Röd ridå

Därför älskar vi olösta gåtor

Mysterier framkallar en perfekt mix av känslor, som lockar oss att börja söka svar.

Vår hjärna är särskilt lockad av att lösa mysterier. Om vi stöter på någonting okänt, spännande – och kanske lite läskigt – blir vi engagerade och nyfikna. Hjärnan räknar med en form av belöning i samband med att vi finner själva lösningen. Det gäller oavsett om mysteriet vi står inför är fiktivt eller verkligt.

Lily Fitzgibbon är forskare i psykologi vid Motivation science lab vid University of Reading i Storbritannien och studerar morbid nyfikenhet, varför en del inte kan låta bli att titta på och läsa om detaljer kring död, våldsbrott och människor som skadats i olyckor.

– Jag undrar varför vi blir nyfikna på sådan information som kan leda till obehag, som vi senare kan komma att ångra att vi tog reda på, säger hon.

I en studie publicerad i Psychological Science i januari, fann hon att vi människor till och med är villiga att betala för information som vi förstår kommer att få oss att må dåligt. Och i en ännu opublicerad studie upptäckte hon att vi ibland väljer att titta på obehagliga bilder även när vi har valet att titta på bilder som får oss att må bra. Varför gör vi så? En viktig orsak kan vara att vi så väldigt gärna vill bli av med ovisshet. 

Ibland kan ett mysterium gömma sig i en bok, kanske en deckare, som vi inte kan sluta läsa.

Även om man tidigt får veta att en person har blivit mördad, brukar man till en början inte veta varför – och framför allt inte vem som har begått brottet. Allt eftersom vi läser presenteras ny information, små glimtar som kan ge ledtrådar. Kanske börjar vi ana vem som är mördaren. När vi läser deckare är det jättebra att försöka gissa, tycker Lily Fitzgibbon. Då blir vi ännu mer nyfikna på vem som är mördaren.

– Vi gillar verkligen känslan av att man håller på att lära sig någonting. Att gissa svaret ger en känsla av framsteg, att man kommer allt närmare en upplösning, och att en belöning snart väntar, säger hon.

När nya saker dyker upp i händelseförloppet börjar man kanske tvivla och ifrågasätta sina misstankar. I en deckare hålls vi på halster, upplösningen brukar vara osäker in i det sista.

– Men ovissheten kommer inte att bestå, det gäller bara att man läser tillräckligt långt. Det finns något tryggt i det; att det kommer att lösa sig säger Kerstin Bergman, författare, som vid Lunds universitet även forskat om deckare.

Samtidigt måste en bra deckare vara spännande, ha ett driv och ett mysterium som man engagerar sig i, förklarar hon. Dessutom behöver man bry sig om hur det ska gå för huvudpersonen.

Att gissa svaret ger en känsla av framsteg, att man kommer allt närmare en upplösning, och att en belöning snart väntar.

Lily Fitzgibbon

De senaste åren har samhällstillvända storstadsdeckare, nostalgiska landsbygdmysterier och mordhistorier i feelgoodgenren toppat listorna över landets mest sålda böcker. Varför är det så många som dras till berättelser med ett brott i centrum, nästan alltid mord, som man på förhand vet kommer klaras upp? Kerstin Bergman har hunnit fundera mycket över det.

– Vi har ett driv av att skapa ordning och klura ut hur saker ligger till. Klassiska deckare, som är mysteriedrivna, kan nästan innebära en intellektuell utmaning för läsaren. Det gäller också till viss del även moderna deckare, säger hon.

Dagens deckare bjuder på större bredd och variation än klassiska detektivromaner och pusseldeckare, vilket gör att vi kanske lockas av dem av fler orsaker, tror hon.

– Landsbygdsmysterierna med en trygg gammaldags nostalgisk värld kan man fly in i. De samhällstillvända deckarna, med brottslighet som är mer verklighetstrogen, tror jag vi läser för att vi vill förstå verkligenheten. Det har också länge funnits ett intresse och en fascination för kriminalteknik. Man kan vilja förstå vad som driver en mördare, säger hon.

Karl Berglund, vid litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, har också forskat om deckare. Han menar att det är tidstypiskt för 2000-talsdeckaren att mördarna ofta har utsatts för barndomstrauman, oftast sexuella – och att traumat beskrivs som huvudorsak till mordet. Att det ser ut så tror han delvis har att göra med att det blir möjligt att hålla motivet hemligt för läsaren till ganska långt in i intrigen. ”Men upptagenheten vid trauman ska också tolkas i relation till tidens fokus på psykiska sjukdomar och diagnoser, och behovet att förklara och förstå avvikande beteende som utslag av sociala krafter”, skriver han i studien ”Död och dagishämtningar”, som bygger på analyser av 116 svenska deckare, publicerade mellan 1998 och 2015.

Han hävdar att svenska deckarmysterier med sina återkommande teman och mönster, visserligen utlovar ett slags trygghet till läsaren, men däremot innehåller de enligt honom inte direkt samhällskritik. ”Lika väl som samhällskritisk skulle det tidiga 2000-talets mest framgångsrika svenska kriminallitteratur kunna beskrivas som trygghetsskapande, som bristande i realism och som försvarande av rådande normer”, konstaterar han.

Kerstin Bergman anser att detta beror på hur man definierar samhällskritik.

– Om man använder ordet samhällsspeglande i stället kan man se att det gäller många deckare. Många författare har plockat in forskning om vad som är typiskt för en seriemördare, vilket ofta är en medelålders man med taskig barndom och ett trauma i det förflutna, säger hon.

Typiskt sett väger vi fördelar mot nackdelar innan vi fattar beslut. 

Lily Fitzgibbon

Att just deckarmysterier kan fånga människors uppmärksamhet så bra och öka nyfikenheten har kanske delvis med vår överlevnad att göra, spekulerar Lily Fitzgibbon. Även om evolutionspsykologiska teorier är lite svåra att testa, kan man ändå gissa att det helt enkelt är riktigt bra för oss att vilja ta reda på det okända, menar hon.

– Det verkar som att vi har ett slags mekanism som gör att vi samlar på oss information oavsett om vi vet om den kommer att vara användbar för oss eller inte. Teoretiskt kan man tänka sig att människor som är bra på att samla ny information i stället för att bara hålla fast vid det som de redan vet också har lättare för att anpassa sig till omgivningen, säger hon.

Samtidigt verkar det som att vi faktiskt inte alltid är så bra på att bedöma vad som egentligen kickar igång vår nyfikenhet. I en studie, som Lily Fitzgibbons kolleger har gjort, ville de ta reda på hur bra koll vi har på vad som motiverar oss. Studiedeltagarna tillfrågades hur mycket de trodde att de skulle uppskatta att genomföra en till synes trist uppgift: att placera ord i alfabetisk ordning. Efteråt fick de ranka hur mycket de faktiskt hade uppskattat uppgiften, och de flesta gillade uppgiften mer än de hade trott. 

– Generellt underskattar vi hur mycket vi kommer att gilla att göra en ganska tråkig uppgift.

När vi har fastnat i en trist miljö eller råkat på en uppgift som inte verkar särskilt kul – och väl sätter igång – verkar det som att vi hittar en inre motivation, som gör det hela mer intressant, säger hon.

Till skillnad från vad som väcker vår nyfikenhet är våra intresseområden mer beständiga över tid, förklarar Lily Fitzgibbon. Samtidigt, menar hon, gör grundläggande kunskap eller intresse för ett område det mer sannolikt att vi blir nyfikna på en specifik händelse eller viss typ av information. Ofta blir vi nyfikna när vi upptäcker att vi har ett kunskapsglapp. Och den upptäckten, när vi inser att vi saknar specifika pusselbitar, blir en viktig drivkraft för oss. Är glappet väl definierat vet vi dessutom vilken typ av information vi behöver leta efter. 

I en studie ville Lily Fitzgibbons kolleger undersöka vilka risker vi är villiga att ta för att få reda på ganska värdelös information. 

– Typiskt sett väger vi fördelar mot nackdelar innan vi fattar beslut. Men den inre belöning som vi kan uppleva när vi blir av med ovisshet gör att vi är beredda att ta vissa risker, förklarar hon.

Några deltagare fick se på en film där en professionell trollkarl utförde olika magitrick, bland annat korttrick. Deltagarna fick höra att de kunde få lära sig hur magitricket egentligen hade gått till, men med risk för att behöva betala för det, dock inte i form av pengar. Om de ville kunde de få spela på ett lyckohjul – och om de vann kunde de få reda på hur magitricket gick till, men om de förlorade skulle de få en mindre elektrisk stöt.

– De flesta var villiga att riskera att utsätta sig för fysisk smärta för att kanske få tillgång till ganska värdelös, men ändå intressant information, säger hon.

Fem x olösta mysterier:

  1. Bermuda­triangeln: Varför försvinner båtar och flygplan i området?
  2. Atlantis: Var detta en civiliserad ö som sjönk – och var låg den i så fall?
  3. Statyerna på Påskön: Varför byggdes de och hur kunde de flyttas så långt?
  4. Djatlov-expeditionen: Varför dog de nio skid­åkarna 1959?
  5. Ale stenar: Är det en gravplats, en astronomisk kalender eller något annat?

Utlovad kunskap är lockande. Forskare som studerar vad som driver informationssökande är överens om att svar som finns inom nära räckhåll ofta gör att vår nyfikenhet även leder till snabb handling, eftersom vi vet att vi snart kommer att uppleva en känsla av inre belöning, som vi gillar så mycket. Men varför blir vi så nyfikna på onödig information att vi är villiga att utsätta oss för fysisk smärta?

– Vi förstår inte riktigt varför vi är villiga att ta risker för att komma åt information som inte riktigt är användbar. Den belöning som vi får när vi blir av med ovisshet verkar överträffa de risker som sökandet efter information innebär. Mekanismen som gör att vi vill ta reda på det okända är en stark drivkraft, säger Lily Fitzgibbon.

De som deltog i magitricket undersöktes samtidigt i en magnetkamera, för att forskarna skulle kunna se hur deras hjärnor reagerade. Sedan jämförde forskarna med hur det såg ut i hjärnan på personer som i stället hade fått se bilder på mat. Preliminära resultat visar att både mat och nyfikenhet ökar aktiviteten i ett område i hjärnan som är kopplat till vårt belöningssystem. I samband med att deltagarna fick se magitricken och bilderna på mat, som skulle göra dem nyfikna eller hungriga, ökade aktiviteten i ventrala striatum, ett område i storhjärnan som brukar reagera när man förväntar sig en belöning. När deltagarna fattade sitt beslut ökade aktiviteten i dorsala striatum, vilket man sedan tidigare vet sker i samband med känslan av njutning av att ha fått det man vill ha. Forskarna vid Motivation science lab såg också att de individer som hade mer aktivitet i de här delarna av hjärnan var de som var mer benägna att ta risken med att eventuellt få en elektrisk stöt.

– När vi står inför ett mysterium förväntar vi oss att vi kan komma att mötas av obehaglig information och kanske inte kommer att gilla det vi får reda på. Men informationssökande är belönande i sig själv. och det spelar ingen roll om informationen som väntar är trevlig eller inte. Det är någonting kring att lösa det okända som ger oss belöningen, säger Lily Fitzgibbon.

Text:

Toppbild: iStockPhoto