Lyriken läker själens sår

Poesi kan på några få rader gestalta livets koncentrat – och ge tröst i svåra stunder.

Handen på hjärtat: hur ofta läser du lyrik? Är det inte så att du, precis som jag, har ett antal väl valda diktsamlingar hemma i bokhyllan, men att det kan gå ganska långt mellan gångerna då den där Sonja Åkesson- eller Werner Aspenströmsamlingen plockas fram och det blir något läst? Även om ambitionerna finns, är det oftare romanerna som står bredvid som drar de längsta stråna när det ska väljas läsning.

Om inget allvarligt händer förstås. Som att någon i ens omgivning blir dödligt sjuk, drabbas av en hemsk olycka eller rentav går bort. Eller att äktenskapet börjar svaja eller att relationen till barnen radikalt försämras. Då får kanske ändå romanerna stå kvar i bokhyllan. I stället är det Tomas Tranströmers eller Kristina Lugns samlade som plockas ner. Eller en tegelsten till antologi, köpt på en bokrea för många år sedan och alltsedan dess en given dammsamlare – tills den behövs.

Själv valde jag ”Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lagerkvist (ur en lyrikantologi som jag köpte när jag pluggade litteraturvetenskap för länge sedan) när min älskade morfar dog. Ett konventionellt val, om du frågar en lyrikexpert. Ett mycket tröstande val, om du frågar mig, som läste den högt i kyrkan under begravningen. Att den var välkänd hjälpte mig att hålla tungan rätt i mun och tårarna i en lagom strid ström under högläsningen.

Niklas Schiöler är inte som jag. Han läser ständigt poesi. Och han arbetar med poesi. Han säger att han lever och andas dikt. Eller. Det säger han faktiskt inte. Han uttrycker sig lite mer poetiskt. När vi samtalar över Zoom säger han att ”poesin är i mina ådror”. Och så lägger han till att han precis före vår intervju fått en fråga på Facebook om huruvida poesin kan göra oss lyckligare.

Poesi kan på några få rader gestalta en känsla, ett sinnestillstånd, eller ett psykiskt läge med oerhört hög densitet.

Niklas Schiöler

– Men nej, jag tror inte man blir lyckligare, eller en bättre människa av att läsa poesi. Men jag blir mer människa. Poesi är för mig en förutsättning för att förstå andra människor, och deras språk. Jag kan gå in i dem och göra deras upplevelser till mina, säger Niklas Schiöler.

Niklas Schiöler är författare, skrivlärare och litteraturforskare. I sin avhandling undersökte han Tomas Tranströmers dikter, han var en av redaktörerna för mastodontverket Svensk poesi (1 072 sidor!) och nu är han aktuell med boken Bikt om dikt (Carlsson bokförlag), där han skriver om diktens livsviktiga betydelse. Förra året skrev han också understreckaren ”För att dö måste man ha levt – har jag det?” i Svenska Dagbladet. I den essän berättade han utlämnande och starkt om hur dikten räddade honom under de sömnlösa nätter då hans äktenskap krackelerade, samtidigt som han sörjde sin bortgångna mor.

– Jag fick i uppdrag att skriva något riktigt bekännande om poesi och tröst i samband med min skilsmässa och att mamma dog. Nu dog min pappa också för bara två veckor sedan, i covid. Så det har varit några svåra år för mig. Läsandet och skrivandet har varit enormt viktiga. Både som terapi och för att kunna förstå situationen, mig själv och världen. Poesin har faktiskt räddat mig och fört mig vidare i livet. Mening i livet är inte bara något som är, den görs. Och för mig är poesin en plats där mening skapas.

När det var som värst, innan skilsmässan var ett faktum, låg Niklas Schiöler på soffan och läste nätterna igenom. Men då läste han faktiskt inte lyrik, utan deckare.

– Det var ren eskapism, jag behövde glömma vardagen.

Sedan skilsmässan har han inte läst en enda deckare.
Han betonar att det inte är något fel på dem, han ”bara behöver dem inte nu”. I stället läser han lyrik igen och njuter av poesins förmåga att låta läsaren bli en annan, i att träda ut ur sig själv.

– Jag ser det nästan som en demokratisk skyldighet, att vi ska försöka förstå andra människor genom att spränga gränser och uppleva det som ligger bortom vår egen horisont.

I Bikt om dikt kallar du det ”människoträning”.

– Ja, så ser jag på litteraturen. Den tränar oss att vara människor och rubbar vår existens.

Niklas Schiöler har förstås också en teori om varför även ovana lyrikläsare närmar sig dikten vid svåra stunder i livet.

– Poesi kan på några få rader gestalta en känsla, ett sinnestillstånd, eller ett psykiskt läge med oerhört hög densitet. I en haiku med 17 stavelser kan ett helt liv träda fram! Dikten vid begravningar, eller bröllop för den delen, fungerar som en kärna som liksom sammanfattar alla de känslor som finns i rummet, som ett livets koncentrat.

Men kan man inte få det av prosa?

– Det är klart att en roman kan vara ett koncentrat av livet också. Men vid olika ceremonier hinner man ju inte ens läsa ett kapitel. Där är diktens koncentrerade form överlägsen. Det gäller även i begravningsannonser, för att ta ett riktigt konkret exempel.

Niklas Schiöler citerar sedan för mig ur Tomas Tranströmers dikt ”Schubertiana”. Den text han själv valde till både sin mammas och pappas dödsannonser: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.” Med tårar i ögonen förklarar han:

– Jag älskar den bilden: vi går ner i mörkret, men ledstången hittar ändå. Det får inte bli för förklarande; det måste finnas utrymme för läsaren att ta plats i dikten, och känna själv. Viss begravningsdikt kan bli för beskrivande och det resulterar bara i fadd känslosamhet.

Det är förstås inte bara den korta formen som förklarar varför så många – även ovana – läsare vänder sig till lyriken när livet bjuder på extra motstånd. Det kan också ha att göra med hur dikten påverkar oss rent fysiskt. År 2017 publicerade några tyska psykologiforskare, med Eugen Wassiliwizky vid Das Max Planck-Institut für empirische Ästhetik i spetsen, en studie där de visade att de testpersoner som fått dikter upplästa för sig hade reagerat emotionellt på en rad olika sätt: gåshud, ökad puls, förhöjd hjärnaktivitet och rynkade ögonbryn. Allt kartlagt via magnetkamerateknik och andra mätinstrument som registrerade förändringar i gåshud och ansiktsuttryck. Forskarnas slutsats: poesi är ett kraftfullt känselstimulus. Möjligen kan det vara extra viktigt i perioder av sorg eller förtvivlan.

En som tror att både poesi och litteratur dessutom kan ha läkande effekt är Linda Östlundh. Hon arbetar som chef för det nationella medicinska biblioteket i Al Ain i Förenade Arabemiraten och ingår också i olika medicinska och psykologiska forskningsprojekt. I slutet av förra året publicerade hon och två forskare artikeln Bibliotherapy: Reading Ovid during Covid i tidskriften Frontiers in Psychiatry, där de föreslog att både den allmänna befolkningen och vårdpersonal borde läsa litteratur för att läka.

– Vi belyser att biblioterapi kan vara till stöd i debriefing-processen, kanske särskilt för vårdpersonal som varit i frontlinjen vid covid-behandlingar, säger Linda Östlundh.

Hon menar att poesin är extra bra för stressad sjukvårdspersonal i och med sin knappa och koncisa form.

– Men också för att den är så symbolladdad och koncentrerad.

Nyligen lanserades projektet ”bokbandage” av Stadsbiblioteket i Halmstad. Det är en biblioterapeutisk satsning som ska hjälpa låntagarna att förbättra sitt mående. Och var inte den unga poeten Amanda Gormans framträdande vid Joe Bidens presidentinstallation ytterligare ett tecken i tiden på att biblioterapi är på frammarsch? Själv kommenterade hon ju sin dikt efteråt med att hon velat hjälpa till att läka ett delat land – ett slags politisk biblioterapi alltså.

Inom poetry therapy fårdeltagarna både läsa, skriva och diskutera poesi i grupp.

Cecilia Pettersson

Litteraturvetaren Cecilia Pettersson är den forskare som ägnat sig mest åt biblioterapi i Sverige. Hon har genomfört en rad empiriska studier där hon bland annat har undersökt den interaktiva biblioterapins effekter för en grupp med kvinnor som led av psykisk ohälsa efter förlossning och en grupp personer som var långvarigt sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. Hon berättar att det i USA finns ett specifikt område inom biblioterapin som uteslutande använder sig av dikter: poetry therapy.

– Inom poetry therapy får deltagarna både läsa, skriva och diskutera poesi i grupp tillsammans. Poetry therapy påminner om interaktiv biblioterapi just för att deltagarna samlas i grupp, ledd av en biblioterapeut eller en poesiterapeut, men skiljer sig från den eftersom den endast använder sig av en litterär genre: lyriken. Dikternas begränsade omfång gör ju att man hinner läsa hela dikterna tillsammans under terapitillfället. Då aktiveras ju ytterligare ett sinne, nämligen hörseln, säger Cecilia Pettersson.

Men det är inte det enda som skiljer lyriken från de andra genrerna, prosa och dramatik, när det gäller biblioterapeutiskt användande.

– I lyrik är bildspråket tätt med mycket bruk av metaforer. Klassisk lyrik har ofta ett versmått och en takt, ibland är den rimmad. Allt detta kan påverka den som lyssnar positivt.

Huvudsakligen handlar det dock om att dikterna uttrycker en koncentrerat stark upplevelse, tror Cecilia:

– Den som själv befinner sig i sorg känner många starka känslor. Dikten ger en direkt pendang till det. I en av mina studier läste deltagarna ”I rörelse” av Karin Boye. Den uttrycker förändring och utveckling på ett allmänt sätt. Jag menar att sådan lyrik inbjuder läsaren till att fylla i texten med egna känslor. Den är både väldigt konkret och allmän på samma gång, vilket gör den öppen för läsarens känslor och tankar.

Poeten, författaren, översättaren och psykologen Jonas Brun säger sig ha ett ”nördigt” förhållande till poesi.

– Det är mitt stora intresse. Jag är väldigt intresserad av formen och olika genrer.

Jag berättar för Jonas Brun att jag snarare nästan alltid väljer prosa – om det inte har hänt något omskakande som gör att jag plockar fram poesin för tröst.

– Det är nog många som är som du och söker sig till poesin när man behöver den. Prosan är mer tålamodskrävande. Poesin har en direkthet som påminner om opera: båda dessa konstformer går direkt på de stora känslorna, utan omvägar. Handlingen i opera är ofta bara i vägen för det starka uttrycket i stunden. Det uttrycket är egentligen själva kärnan i upplevelsen, åtminstone för mig. Så är det nog för många med poesi.

Tror du på poesins läkande kraft?

– Jag tror på en terapeutisk funktion hos all konst. Åtminstone som en av många aspekter. Samtidigt tycker jag att samtalet om konst och litteratur ofta är ytligt i psykologvärlden. När jag studerade till psykolog läste vi lite skönlitteratur under någon kurs och såg någon film. Det talades lite löst om konstens terapeutiska verkan, men det var mer som en kliché. Det var aldrig något som fördjupades, även om vi talade om vissa scener ur den klassiska litteraturen eftersom den psykodynamiska skolbildningen exempelvis hämtar metaforer därifrån. Det pratade vi om, men mer för att det skulle gå att förstå dem.

Hur är samtalet om poesins läkande kraft i litteraturvärlden då?

– Det avfärdas oftast helt. Även om jag själv tror att den terapeutiska funktionen är en viktig faktor till varför vissa typer av texter alls skrivs.

När vi talas vid arbetar Jonas Brun på översättningen av Louise Glücks diktsamling
A Village Life som kom ut på svenska på Rámus förlag i början av maj. Han har tidigare översatt hennes båda diktsamlingar Vild iris och Averno och har skrivit fina introducerande efterord, där han bland annat konstaterar att en psykoanalytisk förståelse av världen är en stomme i hennes författarskap.

– Hon har själv skrivit om det i en av sina självbiografiska essäer: att den analys hon gick i för sina ätstörningar också resulterade i att hon byggde upp sig själv som författare.

I Louise Glücks dikter blandas vardagliga betraktelser med antik myt. Skilsmässor, dödsfall och andra livsomvälvande händelser förekommer också. Frågan är om vår senaste Nobelpristagare i litteratur erbjuder tröst i sin poesi. Jonas Brun menar att hon gör det:

– Absolut, det tycker jag. Trösten finns där i hennes dikter, för de är så sanningsenliga. Det finns något trösterikt i att någon är väldigt rak och säger: du kommer att dö och alla andra runt omkring dig kommer också att dö. Så får man bara förhålla dig till det, säger Jonas Brun och skrattar.

– Men det är inte en tröst man ger en människa i akut sorg. Hos Glück handlar det snarare om existentiell tröst.

→ 3 x tröstande dikt

Jonas Brun tipsar

  • Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat”
    – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg.
  • Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
    – En stor diktsamling om barn­domens viktiga händelser.
  • Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål”
    – Vilda dikter om att bära det förflutna.


Text:

Toppbild: iStockphoto