Var glad för helvete!

Text:

Foto: Martin Stenmark

Bara du är glad så är vi nöjda.

Låter det bekant?

Du behöver inte vinna några priser. Du behöver inte bli kärnfysiker så länge som du är glad. För vår skull.

Vi, dina föräldrar, vill ha det kvittot på att vi har lyckats. Att vi har älskat dig tillräckligt, givit dig det stabila självförtroende som du har rätt till.

Känn ingen press. Var bara glad.

Men hur ska det gå till? Det finns ingen beprövad metod, även om böcker och poddar om att finna lyckan drar till sig läsare och lyssnare i stora skaror.

Vi gör en beställning, men kan inte hjälpa till att leverera. Bara bestraffa misslyckanden med vår besvikelse, eller
i värsta fall ilska eller egen sorg.

Vi måste tänka om, anser jag. Är det rimligt att kräva lycka av våra barn?

Ur mitt perspektiv är det orimligt, orealistiskt och i grunden rätt hänsynslöst. Av flera olika skäl: dels därför att lycka inte är något man kan prestera genom att anstränga sig, dels därför att allas liv inrymmer en blandning av med- och motgångar, lycka och olycka, tur och otur.

Det blir onödigt tungt om vi ska behöva skämmas när vi inte är glada/lyckliga, eller tro att något är fel, och bli rädda. Eller veta att vi gör någon besviken.

Det är tungt nog att vara ledsen eller orolig eller fylld av skam.

Så mitt förslag är att flytta fokus från vad vi känner till vad vi gör. Att berätta att det går alldeles utmärkt att köra en buss eller rita ett hus oavsett om vi just för ögonblicket är glada eller ledsna.

Vi kan begära av ett barn att hen inte begår brott, att hen tar ansvar för sådant hen har åtagit sig att göra, artighet och hänsyn. Sedan har vi lättare att tillåta, acceptera och välkomna hela livets breda palett av känsloupplevelser. Känslan blir inte ett mål i sig, och kan därmed inte vara rätt eller fel. Vi kan möta alla barnets känslor med respekt.

Vi kan lära hen att lyssna på vad känslorna har att säga. De kanske berättar vad som är viktigt, att vi behöver genomföra förändringar. De kanske rör saker som inte kan ändras, som måste accepteras.

Vi kan lära barnet att ta emot tröst och att bli lugnad så att hen senare kan trösta och lugna sig själv.

Vi kan hjälpa barnet att aldrig skämmas för sina känslor, och att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg.