jag står fortfarande bakom den svenska data vi har.

Paul van Geert, å sin sida, anger boken som ännu ett exempel på bekräftelsesökande.

– Hela projektet verkar vara bestämt på förhand för att visa att teorin stämmer, säger han.

De senaste åren har det inte varit mycket tal om regressionsperioder i forskarkåren.

– Det är inte så att folk i allmänhet forskar på det här, säger Mikael Heimann.

Paul van Geert hävdar att ”De enda psykologer som känner till Wonder weeks är de som är föräldrar och har fått boken i present.”

– Jag hörde talas om boken när jag själv var småbarnsförälder, berättar Karin Brocki, professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet.

Wonder weeks påstående om utvecklingssprång vid specifika veckor, sätter hon i relation till andra utvecklingssprång hos barn.

– Det finns vissa tidpunkter när de flesta barn visar vissa beteenden. Men det handlar inte om veckor, utan månader.

Det är normalt att ett barn uppvisar första leendet någon gång mellan en och fyra månaders ålder. Säger första ordet mellan 10 och 17 månaders ålder. Och tar första steget mellan åtta och 18 månaders ålder.

– Det man vet om barns tidiga utveckling är att den är otroligt komplex, säger hon.

Karin Brocki lyfter blicken från Wonder weeks, till det myller av tvivelaktiga föräldraprodukter som finns på marknaden. Och författare, för att inte tala om apputvecklare och Youtubers, som säger sig ge råd baserade på den senaste vetenskapliga forskningen. Trots att de ofta säger emot varandra.

Apparna och böckerna har ersatt den visdom som finns, menar hon.

I takt med att psykologi har fått större genomslag i samhället glömmer många föräldrar att människor har utvecklats i hundratusentals år utan böcker och appar.

– Barn säger till när de behöver något. De skriker och skrattar. Att lära sig att känna igen de där signalerna räcker väldigt långt, säger Karin Brocki.

Även Carolina de Weerth håller med. Hon har blivit erbjuden förlagskontrakt på föräldraböcker, men tackat nej.

– Förutom att det skulle begränsa mig som forskare så skulle min föräldrabok bli väldigt tunn! Utöver några självklarheter finns inte mycket mer att säga än att barnen skriker ibland och är glada ibland. Försök så gott du kan. Det blir bra!

När Julius pappa, Mattias, märkte att Wonder weeks inte var så pålitlig som det först verkade raderade han appen.

– Först tänkte jag att det måste finnas någon annan bok eller app som var bättre. Men så tänkte jag att, nej, det behövs väl ingen app. Jag bytte ut min smartphone mot en gammal Nokia och fick mer tid för Julius. Nu är han fem år och mår hur bra som helst, säger han.

Jonas Hjalmar Blom är legitimerad psykolog och doktorand i psykologi vid Karlstads universitet.

Fotnot: När Jonas Hjalmar Blom började sin research frågade han teamet bakom Wonder weeks om de ville ställa upp på en intervju. Xaviera Plooij, Frans Plooijs dotter och vd för företaget som säljer boken och produkter relaterade till den, svarade via mejl att varken hon eller Frans ställer upp på en intervju, samt att Frans inte heller kan besvara frågor via mejl av personliga orsaker.

Hon skriver att ”alla barn gör språng, men vissa uppvisar inte regressionsbeteenden så tydligt.” Till alla föräldrar som inte ser några regressionsbeteenden hos sina barn hälsar hon: ”sluta oroa dig och var glad.”