Skräck, konst och schäfrar med Annika

I bland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När jag i januari 2020 bestämmer intervjutid med Annika von Hausswolff i mars, är det gott om tid till att hennes stora utställning ska öppna på Moderna museet, sommaren 2020. Men, sedan kom ni vet vad och allt ställdes på ända. Mitt tåg till Göteborg ställs in, världen stannar upp och först i september gör vi ett nytt försök. Då sms:ar Annika von Hausswolff och berättar att hon har blivit sjuk, i corona. Så det dröjer ett helt år från det första mejlet tills hon glatt öppnar dörren till sin ateljé på Konstepidemin i Göteborg.

– Kom in, jag städar och sminkar mig, säger Annika von Hausswolff.

I ateljén hörs P1 på hög volym. Det gör det alltid, berättar hon medan hon kokar vatten och ber mig välja mellan de olika tesorterna i hyllan. Vi pratar förstås om den uppskjutna utställningen och alla våra mejl om den fördröjda intervjun.

– Det har varit frustrerande. Moderna museet tvingades ju stänga ett tag och då blir det rörigt. Sånt går inte att göra något åt. Det är helt bedrövligt med den här pandemin, säger Annika von Hausswolff, och lägger sista handen vid läppstiftet (hon målar med två olika nyanser, en klarare under och så dämpar hon den med en mer dov färg över).

För bara några minuter sedan satt hon framför datorn i distansundervisning med sina studenter på HDK-Valand, Högskolan för konst och design vid Göteborgs universitet, där hon är adjungerad professor.

– Det är så jävla kul och inspirerande att träffa studenter och höra hur yngre människor i dag tänker kring konst och fotografi.

Ute är det en av vinterns vackraste dagar, kallt och blå himmel. Inne i Annika von Hausswolffs ateljé är det lite kyligt och småstökigt, trots att hon har städat. På bordet ligger färgtuber hon har använt för att färglägga de foton som hon printat på plexiglas. Runt om i studion ligger ett antal olika snusdosor och självklart fototillbehör. På väggarna hänger några av hennes egna bilder.

– Det brukar vara fler, men nu har jag packat ihop dem och skickat till Moderna museet i Stockholm.

På en vägg hänger ett par hötorgstavlor med schäfermotiv. På sängen nedanför tronar en kudde med liknande motiv. Enligt Annika von Hausswolff är det bara en mycket liten del av den stora schäfersamling hon har.

– Jag har fått så mycket schäfrar genom åren av vänner och bekanta. Kudden där fick jag av en kompis för bara någon vecka sedan.

Att hennes vänner och bekanta ger henne tavlor och annat med schäfermotiv beror förstås på att just schäferhunden är ett återkommande motiv i Annika von Hausswolffs fotokonst. Hennes berömda foto ”Hey Buster, what do you know about desire?” visar en schäferhund som ligger på en strand med öronen spetsade som om den vaktade något. Bara några meter ifrån den syns en övertäckt kvinnokropp, liggande på mage. Den bilden är klart besläktad med den bildserie hon slog igenom med under en samlingsutställning på Göteborgs konsthall 1993: ”Tillbaka till naturen”. Även där ses nakna kvinnokroppar på mage ute i naturen, inspirerade av brottsplatsfotografier.

– Jag var fascinerad av den typen av bilder redan som barn. I mitt föräldrahem fanns inte mycket litteratur, men av någon anledning hade mina föräldrar köpt Nordisk kriminalkrönika och den kunde jag sitta och studera i timmar. Det var rätt taffliga brottsmålsfotografier, typ en avslagen flaskhals med en liten linjal bredvid som indikerade storlek. Eller ett par fläckiga glasögon med skalmen på sned. Alltså konkreta föremål som fick betraktaren att förstå att det hade hänt något här.

Vad var det som var så fascinerande med dessa bilder, tror du?

– Det gick att lägga till något, eftersom själva händelserna saknades. Då kunde jag skapa egna mentala bilder till fotografierna. Det inspirerade mig mycket.

I dag tänker hon inte så mycket på dessa tidiga influenser, säger hon. Men medger samtidigt att hon nog alltid betraktat den konstnärliga praktiken som något som påminner om kriminaltekniska undersökningar.

– Man letar spår, man ska komma fram till något. Det gäller att gå fram med förstoringsglaset och kartlägga en miljö eller ett motiv. Antagligen är det en rätt abstrakt liknelse för många, men den har varit fruktbar för mig.

Sedan den där första utställningen i början av 1990-talet har Annika von Hausswolff blivit ett av Sveriges mest omtalade namn inom fotokonst, med en gedigen internationell karriär och ett lika personligt som oväntat och säkert formspråk. Dessutom har hon ofta så finurliga titlar på sin fotokonst och i sina utställningar att man hajar till bara på grund av det. Den nya utställningen är inget undantag. Den ska heta ”Alternativ sekretess”.

– Jag tycker om att ta två ord som tar ut varandra lite grann. För vad är alternativ sekretess liksom, säger hon och skrattar.

Ja, vad betyder det?

– Sekretess tror jag kommer från det vi just pratade om, mitt intresse för brottsplatsfotografier och kriminologi. Alternativ kommer från Kellyanne Conway. Minns du hur hon försvarade Donald Trumps lögner om att så många fler människor kom på hans invigning än på Barack Obamas?

Annika von Hausswolff fortsätter prata om den före detta amerikanska presidenten.

– Det är så läskigt att det var Donald Trump som kom med begrepp som fake news och alternative facts, för egentligen är det ju en oerhört spännande idévärld.

Drar jag det för långt om jag tycker att det påminner om konstens funktion i samhället?

– Inte alls. Trump var inne och klampade på vårt territorium! Konsten är ju till för att vara ett alternativ till sådant i vårt samhälle som måste vara konkret, faktiskt och verkligt. Trump vände upp och ner på det.

I utställningen ”Alternativ sekretess” ingår ett sextiotal av Annika von Hausswolffs egna verk, från debuten ”Tillbaka till naturen” fram till nytagna bilder. Dessutom har hon fått välja ut ett antal verk ur Moderna museets permanenta samlingar som kommer att ingå i utställningen.

– Ah, det har varit det absolut roligaste! Jag har suttit och valt i deras digitala kartotek och det har varit så underbart. Jag har valt utifrån kärlek och lust. När jag gick på Konstfack i början av 1990-talet sprang jag och mina kursare på Moderna museet hela tiden, så det var fint att få välja i samlingen – en del som var nytt för mig, men som jag tyckte var så fint, och så en del som inspirerat mig i min karriär.

Hon nämner bland annat ”Abstract (No 4)” av den svenska konstnären Anders Widoff som ett av dessa verk som hon inspirerats av i sin egen konstnärliga praktik och som nu kommer att ställas ut under ”Alternativ sekretess”. Konstverket består av en stol med tygsits – och framtill på stolen är en akrylglasskiva påmonterad.

– Den gesten, att sätta glas framför ett vanligt bruksföremål, fick mig att inse något om representation. Det där glaset höjer upp köksstolen till alla köksstolars köksstol. Det går att fundera mycket på representation, urval och framställning där.

Annika von Hausswolff började fotografera som ung punkare i Göteborg. Via sin dåvarande pojkvän, Cortex-sångaren och artisten Freddie Wadling, kom hon i kontakt med gänget runt skivbolaget Radium 226.05 och började fotografera deras artister och andra musikpersonligheter. Därefter tänkte hon under en period bli dokumentärfotograf, men insåg att hon inte ville bära det ansvar som det innebar.

– Att berätta om någon annan i konst kräver en enorm respekt och finkänslighet och att man investerar extremt mycket energi på det. Jag gjorde några dokumentära projekt, men vågade aldrig gå tillräckligt nära. Jag kände mig som en tjuv. Ärligt talat kände jag nog inte heller tillräckligt intresse för andra människor. Jag var mer intresserad av min egen hjärna.

1991 antogs hon till Konstfack i Stockholm, just då postmodernismen stod som högst i kurs. Professor Hans Hedberg bjöd ständigt in intressanta föreläsare som orienterade studenterna i aktuell teoribildning. Hon drabbades rejält av föreläsningarna om psykoanalytisk teori.

– Jag minns att Iréne Matthis och Sara Arrhenius föreläste för oss om det och vi sög i oss som tvättsvampar. Filosofi i all ära, men jag har alltid känt att psykoanalys är mer tillgänglig och applicerbar på mitt eget liv. Så jag läste vidare på egen hand: Sigmund Freud, Carl Jung, Julia Kristeva, Donald Winnicott och, min favorit, Didier Anzieu som skrev Hudjaget: om hudens psykiska betydelse.

Vad är det du tycker om i Didier Anzieus bok?

– Han tar hjälp av konst för att lägga fram sina idéer om hudjaget. Han beskriver huden som barriär, skärm, skydd, men också ett organ som reagerar på stimulus. Jag vet inte varför, men det är väldigt spännande.

Själv har hon inte gått i psykoanalys (”det verkar otroligt jobbigt”). Under perioder har hon gått i annan terapi, men om sina depressioner vill hon inte prata så mycket, utan tycker att det är alldeles lagom att bara nämna dem i tidslinjen till den här artikeln.

Psykoanalysen har dock fortsatt att inspirera henne. Hon tycker det är fascinerande att läsa fallstudier och om analys – och i sin konst säger hon att underjaget spontant kommer fram. Det får mig att tänka på ett av hennes mest fascinerande, men också rätt besvärande konstverk: ”Mum and dad are making out” från 1999. Jag förklarar att jag är långt ifrån pryd, men att det är något i den där bilden som bara känns så pinsam. Annika fnittrar när jag säger det och kommenterar:

– Det är förstås meningen.

Bilden föreställer en man i kalsonger och strumpor som står bredbent och lutar sig bort från kameran. På hans rygg ligger en kvinna i genomskinliga strumpbyxor och spretar med benen. Tillsammans bildar deras ben formen av ett X. Denna X-form är avgörande säger Annika von Hausswolff.

– Den uttrycker ”don’t go there”, säger hon och korsar pekfingrarna över varandra.

– Det är den enda bild där jag har utgått ifrån en teori och försökt gestalta den, sånt får man annars akta sig för som konstnär. Men här handlar det förstås om ur-scenen som Freud talade om. Jag var själv med om att se mina föräldrar ha sex när jag var liten. Det var superklassiskt: jag hörde ljud, trodde att de bråkade, sprang in till dem eftersom jag tyvärr var ett barn som försökte rätta till deras relation åt dem, och då upptäckte jag att det var något helt annat som pågick. Ett sådant ögonblick lämnar en total overklighetskänsla efter sig. Jag orkar knappt tänka på att mina barn kanske har varit med om det, säger hon och skrattar igen.

Annika von Hausswolff har sagt att hon ofta gestaltar barnsliga frågeställningar i sina fotografier. När vi nu sitter i hennes ateljé nämner hon sina bilder på tuggummibubblor och ballonger som exempel på detta. Sedan lägger hon till att det nog beror på att hon var ett filosofiskt och grubblande barn när hon själv var liten.

– Barn ägnar sig åt mer existentiella funderingar än vad vi vuxna orkar veta, tror jag. De stora frågorna har fortsatt intressera mig.

Du har sagt att du inte vill prata om familj när det handlar om din egen uppväxt, utan i stället om mamma, pappa, barn. Varför?

– En familj är en trygg plats men så var det inte i min familj. Jag var inte utsatt, och det förekom inga övergrepp, men det var bråkigt. Mammas och pappas förhållande var stormigt och jag var publiken till deras dramer. Vi var tre solitärer som inte lyckades skapa någon enhet. Jag tror inte att jag led av det eller mådde dåligt, men jag har tänkt på det mycket som vuxen, särskilt sedan jag själv blev mamma.

Har det påverkat hur du är som mamma?

– Givetvis. Jag har två barn och har försökt göra mer rätt med dem. Vi är en familj.

Redan som ung flydde hon hemmet och snart upptäckte Annika punken. Och när hon var 17 år flyttade hon ihop med Freddie Wadling. I Robert Lagerströms bok Freak: boken om Freddie Wadling säger hon i en intervju att Freddie Wadling blev en fadersfigur för henne.

– Det blev han på sätt och vis. Han var tretton år äldre än jag. Men jag skulle vilja lägga till att han var en oerhört dysfunktionell fadersgestalt. I en viss ålder sökte jag mig till äldre män och de var inga trygga figurer. Men det var inte min pappa heller.

I Annika von Hausswolffs ateljé hänger ett svartvitt fotografi av fotografen Lars Sundestrand som dokumenterat Freddie Wadlings lägenhet. Bilden föreställer en vägg där en stor brandyxa hänger bredvid en affisch för kultskräckfilmen ”Evil dead”. Det var Freddie Wadling som fick Annika von Hausswolff intresserad av skräckfilm en gång i tiden.

– Min favorit var The shining. Jack Nicholson skrämde mig alltid rejält i den. Men när jag såg om den med mina barn nyligen blev jag inte rädd. Det var så sorgligt.

Var det sorgligt att du inte blev rädd?

– Ja, skräckfilm är en så sublim upplevelse: man får bevittna något som skrämmer en rejält, men på betryggande avstånd. Det är minst lika skönt som att gråta framför en sorglig film.

Men om The shining tappat förmågan, vilken film skrämmer dig nuförtiden?

Hon blir tyst och tittar ut genom det stora ateljéfönstret på den klarblå himlen.

Ja, eller vad skrämmer dig i dag? Det behöver ju inte vara en film.

– Fast det är tryggast att det är en film? Eller? Vad blir jag rädd för? Nej, men usch. Det orkar jag inte prata om.

Inte?

– Okej då. Jag är rädd för att det inte ska gå bra för mina barn. Det är min absolut största rädsla. Att de ska bli olyckliga eller inte orka med det här samhället. Det är så mycket som har förändrats. På 1980-talet var det lätt att försörja sig. Många jag kände gick ner till Bananpiren och hjälpte till att lasta av en båt. Så kan man inte göra i dag.

Länge var Annika von Hausswolff också flygrädd. År 2008 gestaltade hon denna rädsla i en psykoanalytiskt influerad bildsvit kallad ”I am the runway of your thoughts”. På bilderna håller hon en flygplansmodell riktad mot sin egen gapande mun, vilket leder tankarna både till Freuds tankar om det falliska objektet och viljan att vilja käka upp sin rädsla. Men flygrädd är hon inte längre.

– När jag var som räddast grät jag hela vägen över Atlanten. Om jag inte grät och var rädd skulle vi störta, trodde jag. Magiskt tänkande. Rätt barnsligt också. Men en gång bara slog det mig att det fanns en pilot ombord och att han eller hon faktiskt också ville komma hem och därför inte skulle krascha planet. Då gick det över, men sen läste jag en artikel om en tysk eller österrikisk pilot som varit så deprimerad att han styrde in ett flygplan rakt in i en bergvägg. Då blev det lite läskigt igen, men det har gått över nu.

Hjälpte det dig att gestalta rädslan i konst?

– Det skadade i alla fall inte. Men i början när jag ställde ut tyckte jag det var obehagligt för jag fick känslan av att alla skulle se något om mig i mina bilder, som jag inte ville blottlägga. Det var en oerhört jobbig känsla, som när man drömmer att man går på stan utan byxor.

Fick du hälla i dig av vernissagevinet för att orka möta besökarna på den tiden, eller ville du inte komma på vernissagen?

– Det vill jag fortfarande inte. Det är ganska plågsamt, men nu för tiden funkar det förstås. Jag har lärt mig att det inte alls syns så mycket som jag trodde. Och jo, jag kanske drack en del för att klara av det där förr. Men öl, inte vin.

Kanske behöver hon inte oroa sig så mycket över vernissagen till ”Alternativ sekretess” – antalet besökare kommer troligen att vara begränsat. Men det verkar i alla fall som att det kommer att bli en utställning till sist. Den 23 oktober ska utställningen öppnas. Det är bara att hålla tummarna för att det blir så.