Tonåringen förstör mitt förhållande

Text:

Foto: Maria Hergueta

FRÅGA:

Jag vet inte hur jag ska tackla min 19-åring som fortfarande bor hemma. Jag separerade för fem år sedan och sedan ett halvår bor sonen hos mig på heltid, då hans far valt att flytta från stan. De pratar ibland i telefon, men det är så gott som allt.

Sonen är varken nöjd med hanteringen av skilsmässan eller med sin livssituation. Det gör att han upplever att livet är orättvist, särskilt som han för närvarande är arbetslös, varit utsatt för mobbning och dessutom har en tvillingsyster som flyttat hemifrån och studerar.

Jag kan förstå honom och vi har pratat mycket om detta genom åren. Vi har haft en god relation. Men det senaste året stänger han in sig på sitt rum. Kommer aldrig ut och vägrar äta med oss. Jag får inte hjälpa till med några som helst råd. Han snäser ofta åt mig, blir lätt uppstressad, höjer rösten och skriker. Vi har pratat om detta och han vet med sig att han inte har något trevligt bemötande men ”klarar inte av” att ändra sig. Han får dåligt samvete efteråt.

Numera är jag mest tyst och ”tar emot”. Jag låter honom hållas och gör som han säger. När det gör för ont förklarar jag att vi inte kan ha det så här, men jag är rädd att sänka honom ytterligare.

Efter att han tidigare mobbats har jag en förmåga att ”dalta” lite med honom. Jag har själv inte bearbetat skilsmässan helt. Jag känner mig vilsen.

Mitt i allt har jag träffat en man jag älskar och som för dryga halvåret sedan flyttade hem till oss. Han är otroligt ödmjuk och är långt ifrån van vid dessa beteenden, trots att han har vuxna barn. Han blir ledsen över hur min son behandlar mig. Han skulle vilja försvara mig och säga ifrån men vi vill båda inte förstöra deras relation. Han mår dåligt av den negativa energin och jag märker att han börjar tveka till att bo hos oss.

Det här påverkar mig givetvis och jag känner mig som en dålig förälder och partner. Hur jag ska bete mig? Situationen har gått så långt att vi trippar på tå. Kan ni ge mig några råd?

SVAR:

Din 19-åring verkar vara en ledsen, vilsen och ilsken ung man som känner sig i underläge i förhållande till sin omgivning. Han upplever att livet är orättvist mot honom på många olika sätt. Hans tvillingsyster är på väg in i ett vuxenliv med alla de möjligheter som det ger, men hans liv verkar ha stannat upp. Sedan ett halvår bor han hos dig på heltid efter att hans pappa flyttat. Han är dessutom arbetslös – mycket att hantera för en 19-åring!

Han är i en ålder då känslor styr och förmågan att se händelser ur ett större perspektiv och planera långsiktigt ännu inte riktigt finns.

Du oroar dig för att han är sårbar för svårigheter i livet utifrån sina erfarenheter av att vara mobbad. Så kan det vara. Barn och unga som mobbats i skolan har en förhöjd risk att som unga vuxna utveckla besvär med oro och nedstämdhet. De som mobbats som barn upplever sig även oftare än andra vara utsatta för orättvisor som vuxna.

Något förenklat kanske, men det du ser hos din son är nog en väldig ledsenhet som han i brist på ord och tillit till andra uttrycker i trumpen ilska och avvisanden av dig och andra.

Jag tror att han ganska akut behöver prata med någon om de tankar och känslor som han är så ensam med och ganska insnärjd i – med andra ord träffa en psykolog eller psyko­terapeut. Terapi lär oss att se på oss själva med nya ögon, att hantera våra problem på ett nytt sätt och se möjligheter även när det känns nästan hopplöst.

Jag föreslår också att du gör ett försök att nå honom genom att skriva ett brev till honom. Det känns inte så påträngande och han får tid till eftertanke. Berätta i brevet att du uppfattar honom som ledsen och arg, men gör inga tolkningar av varför och värdera inte hans beteende. Sätt inte etiketter på det han gör, men skriv att du tror att en samtalskontakt skulle vara till hjälp för honom av de skäl som jag skriver om här ovanför. Men beslutet är förstås hans så ge honom betänketid. Säg att om han vill gå vidare så kan du hjälpa till att hitta någon att prata med. Lite beroende på hur det fungerar där ni bor kan ett bra alternativ vara en ungdomsmottagning inom socialtjänsten eller barn- och ungdomspsykiatrin. Finns det kanske även någon klok vuxen utanför familjen som han litar på som du skulle kunna föreslå honom att resonera vidare med?

Situationen berör ju även dig och din nya man. Ni får gå på tå hemma, vilket är oacceptabelt. Jag föreslår att du i brevet skriver ett PS i vilket du föreslår en ”vapenvila”, det vill säga att du med humor och värme berättar att du till exempel ska sluta ge oombedda råd och dalta med honom. Skriv också att du vill att ni börjar med några ”trivselrutiner” tillsammans, till exempel att säga god morgon varje dag, sitta ner tillsammans och fika varje kväll, och avsluta varje dag med ett vänligt ord.

Det här är strategier som i sin enkelhet med framgång kan användas för att bryta dysfunktionella samspelsmönster som familjer ibland fastnar i. Att mötas och bemöta varandra på det här sättet kommer ganska snart att kännas naturligt, något som man efter ett tag alltmer spontant bara gör.

Men jag vill samtidigt betona att jag tycker att du måste sätta gränser och tydliggöra för din son att det inte är okej att han behandlar dig illa.

Att han har blivit utsatt för mobbning kan aldrig vara en ursäkt.

⁄ Liria Ortiz, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt Psykologiguiden.se