Att navigera mellan glappen i våra liv

Text:

Foto: Martin Stenmark

Vilken bra att titel, tänkte jag när läste om Åsa Kruses bok Verklighetsglappet. Den skulle kunna handla om det stora glappet mellan våra verkligheter under pandemin. Hur någras verklighet präglas av oron för viruset, medan andra är upptagna av hur den sociala distanseringen hämmar möjligheterna att leva som vanligt. 

Jag fick en impuls att leta fram min trebetygsuppsats från psykologutbildningen. Det tog tid att hitta den. Omslagets blå färg hade bleknat och sidorna gulnat trots att uppsatsen vistats längst in i ett skåp på min mottagning. Ett nog så tydligt tecken på hur länge det var sedan jag skrev den. Själva ämnet känns däremot tidlöst, och handlade om ännu ett glapp. Nämligen det mellan självbild och idealsjälv och hur det påverkar rädslan för döden. Jag gjorde en enkätundersökning bland gymnasieelever. Min hypotes var att ju större glappet är mellan den man är och den man vill vara, desto mer skrämmande blir tanken på döden. Lite tillspetsat: den skrämmande tanken att upphöra att finnas, innan man hunnit bli till.

De flesta unga jag mött under pandemin är mer upptagna av barrikaderna som samhället bygger än av själva smittan. Restriktionerna sätter livet på paus och skymmer sikten mot framtiden. En av mina yngre patienter sa: ”Det är som att stå vid kajkanten och vänta på en färja som aldrig dyker upp i dimman.” Det finns så många hinder på vägen mot den tänkta framtiden när man är ung. Men i mitt arbete som terapeut möter jag även äldre par som känner sig lurade på sina ”gyllene år”. Som i stället för kulturresorna de planerat finner sig inlåsta tillsammans i en liten lägenhet medan hotet om coronadöden patrullerar de öde gatorna. 

När vi pratar om medveten närvaro och vikten av att leva i nuet så underskattar vi ofta hur mycket av en människas nu som upptas av tankar kring framtiden. En stor del av livet utspelar sig i spänningsfältet mellan farhågor och förhoppningar. ”Det enda vi har att frukta är fruktan själv”, sa Franklin D Roosevelt. Om det ändå vore så enkelt … Det här är en tid då det blivit tydligt hur avgörande det är att navigera mellan det som faktiskt riskerar att döda oss och fruktan som hindrar oss att leva.