Ångest, rock och hjärnor med Joseph Ledoux

Slemmiga, skrynkliga, ljusrosa. Kohjärnorna låg uppradade i Joseph Ledouxs pappas köttbutik i Louisiana och det var hans uppgift att tvätta dem. Ett kladdigt jobb, men det väckte något inom den unge Joseph. Han blev fascinerad av möjligheten att plocka isär hjärnorna och studera deras olika delar.

– Man kunde lyfta bort de olika hjärnhalvorna, och det lämnade toppen av hjärnstammen kvar, precis där hypotalamus och mitthjärnan möts, minns Joseph Ledoux drygt fem decennier senare, när vi träffas i New York, hans hemstad sedan mitten av 1970-talet.

– Det var intressant att titta på hjärnan som en fysisk struktur, att se hur delarna sitter ihop och har staplas på varandra, nästan som en byggnad.

Joseph Ledouxs intresse för hjärnan har tagit honom långt från småstaden Eunice i den amerikanska södern. Från hans kontor på elfte våningen i New York university breder Manhattans landskap av skyskrapor ut sig utanför fönstren. Rummet är proppfullt med travar av böcker – många av dem Joseph Ledouxs egna bästsäljare The emotional brain (som citerats över
12 000 gånger i vetenskapliga publikationer), Synaptic self och Anxious. Den 71-åriga professorn har de senaste decennierna blivit en av världens ledande auktoriteter på hjärnans känslomekanismer, i synnerhet på ångest och hur hjärnan hanterar faror. Han har noga kartlagt amygdala – en samling nervceller djupt i hjärnans tinninglober, döpt efter det grekiska ordet för mandel på grund av dess form.

Joseph Ledoux har kunnat visa att amygdala har en avgörande roll i hur hjärnan snabbt reagerar på faror och hot genom kroppsliga reaktioner, som att pulsen stiger, våra handflator blir svettiga och blodflödet ut till musklerna ökar. Allt detta innan vi medvetet ens förstått att det finns något att vara rädd för.

– Min drivkraft är försöka att hjälpa människor, säger Joseph Ledoux.

– Men i början av min karriär handlade det mycket om att bevisa att jag kunde forska utan att ha de rätta meriterna. Jag har alltid lidit en smula av bluffsyndrom.

En akademisk karriär var långt ifrån ett naturligt spår för Joseph Ledoux. Ingen annan i hans familj hade studerat vidare. Pappan turnerade runt som rodeoryttare på olika cirkusar innan han skadade sig och fick nöja sig med en stillsammare tillvaro som innehavare av en charkbutik.

– Han ville alltid att jag skulle hålla på med hästar, men jag var inte alls intresserad. Jag var inte riktigt den son han ville ha. Det var inte så illa som det låter, men han var nog lite besviken.

Staden Eunice ligger i en trakt präglad av cajunkulturen, med dess skaldjursgrytor och folkmusik. Men på 1960-talet, när Joseph Ledoux nådde tonåren, slog The Beatles igenom och staden fick en ny ljudkuliss.

– Alla i Eunice bytte ut sina akustiska folkmusikgitarrer mot elgitarrer.

Det gjorde även Joseph Ledoux som började spela i ett band.

– Vi var inte tillräckligt bra för att spela Beatles, vårt sound var mer likt Rolling Stones; det var lite enklare.

Musiken har kommit att följa honom genom livet. Mer om det senare.

Efter gymnasiet bestämde han sig för att bryta familje-traditionen och skaffa en högre utbildning. Föräldrarna erbjöd sig att betala för studier i företagsekonomi i Louisianas delstatshuvudstad Baton Rouge om han ville komma tillbaka och arbeta som affärsman i Eunice efteråt. Joseph tackade ja.

– Jag gillade inte alls studierna. Det här var på 1960-talet och det var inte alls coolt med företagsekonomi. Men vi fick lära oss en del om konsumentpsykologi, varför folk köper saker och så vidare, och det tyckte jag var intressant.

Han anmälde sig till en fristående kurs i psykologi.

– Den leddes av en professor som studerade hjärnan, inlärning och minne. Det var en ögonöppnare och jag fastnade direkt. Kanske hängde intresset ihop med de där kohjärnorna jag jobbade med i pappas butik.

Joseph Ledoux började så småningon arbeta i professorns laboratorium, publicerade sitt första paper och glömde snart löftet om att bli affärsman i Eunice. Genom ett rekommendationsbrev från professorn lyckades han ta sig in på den psykologiska institutionen vid universitetet Stony Brook i New York, och lämnade den amerikanska södern.

På Stony Brook fick han doktorera hos en av hjärnforskningens största namn, Michael Gazzaniga. Detta trots att Joseph Ledoux var omeriterad, och trots att den konservativa Michael Gazzaniga till en början var skeptisk till den långhåriga gitarrhjälten. Men de blev ett radarpar och genomförde flera studier där de undersökte patienter med kraftig epilepsi som fått förbindelsen mellan hjärnhalvorna avskuren för att lindra ständiga anfall.

I ett av deras mest kända experiment visade de en 15-årig patient, kallad PS, två bilder: Den ena, endast synlig för patientens vänstra hjärnhalva, föreställde en kycklingklo. Den andra, endast synlig för den högra, en bild på ett snöigt vinterlandskap. Efteråt fick PS, bland en rad bildkort, välja de som bäst passade ihop med vad han sett. Patienten valde en bild på en kyckling och en snöskyffel. När Michael Gazzaniga och Joseph Ledoux frågade honom varför, fick de ett intressant svar.

– Han sa att man behöver en skyffel för att städa hönshuset. Det var en kille från landet, säger Joseph Ledoux.

Eftersom den vänstra hjärnhalvan, som kontrollerar språket, inte hade sett snöbilden trodde forskarna inte att patienten med ord skulle kunna förklara varför han valde bilden på skyffeln. Men den vänstra hjärnhalvan lyckades blixtsnabbt fylla i luckan och skapa en berättelse av bilderna. Forskarna upprepade försöket hundratals gånger med andra patienter och den vänstra hjärnhalvan betedde sig alltid på samma sätt. Slutsatsen var att mycket av vårt beteende sker omedvetet, och att vänster hjärnhalva inte bara ligger bakom vår språkliga förmåga, utan också skapar berättelser kring vårt beteende utifrån otillräckliga ledtrådar. Michael Gazzaniga och Joseph Ledoux föreslog att dessa berättelser kunde förklara våra känsloreaktioner på olika stimulus.

– Efteråt, när jag och Michael diskuterade experimentet, påpekade han att det är få forskare som studerar känslor nuförtiden. Det var som att en glödlampa tändes ovanför mitt huvud. Det här var något jag var mycket intresserad av.

Joseph Ledoux hade hittat sitt spår. Efter sin examen fokuserade han på de informationsflöden i hjärnan som utlöser olika känslor. Särskilt intresserade han sig för rädsla, och bestämde sig för att använda sig av experiment på råttor för att förstå hur hjärnan svarar på hot.

– På den här tiden fanns inga bra metoder för att studera känslor eller någonting i den mänskliga hjärnan. Det fanns datortomografi men i övrigt inga tillräckliga neuroradiologiska metoder. Så jag fick använda mig av djur.

Genom att utsätta råttor för en elchock, kombinerad med ett ljud, skapade Joseph
Ledoux betingad rädsla: När råttorna hörde ljudet, även om det inte kom någon elchock, blev de stela och blodtrycket steg. Joseph Ledoux kunde visa amygdalas roll i processen, både hos råttor och människor. En liknade reaktion inträffar nämligen när människor hamnar i en hotfull situation. Om du är ute och går i skogen och ser en orm framför dig på stigen sänds snabbt och omedvetet information om detta från ögonen via talamus till amygdala. Det kan leda till att du fryser till innan du är medveten om att ha sett ormen. Stresshormon utsöndras och pulsen ökar. Blodtrycket stiger. I en långsammare process får hjärnans syncentrum samtidigt samma information och du blir medveten om ormen och kan identifiera den.

Under åren sedan Joseph Ledoux började fokusera på amygdala gick den från att vara en del av hjärnan som bara några få hjärnforskare intresserade sig för till att få ett brett populärvetenskapligt genomslag som hjärnans ”rädslocenter”. Men det är en felaktig beskrivning enligt Joseph Ledoux. De reaktioner som amygdala utlöser vid ett hot är inte en känsla, utan en omedveten fysiologisk respons. Det handlar om en ”hotreaktion”, inte en rädsloreaktion. Rädsla är i sin tur en medveten process som hanteras i en annan del av hjärnan.

I sin bok Anxious från 2015 utvecklar han sin teori: att rädsla och ångest inte är några inneboende tillstånd som väntar på att släppas lösa från hjärnan, utan genetiskt kodade processer som är till för att hålla oss vid liv. Liksom den epileptiska patienten PS skapar vi i efterhand en berättelse om varför vi reagerar som vi gör. Allvarliga ångestproblem uppstår när berättelserna om dessa kroppsliga upplevelser spårar ur, som vid panikångest.

Länge har forskarvärlden betraktat de djupare delarna av hjärnan, som amygdala, som den ”kännande” delen av hjärnan, medan hjärnbarken skulle vara ”den tänkande”. Joseph Ledoux vänder upp och ner på den bilden och menar att alla våra känslor sitter i hjärnbarken.

– Människor kan bli mycket uppjagade rent fysiologiskt i en farlig situation, utan att känna särskilt mycket. Andra blir fysiskt uppjagade i låg grad men flippar ur fullständigt. Det finns också studier som visar att personer med skador på amygdala fortfarande kan känna rädsla i vissa situationer. Allt detta talar emot idén om amygdala som ett rädslocenter.

Huruvida man ska definiera reaktionen från amygdala som en rädsloreaktion eller en hotreaktion kan låta som en akademisk fråga. Men att de blandas ihop ställer till det för de miljontals människor världen över som äter medicin mot svår ångest. Läkemedlen skapades för att dämpa amygdalas reaktioner på hot. Men rädsla och ångest utvecklas enligt Joseph Ledouxs synsätt i andra delar av hjärnan som inte nås av storsäljande läkemedel som Valium och Xanax.

Ett annat problem är enligt Joseph Ledoux att läkemedlen är utvecklade på djur. Om mediciner testas på djur som utsätts för stress och de visar mindre fysisk upphetsning ses det i regel som att deras ångestnivåer har minskat. Men hos en människa kan symtom som hjärtklappning dämpas medan oron kvarstår. Djuren kan enligt Joseph Ledoux inte uppleva rädsla eller ångest på samma sätt som människor eftersom de har mindre utvecklad hjärnbark.

– De här läkemedlen hjälper inte människor på allvar, och läkemedelsindustrin har inte kunnat utveckla bättre preparat. De kommer inte att investera i att göra det heller, eftersom de har misslyckats för många gånger och förlorar pengar, säger Joseph Ledoux.

Han hävdar dock inte att preparaten saknar funktion.

– En person med social fobi kan ta ett läkemedel och uppleva att det är lättare att gå på en fest eftersom han eller hon blir mindre spänd. Läkemedlet minskar de fysiska symtomen, men inte själva ångesten. Detta gör såväl patienten, psykiatriker och läkemedelsbranschen besvikna, men de har helt fel förväntningar.

I sin senaste bok The deep history of ourselves från 2019 fortsätter Joseph Ledoux sin djupdykning i människans överlevnadsmekanismer. Här berättar han den nästan fyra miljarder år långa historien om livet på jorden och hur människans hjärna och dess kapacitet för medvetande, språk och kultur har utvecklats – med början i de allra första och enklaste livsformerna.

– Även bakterier undviker faror och det finns också evidens för att de genomgår betingning och kan lära sig saker om situationer i sin miljö. Idén är att beteende främst är ett verktyg för överlevnad. Det var vad som krävdes för de tidigaste cellerna för att hålla sig vid liv och hålla sig borta från faror tillräckligt länge för att dela sig och föröka sig, säger Joseph Ledoux.

– Vi har väldigt annorlunda kroppar än vad bakterierna har, men de saker vi gör för att hålla oss vid liv är detsamma: att få i oss näring, reglera kroppstemperaturen och föröka oss. Så vi har ett nedärvt beteende från bakterierna.

Att ta ett helhetsgrepp, som Joseph Ledoux nu gör i The deep history of ourself, är inte ovanligt bland forskare som är inne på upploppet av sin karriär.

– Ja, någon gång vill jag pensionera mig från forskningen, och ägna mig åt att skriva och spela musik. Och ha kul.

Joseph Ledoux erkänner att han trots en maximalt inflytelserik forskningskarriär hellre hade blivit rockstjärna. Men han har också kunnat ägna sig åt musiken i rollen som forskare. Han spelar i bandet The Amygdaloids med andra hjärnforskare från New York university, och de skriver låtar med hjärnan som tema. Som i låten Anxious, som släpptes tillsammans med Joseph Ledoux bok med samma namn:

Hesitation, trepidation panic and fear

Consternation, fright, remorse and tears

Hypochondria, shame, dread and regret

You can see why I’m upset

Anxious, it sucks

The Amygdaloids spelade, innan pandemin, regelbundet på klubbar i New York. Men syftet med bandet är inte bara att ha roligt.

– Det öppnar möjligheter att kunna sprida forskning på ett annat sätt. Videon till vår låt Fearing har väldigt många visningar på Youtube för att handla om vetenskap. Men de låtar jag skriver just nu handlar inte så mycket om hjärnan, det är mer vanliga kärlekslåtar, säger Joseph Ledoux.

Att spela gitarr hör till hans dagliga rutin, vid sidan av att varje dag klockan halv sex ta en drink i huset norr om New York tillsammans med sin fru, konstkritikern Nancy Princentahl.

Är musiken ett sätt för dig att varva ner efter jobbet?

– Det mer av en besatthet. Jag varvar upp mer än varvar ner.