”Jag har gått runt med atomångest”

Text:

Foto: Sandra Myhrberg

Bioaktuella Tigrar är en film om en ung killes dröm om att bli proffsfotbollsspelare i italienska superklubben Inter – och om hur verkligheten är långt ifrån problemfri. Ensamhet, mobbing, psykisk ohälsa, prestationsångest, ätstörningar och suicidförsök präglar den unge Martin Bengtssons liv i Milano. Filmen är regisserad av Ronnie Sandahl, som också skrivit manus baserat på Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro.

– Jag lärde känna Martin för några år sedan och vi slöt en pakt. När jag var tillräckligt bra filmregissör skulle jag berätta hans historia, säger Ronnie Sandahl.

Tigrar är den tredje – helt fristående – delen i en sporttrilogi som Ronnie Sandahl inledde genom att skriva manus till filmen Borg vs. McEnroe för några år sedan. Han har också skrivit manus till en Hollywoodfilm om amerikanska elitgymnasten Kerri Strug.

– Det finns väldigt många sportfilmer men få av dem fångar elitidrottsmiljöernas absurditet och brutalitet. Ofta handlar sportfilmer om att vinna eller förlora en match. Min ingång har varit att undersöka vad det är som gör att man vinner eller förlorar sitt liv.

När filmens unge Martin Bengtsson anländer till Milano lider han av enorm prestationsångest. Han tränar ständigt, svälter sig och lever bara för att briljera på fotbollsplanen. En recension av filmen beskrev huvudpersonens dilemma som en ”farlig kombination av självförtroende och självförakt”.

– Det var träffande. Jag har själv rört mig däremellan i hela mitt yrkesliv. Det krävs mycket självförtroende för att göra en långfilm på nästan två timmar, som någon inte bara ska se – utan också betala pengar för. Samtidigt innebär arbetet med filmen att jag gått runt med atomångest i två år.

Vad har du lärt dig av arbetet med Tigrar?

– Det har gett mig stora insikter om min egen prestationsångest. Jag har insett att jag i mitt skrivande återkommer till saker jag själv är rädd för och jag borrar mig ner i dessa frågor om manlighet och psykisk ohälsa för att stå ut med mina egna känslor. När jag var liten trodde jag att trycket över bröstet berodde på hjärtproblem. I vuxen ålder och genom terapi har jag insett att det är det som kallas ångest.