Plumpen som blev en ikon

Text:

Foto: Getty Images

The Inkblots – Hermann Rorschach, his iconic test, and the power of seeing av Damion Searls [Penguin Random House 2017]

När rapparen Jay-Z gav ut sin självbiografi Decoded lät han omslaget prydas av en av Andy Warhols ”Rorschach”-tavlor. Och både Hillary Clinton och Barack Obama har beskrivit sig själva som Rorschach-test, som människor kan spegla sig i. Testets bläckplumpsbilder hör till den delen av psykologin som gjort starkast avtryck i den västerländska kulturen. Samtidigt har det gått decennier sedan det hade sina glansdagar.

I dag är Rorschach-testet så marginaliserat inom psykologin att författaren Damion Searls blev förvånad över att det fortfarande användes när han först närmade sig Hermann Rorschach, en schweizare som rörde sig i det tidiga 1900-talets europeiska smältdegel.

Damion Searls, som kommer från kulturhållet och översatt bland andra Rilke och Proust till engelska, lyfter fram de stundtals starka kopplingarna mellan psykologin och modernismens utveckling. Som son till en konstlärare var Hermann Rorschach en mästerlig tecknare som hade det tyska ordet för bläckplump, Klex, som smeknamn. Sin utbildning fick han genom Carl Jungs föreläsningar och schizofreni- och autism-termernas upphovsman, Eugene Bleuer, som handledde hans avhandling. Psykoanalysen tycks han ha förhållit sig pragmatiskt till. Han fnös åt propåerna om att själv gå i analys, men såg samtidigt att han skulle vinna på att formulera sin metod i linje med de freudianska tankebanorna.

När Hermann Rorschach 1922 oväntat dog till följd av en blindtarmsinflammation var han 37 år och mitt i steget. Året innan hade han publicerat sina tio noggrant utformade bläckbilder under titeln Psychodiagnostik. Som hans änka Olga senare beskrev det såg han inte Psychodiagnostik som en ”färdig kristall” utan ”in statu nascendi”. När testet gavs ut på engelska och en sista essä som Rorschach hann skriva före sin död inkluderades, så motsade den delar av ursprungstexten.

Vid det här laget har Damion Searls bara hunnit halvvägs genom sin bok och gör ett scenbyte till USA, där decennier av konkurrerande tillämpningar tar vid. Rorschach hade ingående tankar om hur testpersonens utsagor ska sorteras in i bland annat kategorierna rörelse, färg och form. Inom testindustrin växte detta till alltmer komplicerade formler, tills trovärdigheten imploderar på 1960-talet då studier visade att testet inte var till mer hjälp än slumpen.

Sedan dess har bläckplumparna hållit en relativt låg profil inom psykologin, samtidigt som de levt ett eget liv inom kulturen. Till exempel förstod Andy Warhol först efter att han gjort sina egna ”Rorschach”-målningar att det faktiskt existerade tio specifika bilder som han med Warhol-manér hade kunnat kopiera rakt av.

Frågan är om Rorschach-testet har någon framtid. Damion Searls lyfter fram metoden collaborative/therapeutic assessment, där testet används som ett uppskattat psykoterapeutiskt redskap. Han pekar också på att de senaste decenniernas massiva kritik mot dess bristande evidens faktiskt tycks ha lett till en skärpning av Rorschach-testets vetenskaplighet.