Hur ska vi hjälpa vår son?

Text:

FRÅGA:

Min son, 37 år, bor i ett kollektiv i en annan stad sedan 15 år och han mår psykiskt dåligt. Jag vill så gärna hjälpa honom, men vet inte hur.

Han gör ingenting på dagarna. Han har inget arbete, men får ersättning från socialtjänsten så att han kan betala hyran och lite mat. Det är långt för mig och min man att köra till honom. Jag ringer, skriver, mejlar etcetera men jag får inget svar. Om vi träffas är det ungefär ett år emellan. Vid dessa träffar så kramar han om mig och säger att han ska höra av sig, men det gör han inte.

Han är väldigt skör som människa. Vad jag vet så har han inga kompisar. Han verkar inte vilja ta emot någon hjälp, så vad kan jag göra? Han har blivit erbjuden hjälp inom psykvården, men fullföljer det inte: ”Det är inget för mig.” Jag själv mår inte bra av denna ovisshet. Jag blir inte förvånad om det ringer på dörren och någon säger att han har slutat sitt liv. Hemska tanke.

SVAR:

Jag lider med dig i din oro och vanmakt. Att stå bredvid när ens barn inte mår bra, och att inget kunna göra, går emot en av de starkaste instinkterna som förälder. Att inte bli in­­­släppt och få en chans att ge stöd och hjälp måste vara en myck­­­et svår situation.

Och vad kan du göra då? Jag gissar att du redan provat de flesta sätt att få inflytande över din sons liv. Jag kommer att ge dig några råd på vägen om du inte redan provat dem. Men annars blir uppgiften att ta hand om dig själv. Det är egentligen det enda du verkligen kan påverka – hur du förhåller dig till din vanmakt.

Vad gäller bemötande av din son tänker jag att du troligen behöver prova något nytt. I stället för att ringa och skriva brev utan att få svar – kan du visa omsorg genom praktisk hjälp? Exempelvis beställa en matleverans. Ibland glömmer vi att praktiskt stöd med vardagliga bestyr kan vara nog så stödjande och uppskattat när handlingsförmåga och problemlösningsförmåga är nedsatta, vilket är vanligt när man mår psykiskt dåligt.

Om du har fokuserat för mycket på hans mående när ni väl fått kontakt kanske han drar sig undan dig bara därför? Kanske vill han inte belasta dig med sina problem? Kan mötet i stället koncentreras kring vad som pågår i hans liv? Nyckeln är att vara genuint nyfiken, sätta sig in i hans värld och lyssna mer än du pratar.

Om du känner med dig att du varit för coachande, kan du i stället be om lov att få hjälpa med frågor som: ”vill du höra vad jag tänker?”, ”vill du ha hjälp från mig?” Du visar att du finns där om han vill ha din hjälp. Du ”öppnar dörren” till nya lösningar, men låter honom ta initiativet när han är redo. Omedvetet kan man som anhörig bli ”för på”, för att man helt enkelt inte står ut med att se den man älskar lida. Som anhörig kan man riskera att hamna i ett läge där man ger råd och lösningar, som den som mår dåligt ofta bemöter med att redogöra för alla hinder. Det kan bli en kamp där den anhörige vill lösa personens problem, och den som mår dåligt hamnar i en försvarsposition och gör motstånd. Det brukar sällan vara en framkomlig väg. Hur hårt det än låter måste han själv göra förändringarna i sitt liv; du kan inte göra dem åt honom. Slår han bakut måste du
acceptera det och ta hand om dina egna känslor av upp­givenhet och maktlöshet.

Oavsett ovanstående råd behöver du hitta sätt att ta hand om dig själv i allt detta. Det är ofta svårt att förhålla sig till sådant som står utan­för vår makt och försonas med det lidande det skapar. Övningar i acceptans, medveten närvaro och självmedkänsla brukar kunna hjälpa oss att hantera det vi inte kan påverka.

Första steget kan vara det du gjorde genom att skriva detta brev – du uppmärksammar och noterar att du har det svårt. Nästa steg kan vara acceptans och tröst i att du inte är ensam. Att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt är en svår ­situation. Och lidande är en del av livet. Att lyfta blicken från det egna livet och se sig själv i ett större sammanhang kan faktiskt i sig lindra smärtan något. Sista steget blir att ta hand om dig själv i allt det svåra. Det finns självhjälpsmaterial för att jobba med självmedkänsla och acceptans. Du kan också undersöka om det finns möjlighet till anhörigstöd i din kommun. Att få dela sina upplevelser med andra i liknande situation kan för många vara en stor tröst även om det inte löser problemen i sak.

⁄ Maria Nordström Lindhe legitmerad psykolog/Psykologiguiden.se

Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt Psykologiguiden.se