Konst, kropp och uppror med Stina Wollter

För Stina Wollter hänger kreativitet ihop med inre läkningsprocesser – och genom sin konst ger hon andra tröst.

Är konstnärskapet en form av diagnos? Det frågar sig Stina Wollter i sin nya bok Kring denna konst (Bonnier Fakta). Hennes liv som konstnär innebär att hon har en sluss mellan sig och sin omgivning som ständigt står öppen. ”Det är som en konstant beredskap och ibland rätt tröttsamt. Är detta beredskapstillstånd en diagnos?” skriver hon. Ibland har hon funderat på att göra en utredning, men insett att hon inte behöver det.

– Frågan är om jag skapar för att jag har en diagnos, eller om det är samhället som är sjukt och jag är doktorn. Fungerar kanske min konst som medicin för att bota det som är fel i samhället? Här behöver vi tala om vad som är friskt och sjukt, säger hon, på en restaurang vid järnvägsstationen i Uppsala där vi slagit oss ner för att äta lunch.

Hennes eget skapande tangerar ofta det terapeutiska, och inte bara för henne själv. Hon har förmåga att hjälpa människor, att trösta. Stoltast är hon över att hon genom sin konst, sina möten med människor i sociala medier och med radiolyssnare är med och bidrar till ”det stora läkningsarbete som ständigt pågår hos oss”.

Stina Wollter förmedlar ett starkt engagemang. Vårt nära tre timmar långa samtal på restaurangen kränger hit och dit. Hennes associationer är många. Plötsligt byter hon spår eller kommer in på en sidohistoria. Hon söker sig fram, prövar teser genom att uttrycka dem, och blir på det sättet transparent både när det gäller tankar och känslor.

Konsten och skapandet ser hon som ett vaccin mot maktlöshet. Det handlar om att bearbeta sin verklighet, plocka ut essensen i den för att göra den begriplig. Hon kallar sig för sorteringsarbetare.

– Världen är svår att leva i men det blir lite mindre skit varje gång någon sopsorterar den.

Att vara kulturarbetare är för hene ett slags motståndshandling. 

– Konst tvingar människan att stanna upp och reflektera, och där uppstår kommunikation: inåt mot jaget och utåt mot världen.

Precis innan vi träffas har hon varit hos sin psykolog. Han ville att hon skulle säga om det är något i behandlingen som hon inte tycker är bra.

– Då svarade jag att det skulle jag aldrig tala om för dig. Det är det som är min problematik; jag klarar inte att göra dig ledsen.

Varför är det så skrämmande att vara kritisk?

– Därför att jag har fått lära mig att om du är det så hamnar du i kylan och förlorar kärlek. Det här har gjort att jag också varit dålig på att ta emot kritik, från till exempel mina barn. Och barns uppgift på jorden är ju att kritisera sina föräldrar, säger hon, med ett självironiskt skratt.

Hon läser lätt av och anpassar sig till andra, beskriver sig som kameleontisk. Däremot är hon inte konflikträdd; inte så länge som hon äger frågan. Hon tvekar inte att göra sig obekväm när det gäller sådant som hon brinner för: feminism, antirasism, sin konst och kroppsaktivism. Det sistnämnda har hon kanske blivit mest omtalad för. Hennes dansvideor på Instagram – där hon har 284 000 följare – har fått stor uppmärksamhet och väckt starka reaktioner. Hon skakar rumpa, ibland iklädd stora trosor och bh – en motståndshandling, med glimten i ögat, till de skeva kroppsideal vi dagligen matas med. Hennes storasyster Ylva avled i anorexia nervosa. Det är en erfarenhet som gör att hon vill synliggöra att kroppar ser ut på olika sätt, och att alla kroppar har rätt att få synas. Många förknippar henne med att vara modig, något som får henne att skruva på sig.

– Om det anses vara mod att dansa i underkläder, bara för att min kropp ser ut som den gör – då har vi verkligen ett problem. Det borde inte anses vara modigare än när en smal människa dansar i bikini.

Under de senaste åren har hon varit ute och föreläst intensivt om konst, kropp och motstånd, och konstaterar att behovet att samtala om detta är stort och att det är köer till våra ätstörningsavdelningar.

– Folk mår skit men fortsätter kriga mot sig själva i stället för mot orättvisa normer och mot marknadssamhället.

Att leva i dagens samhälle tycker Stina Wollter är detsamma som att ”på ett eller annat sätt bli nedmonterad, lätt skadad”.

– Så fort vi går ut på nätet drabbas vi av massor med elände och orättvisor. Det strömmar mot oss varje dag och det är nedbrytande.

– Det räcker med att öppna en tidning. Det finns alltid någon bild som signalerar, hur medveten jag än är, att jag måste förbättra något på mig.

Där kommer läkningen in?

– Ja, vi måste också hitta platserna där vi lagar oss. Hela mitt Instagramkonto går ut på att hitta verktyg för olika sorters läkande – som att synliggöra hur en 15-åring har fått dickpics skickade till sig av sin mattelärare och sedan skuldbelägger sig själv, därför att samhället lärt henne att det är hennes eget fel.

Hon råkar själv ut för den typen av oönskade bilder, för näthat och sexistiska kommentarer.

– Att det anses att jag förtjänar hat för att jag har en kropp med en hängmage och visar det – det är så orättvist. Men det har till slut blivit så att den här utsatta platsen i sociala medier är trygg för mig, för där gör jag nytta.

Ofta får hon rop på hjälp från unga tjejer med självskadebeteende, eller som är i nöd på andra sätt.

Vid ett tillfälle hade hon kontakt med en 14-årig flicka som hade skurit sig djupt men inte ville uppsöka sjukhus och absolut inte berätta för sina föräldrar. Det blev tyst från flickan och Stina Wollter blev orolig.

– Men så får jag en bild från henne där hon sitter med en orange landstingsfilt och ett bandage runt handlederna. Det stod: ”Vi har bokat tid för samtal.” Då började jag grina.

i november förra året avled hennes pappa, skådespelaren Sven Wollter, och i januari dog ytterligare en närstående till familjen. Samtidigt har hon kämpat för att hinna färdigställa sin konstbok. Hon har känt sig labil.

– Varje död öppnar dörrar till de tidigare dödarna, säger hon, och hennes röst blir mindre stadig.

Relationen till hennes pappa har inte varit okomplicerad, men nära, särskilt när det gällde skapandet. Där hittade de alltid varandra.

– Han tog en stor plats i mitt liv, på gott och ont, och nu när han är död behöver jag göra en omstart. Börja från noll.

För tre år sedan avled hennes mamma, Annie Jenhoff, och det är en sorg som hon fortfarande bearbetar.

Nu är båda dina föräldrar borta …

– Ja, nu är jag föräldralös och då kommer den stora, existentiella krisen. Det är därför jag har sökt hjälp hos en psykolog … Jag står inför mitt eget åldrande och frågan vad jag vill göra med den tid som jag har kvar.

Hon sörjer att inte längre ha några att fråga när det gäller hennes eget liv, alla äldre släktingar har nu avlidit.

Stina Wollter har gått en del i samtalsterapi genom åren. Den här gången handlar det om att hon ska få verktyg mot sin ångest. När hon besökte vårdcentralen vid ett par tillfällen under hösten, för bland annat eksem, började hon båda gångerna gråta då hennes husläkare frågade hur det var med henne. Efter hennes mammas död har tillvaron ”rejsat på av bara helvete”. Hon har föreläst flitigt, undervisat på Gerleborgsskolan, målat tavlor och släppt sin första bok Kring denna kropp. Hon känner sig sliten.

– Jag har drabbats av totala meningslöshetskänslor. Det låter som ett hån, jag förstår det, för i vissa människors ögon är jag enormt lyckad.

I Kring denna konst skriver Stina Wollter om en bildserie på temat ”växtnäring”. Medan hon funderade på hur hon skulle lägga upp det textavsnittet i boken hörde hon sina barn livligt diskutera Carl Gustav Jungs teorier om skuggjaget – de egenskaper hos oss själva som vi trycker undan och förnekar. Plötsligt hör hon sin dotter säga att ”människan står och krattar i något den inte fattar” och tänker att ”det där är ju genialt”. Att det är precis det som hon gör i ateljén, krattar tills en bild växer fram som gör att hon kan förstå något om sig själv och världen.

– ”Ni pratar ju om min konst”, säger jag. Då vänder sig min dotter om och svarar: ”Men Gud, har du inte fattat det? Det är ju du som har sagt det där om att kratta …”

Barnen som hon själv gång på gång har speglat genom livet speglar nu henne tillbaka.

– Det är kanske det finaste man kan få av sina barn. De gav min konst ett djup och en tyngd som jag inte trodde fanns där. Mitt bildningskomplex gör att jag inte förstår att jag krattar på marker som har akademisk bäring. Jag ser det bara som att jag håller på. Och så ger mina barn det här intuitiva och känslobobbliga en strikt kostym som går att ställa i vilka rum som helst.

Första bilden i serien kallad ”Växtnäring” föreställer två barn som planterar ett skört träd. I jordkullen under dem anas ansikten – skuggor ur ett mörkt förflutet. Bilden bearbetar arvet från Stina Wollters morföräldrar, som likt många andra svenskar på 1940-talet var nazister. En mörk ideologi som har skadat hennes mamma och som indirekt har påverkat även henne och syskonen.

– Vi behöver hitta näring i den mylla som vi ska växa ur och det där är en bildmetafor för det arbetet.

Temat återkommer i den av hennes målningar som betyder mest för henne: Och jag stängde dörren. Ett självporträtt där hon står mitt i bilden, bakom en liten flicka.

– För mig är den där flickan både min dotter Lisa, min mamma och jag själv.

Hon har sträckt ut armarna för att försäkra sig om att de skugglika, äldre gestalter som syns i bakgrunden, bakom den stängda dörren, inte ska komma åt flickan.

– Det handlar om att med mig tar det här mörka arvet stopp. Det är min uppgift att bearbeta det arvet. Mina barn kommer säkert få andra sorts skuggor att kämpa med, men inte samma som jag.

Stina Wollter beskriver sin bakgrund som komplex – hon har ett kulturellt kapital i botten. Men hennes föräldrar hade inte alltid förmåga att se och bekräfta henne och syskonen tillräckligt. Dessutom gick de igenom en sårig vårdnadstvist när hon var två år, som satte sina spår. Men det som framför allt har präglat henne är att hennes storasyster Ylva vid sju års ålder fick diabetes och sedan insjuknade i anorexia nervosa – en av de största smärtpunkterna i hennes liv. Ylva dog strax innan hon skulle fylla trettio. Om systern sökte perfektionism och ville vara ordentlig och fin, kompenserade Stina Wollter detta genom att själv vara bångstyrig, rörig och provokativ. Hon kunde med flit kissa i badvattnet när de badade tillsammans, ville störa den polerade ytan.

– Jag tror definitivt det var en tidig reaktion från min sida på Ylvas anorexia. Jag var helt enkelt ett försummat barn. Mina föräldrar märkte att jag var en robust typ – men blev jag det av nödvändighet eller är jag det i grunden?

Stina Wollter beskriver sig som en ”trygghetsknarkare” och säger att hon under uppväxten ibland upplevde att tryggheten var villkorad. I sin ungdom levde hon två och ett halvt år med en man som misshandlade henne. Och i sitt första äktenskap gjorde hon våld på sig själv för att ”passa in”.

Med sin nuvarande man har hon däremot fått blomma upp, även om de har tagit sig igenom många kriser. De har gått i familjerådgivning och har bitvis kämpat med sin kommunikation. De kommer från olika världar, är lika rädda båda två men för olika saker, förklarar hon.

– Nu är jag så lycklig över vårt förhållande och glad att jag stannade. Men jag hade aldrig orkat jobba så hårt om jag inte vore rädd för att vara utan honom och har det här stora trygghetsbehovet.

Som 14-åring skolkade Stina Wollter ibland från skolan, testade droger och hade en relation med en man som var 31 … Detta var en period då hon kände att hon saknade ett ”eget rum”. Men så började hon teckna kroki och hittade hem i det, liksom hos de fyrtioåriga kvinnorna på kursen.

– Jag tror att den där krokisalen med dessa kvinnor … det kommer nog alltid vara min modell för det trygga, skapande rummet. Det kändes som att inget var kränkbart där. Det skapande rummet är heligt för mig.

Gymnasiet gick hon aldrig, men i grundskolan hade hon femma i två ämnen: svenska och bild. Det vill säga de ämnen som hon har finslipat i dag. Även om hon har en stor bredd – förutom det som redan nämnts debuterade hon som sångare och textförfattare när hon var över femtio – handlar det i grunden om ord och bild, om berättande.

Ett avsnitt i boken handlar om en insikt Stina Wollter gjorde ganska tidigt i sitt konstnärskap. Hon var skolad efter den vanliga devisen att konstnärer gärna får vara personliga, men inte bli privata. Något som hon fnyser åt i dag.

– Om vi kallar den platsen jag befinner mig på i dag för ett slags framgång, så beror det på att jag har kunnat vara privat. Jag tror till och med att den där rädslan för att bli privat är ett sätt att kontrollera kvinnor, trycka till oss. Vi får höra att vi fläker ut oss.

Att berätta om det mest privata – ta till exempel alla kvinnor som under #metoo skrev om övergrepp de upplevt – betyder inte att man inte har integritet, menar Stina Wollter. Hon tycker att vi ofta förenklar människor.

– Jag vill slå ett slag för den komplexa människan. Jag saknar inte integritet för att jag pratar öppenhjärtigt om vissa ämnen. Det finns delar av mig som jag aldrig skulle drömma om att dela med allmänheten. Jag har full koll på vad jag upplever skadar mig och inte.

Det var när hon tog sig an sin sorg efter Ylvas död som hon slog igenom som konstnär. Just för att hon vågade berätta något privat blev hon allmängiltig.

– Det här sammanföll med att min dotter Lisa var i den åldern då Ylvas anorexia blommade upp. Lisa var då prepubertalt ranglig och väldigt smal, inte sjuk som Ylva, men hennes fysiska utseende väckte en skräck hos mig.

De var på semester. Lisa skulle bada, gick långsamt ut i vattnet. Stina Wollter fick syn på hennes ryggtavla och började teckna intensivt – bilder där Lisas och Ylvas väsen smälter samman. Senare fick hon veta att vatten är en vanlig metafor för döden.

Vi återkommer till Stina Wollters mamma, som med åldern blev dement och, udda nog, genomgick en positiv personlighetsförändring.

– Det var ett litet mirakel.

Mamman blev mindre kategorisk. Hon slutade gå i försvar och tog i stället till sig sin dotters ord också när de var kritiska, när hon förmedlade hur illa mamman ibland hade gjort henne.

– Innan min mammas demens hade jag aldrig kunnat förklara för henne hur jag kände. När jag försökte blev det gräl och känslomässig utpressning.

Nu kunde hon i stället få till svar: ”Men har jag sagt det där; det är ju förfärligt!”

– Det var som om vi pratade om en annan person. Även om hon glömde det hon sagt efter två minuter spelade det ingen roll. Jag hade fått säga hur jag upplevde det, utan att bli straffad för det.

Stina Wollters ögon blir blanka:

– Plötsligt fick jag röra vid henne – jag masserade hennes armar och fötter, jag dansade med henne, oljade in huden, borstade håret … det är nästan den vackraste historien i mitt liv, och samtidigt så förtvivlat sorglig. Att vi fick så lite tid.

Mamman hade aldrig tidigare velat tala om det som var svårt under hennes uppväxt. Hon hade berättat att hennes föräldrar slog henne, men inte berört hur det påverkat henne. Nu konstaterade hon krasst: ”Jag sparade på skitbilden av mig själv.”

– Det var som att få ett berg i huvudet. Det där har mamma gått och släpat på …

Stina Wollter har stundtals varit arg på sina föräldrar, men hon är på väg att landa i gränslös kärlek till dem bägge, säger hon.

– I det mest såriga går det att försonas.