Vi är oense om vaccination av vårt barn

Text: Psykologiguiden

Bild: Maria Hergueta

FRÅGA:

Jag och min sambo har en son på 1,5 år. Vi har haft det tufft under första tiden som föräldrar, dessutom har coronapandemin påverkat oss mycket. Min sambo som kommer från en annan bakgrund där naturmedicin värderas högt har nu ännu starkare åsikter kring vaccin, och vill nu inte alls fortsätta vaccinera vår son, något som är väldigt viktigt för mig att vi gör.

Vi hamnar upprepade gånger i konflikt kring detta och har länge gått och väntat på att den andra ska ändra uppfattning. Men vi börjar nu inse att ingen av oss kommer att göra det.

Vi blir ofta osams om nyheter och politik, ibland är det jobbigt att sätta på nyheterna hemma; de gångerna vi inte hamnar i en jobbig diskussion är när den ena ”biter sig i tungan”.

Vi älskar varandra men börjar göra avkall på vad vi själva tycker och tänker för att den andra ska vara glad. Kan vi få detta att fungera? Hur blir det om vi skulle få fler barn?

Jag orkar inte bråka kring vaccin och fluortandkräm alla småbarnsåren.

Vi är duktiga på att vara respektfulla och har pratat mycket om detta under tillfällen då vi inte är arga på varandra men kommer ändå inte till något beslut. Vi kan inte kompromissa om dessa åsikter.

Vi är båda ledsna över att det kanske är detta som gör att vi inte kommer att kunna hålla ihop. Vi kan ha det kul, mysigt och är intima med varandra. Vad ska vi göra? Vad kan man kompromissa om i en relation? Det är svårt att lämna någon man älskar, som man har barn med, på grund av vissa skilda åsikter.

SVAR:

Tack för ditt mejl med en fråga som ju i dessa tider säkerligen är aktuell i många hem – hur ska man ställa sig till vaccination? Jag skulle ändå vilja lyfta ämnet lite i mitt svar och fokusera på hur man gör när man är oense om för båda parter viktiga frågor i ett gemensamt föräldraskap. För det är ju en mycket vanlig situation.

En fundering som ditt brev väcker är hur ni i inledningen av er relation ställde er till de här olikheterna?

Inte sällan är det ju så att olikheter attraherar. Stämmer det för er? Fann ni den andras åsikter spännande? Om så, kan ni hitta tillbaka till det? Där ni är nu blir den andras åsikter en källa till oro och konflikter men kanske går det att se att det också finns en annan dimension.

Du skriver att dessa olikheter mellan er kanske är det som kommer att leda till att ni inte kan fortsätta ihop. Tänker ni att en separation mellan er kommer göra att olikheterna försvinner? Kommer de inte att finnas kvar efter en separation om ni delar vårdnaden om era barn? Kanske vore det, oavsett hur ni som par väljer att gå vidare, av vikt att hitta sätt att just nå kompromisser?

En kompromiss är ju, vackert beskrivet av författaren Amos Oz, en lösning ”där båda parter ger avkall på sina behov och möter den andra halvvägs”. Alltså, båda förlorar lite av det som är viktigt för dem och får igenom lite av det som är viktigt för dem. Ingen vinnare, ingen förlorare.

Ibland misstas kompromissen för att vara en lösning där en ger upp sin ståndpunkt helt men ändå är nöjd. Det kan ju givetvis uppstå i vissa fall, men är då inte en kompromiss utan faktiskt en ändrad inställning. Utifrån det du skriver låter det som att det är just i kampen mot det målet som ni befunnit er. I kampen om att få den andra att ändra sig. Det har, för er som för så många andra, visat sig vara en oframkomlig väg.

Nu kan man ju säga att i frågan om en specifik vaccination är kompromissen svår, antingen tar man en spruta eller så gör man det inte. I frågan om fluortandkräm kanske enklare, varannan borstning med fluor varannan utan. Det jag vill visa med de här exemplen är att kompromissen ibland är komplicerad. Men försöken att nå dit, snarare än att försöka ändra den andra, brukar ändå vara mer gynnsamma.

Du beskriver att ni båda har stor respekt för varandra och jag tror att det är en god och viktig förutsättning för att ni ska komma vidare. Inte med målet att nå samsyn eller enighet utan med målet att nå en kompromiss. Om ni båda, med respekt för den andra och trots att det kommer att vara svårt, inser och accepterar att ni kommer att behöva ge upp lite, då är ni på väg mot en lösning. När ni båda är beredda att ge upp kan ni förhoppningsvis mötas i en kompromiss.

Går det verkligen inte att nå en kompromiss, till exempel för att det bara finns en antingen-eller-lösning på problemet, kommer en av er att behöva ge upp. Att göra det i frågor som är viktiga för en och som gäller ens barn kan vara smärtsamt. Jag tror ändå att det är bra att se att det inte finns någon vinnare eller förlorare i de lägena heller. Den ene må ha vunnit i sakfrågan men i relationen avgör ni om ni båda är vinnare eller båda förlorare.

⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se