Demokratins psykologi kan bidra till en hållbar planet

Text:

Foto: L.W. on Unsplash

Vi kan lösa komplexa frågor – som varaktigt skydd för planeten – med kloka mötesprocesser som utgår ifrån kunskap om psykologi och hjärnan. Det menar psykologen Anna Derwinger Hallberg, och lyfter fram behovet av demokratipsykologer.

Vid Förenta Nationernas (FN) toppmöte 2015 antog världens stats- och regeringschefer Agenda 2030 med 17 globala mål för hållbar utveckling. I de 17 målen tar man ut riktningen mot en hållbar och rättvis framtid för människorna där vi tillsammans säkerställer ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser.

För att klara utmaningarna behöver vi lösa komplexa problem gemensamt och frågorna behöver förankras lokalt där vi lever och har vår vardag. Bland de 17 målen finns några, bland annat mål 16 och 17, som särskilt pekar mot demokratin och dess förutsättningar för gemensamt ansvarstagande, problemlösning och beslutsfattande.

På vilket sätt kan psykologin bidra till demokrati och samtal, lärande och beslut i frågor om vår planet jordens gränser, om ekologisk hållbarhet?

Demokrati

Demokrati betyder folkstyre eller folkmakt. Orden folkstyre består av två ord – folk och styre och rymmer således två dimensioner. Den ena dimensionen handlar om formen för makt, styrande och beslutsfattande. Ett statsskick.

Den andra dimensionen handlar om formen för folket, människor i gemensamhet, till exempel en nation. I grunden utgår allt från individer vars röster väger lika och som tillsammans med andra uttrycker tankar, idéer och vilja. Demokrati som formen för folket förutsätter även etik och mänskliga rättigheter och därtill arenor för att låta perspektiv prövas och förmågor övas.

Nu står vi, som understryks i rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC, 2018) inför att tillsammans lösa både komplicerade och komplexa frågor. Låt oss se lite på dessa begrepp innan vi går vidare till demokratins psykologi och dess möjligheter.

Hållbarhet som komplicerad och komplex fråga

Att säkerställa ett varaktigt skydd för hela planeten och dess naturresurser (Agenda 2030) är en uppgift mänskligheten inte ställts inför tidigare. Vi saknar beprövad mänsklig och politisk erfarenhet av hur den hanteras (Lindvall, Vowles, Hultman, 2020). Men vi har samlad forskning att utgå ifrån (ICCP, 2018). Forskarna Rittel och Webber (1973) gör skillnad på mer linjära frågor som kan hanteras med vetenskap och politiska beslut och frågor som beskrivs som ”wicked” (gäckande).

Klimatforskaren Mike Hulme utvecklar begreppet i vår tid (2009). Med ”wicked” menas frågor som inte har någon enkel lösning och där kanske till och med frågan behöver formuleras tillsammans med de som är berörda.

I Sverige har begreppen enkel, komplicerad och komplext använts för att illustrera skillnaden i hur vi kan ta oss an en fråga. Med enkel menar man ett problem där det finns en given lösning, till exempel att baka en kaka utifrån ett recept. Komplicerad används för att beskriva problem som kräver mer kvalificerad kunskap och en organisation för att lösas, men till slut lyckas man. Som till exempel att konstruera en raket och fara till månen. Men för komplexa problem råder en annan logik, där vi inte har full kontroll, till exempel i uppdraget att vara förälder. Själva lösningen kräver både anpassningsförmåga och delaktighet.

I frågor om hållbarhet, såväl ekologisk som social och ekonomisk, finns delar som är att betrakta som komplicerade men möjliga att rymma inom den beslutande formen av demokrati – under förutsättning att det finns vetenskap, teknik och majoritet. Men frågorna om ekologisk hållbarhet och klimat rymmer områden somman till och med skulle kunna kalla ”super-wicked”, eftersom vi förutom komplexiteten även behöver förhålla oss till tidsperspektivet. Dessutom behöver avgörande beslut behöver fattas på global nivå, tillsammans med de olika förutsättningar och former av styre som finns lokalt. I det följande utgår jag från den lokala nivån där människor möts som grunden för demokrati.

Hur skapar vi psykologiskt goda förutsättningar för demokratiska lärande samtal om våra olika perspektiv, kunskaper och erfarenheter? Hur för vi en dialog om vårt gemensamma samhällsansvar för vår planet, på många generationers sikt? Och vilka psykologiska hinder behöver vi beakta?

Demokratins psykologi

Politisk psykologi är ett multidisciplinärt forskningsområde där psykologi tillsammans med bland annat statsvetenskap, sociologi och juridik undersöker politiska beteenden och aktiviteter. Men vad som utgör demokratins psykologi omfattas inte enbart av politisk psykologi utan även av neuropsykologi, utvecklingspsykologi och socialpsykologi. I boken The Psychology of Democracy, utgiven av det amerikanska psykologförbundet (APA), redogör psykologiprofessorn Fathali Moghaddam (2016) för grundläggande psykologiska förutsättningar för demokrati.

Moghaddam har under decennier studerat individer och grupper i länder som står i begrepp att kanske utvecklas i demokratisk riktning, och vilka psykologiska förmågor som behövs hos såväl individer som grupper för att samhället ska utvecklas demokratiskt. Han lyfter särskilt fram förmågan att hantera komplexa samhällsfrågor utan att hamna i svartvitt tänkande. Att kunna stanna i dialog med andra trots att de tänker annorlunda än en själv. Moghaddam talar här om vikten av övningsarenor för plasticitet, såväl individuellt och relationellt, och understryker att vi inte utvecklar demokratiska förmågor genom att fokusera på individen eller ledaren. I stället behöver vi utvecklas tillsammans, kollektivt. En övningsarena han särskilt värderar är skolan.

Inom neurovetenskapen har man identifierat olika system i den mänskliga hjärnan som dels är optimerade för att upptäcka och hantera hot och risk för överlevnad, dels är utvecklade för att stödja anknytning och sociala beteenden eftersom tillhörighet till gruppen har ett överlevnadsvärde (Siegel, 2020). De förra, hotsystemen, reagerar stark på avvikelser, förändring och olikhet samt förbereder oss med känslor som rädsla, avståndstagande och aggressivitet. De senare, de sociala systemen, möter världen under trygga förhållanden och dess människor med nyfikenhet, empati och tillit.

Finns det psykologiska metoder som stödjer mötet mellan människor som är, pratar och tänker olika? För enkla och komplicerade frågor passar debatt, diskussion och andra demokratiska samtalsmetoder som förfinats över lång tid. Men vad behöver vi för de komplexa frågorna? För att finna förståelse för varandras erfarenheter, kunskaper och perspektiv och för att samla oss för att ta svåra beslut lokalt och globalt?

Psykologisk kunskap om system och dialog

Vad kan psykologin erbjuda demokratin och dess behov av dialoger som grund för beslut för hållbarhet? Här beskriver jag två olika teoretiska utgångspunkter, som inom olika områden gjort liknande erfarenheter i bemötande av olikheter, som är värda att förmedla: Deep Democracy och Theory of Living Human Systems.

Psykologen och psykoterapeuten Arnold Mindell har utvecklat metoden Deep Democracy (2002) för att leda samtal i komplexa och ofta konfliktfyllda frågor i stora grupper. Metoden är utvecklad ur analytisk psykologi och syftar till att inkludera alla röster, tankar, känslor och erfarenheter även de ingen vill höra i en dialog. Ytterligare utgångspunkter i metoden ovan är förståelse för såväl grupprocessen som systemet där man ser mänskligt handlande som något som sker och uppstår i ett samspel med sociala och mänskliga sammanhang på olika nivåer.

I möten mellan människor och grupper i komplexa frågor väcks i oss ofta föreställningar och fantasier om de andra. De som är olika oss. Inte sällan möter vi dem med ett nej eller initialt avståndstagande. I samband med upphörandet av apartheid i Sydafrika kom psykologen Myrna Lewis att arbeta med dialoger i möten mellan människor och grupper som levt åtskilda länge. Många gånger i konfliktfyllda och smärtsamma frågor. Hon utvecklade arbetssätt där hon ytterligare förtydligade bland annat upplevelsen av motstånd på en skala. Dialog och möte försvåras om parterna i en fråga står långt ifrån varandra. Vidare understryks värdet av själva designen av processen och mötena. Öppenhet, information, tid, plats och form ska så långt som möjligt tillgängliggöras för alla berörda. Därtill är dialog- och processledarens neutralitet och närvaro avgörande, vilket Lewis skildrar utifrån sin egen erfarenhet i boken Inside the No (2018).

Metoder som denna, tillsammans med medborgardialoger i komplexa frågor om social hållbarhet, har prövats i Sverige genom ett utvecklingsarbete vid Sveriges kommuner och regioner (SKR, 2019). Resultaten visar på ökat förtroende mellan medborgare och politiker och tjänstemän i processer där förtroende varit lågt initialt och i vissa fall konkreta förslag och beslut.

Systems-Centered Training® (SCT®) och dess underliggande teori Theory of Living Human Systems (THLS) adderar ytterligare förståelse för hur man kan forma och leda möten mellan människor så att vi som grupp utvecklas och lär oss via våra olika erfarenheter och perspektiv.

I teorin Theory of Living Human Systems vidareutvecklar psykologen och forskaren Yvonne Agazarian (1997) och senare Yvonne Agazarian och Susan Gantt (2000) den systemteori som ursprungligen formulerades av psykologen och forskaren Kurt Lewin (1951). I senare teoriutveckling sammanförs kunskap om neuropsykologi och anknytning med den om gruppdynamik och systemteori (Agazarian, Gantt, & Carter, 2021). Man belyser särskilt förhållanden som skapar förutsättningar för trygghet, relationer och lärande, i motsats till rädsla och försvar i möte med andra. Dessa förhållanden får hela systemet att utvecklas. Metoden funktionella subgrupper (Functional Subgrouping) är kärnan i det arbetet. Den utgår ifrån antagandet att när man urskiljer och integrerar olikheter i det till synes lika, och likheter i det till synes olika, så kommer systemet som helhet att överleva, utvecklas och transformeras.

Metoden förutsätter, liksom Deep Democracy, en neutral närvarande ledare som tillsammans med berörda designar både möte och process. Den tar sin utgångspunkt i att vi människor behöver känna oss mötta i det vi själva delat, innan vi kan bli mottagliga för de olikheter som finns inom en grupp eller ett system. Olikheter som är någon annans självklara utgångspunkt.

Funktionella subgrupper är motsatsen till stereotypa subgrupper eller intressegrupper i ett större möte mellan människor i en viktig fråga. De senare bildar slutna läger som mest ser hur de själva har rätt och de andra har fel. Man kommunicerar med argument, diskussion och debatt. I metoden funktionella subgrupper bjuder samtalsledaren istället in ett perspektiv i taget. Deltagare som upplever att de har liknande erfarenheter och tankar, får utforska detta utan att avbrytas. Övriga i mötet lyssnar.

Att förenas i likheter, istället för att attackera skillnader, skapar ett klimat för fördjupad förståelse och lärande. Varje röst bygger i något avseende vidare på vad personen före talat om, tills den utgångspunkten är mättad och gruppen är redo för ett nytt perspektiv. Tryggheten ökar. När vi är trygga kan vår nyfikenhet på andra perspektiv och erfarenheter öppna sig, och en annan subgrupp av åsikter, tankar och erfarenheter kan få utrymme. Och vi lyssnar. Inte sällan visar sig, genom väl ledda funktionella subgrupper, inre skillnader även i de grupper som initialt i mötet tycktes homogena. Både subgrupperna och mötet som helhet kan bli varse fler nyanser i den komplexa fråga man för dialog kring. (I Sverige främjas spridning av teori och praktik via Svenska SCT-föreningen (SCT-föreningen).)

Ett exempel

För några år sedan samarbetade jag och konsulten Martin Sande i en dialogprocess i en kommun. Frågan handlade om parkeringar i kommunen, men hade visat sig vara mer komplex än man först bedömt. Fullmäktige hade nämligen i sina långsiktiga strategiska styrdokument beslutat om hållbar samhällsplanering och samhällsutveckling – och då även inom transportområdet. Parkeringsfrågan handlade alltså inte bara om något angeläget och konkret i närtid, utan var en del av skapandet av ett hållbart samhälle. I hela Sverige tar kommuner och regioner nu sådana beslut inom olika områden.

I just det här fallet fanns ett behov av dialog mellan olika perspektiv och kunskapsområden på ett sätt där samtliga berörda tjänstepersoner, såväl chefer som medarbetare, och politiker, både i majoritet och i opposition, blev delaktiga i lösningen. Första mötet startade i en stor cirkel med alla och fokus var framförallt vårt arbetssätt, utgångspunkter och upplägg. Även nästa gång satt alla i cirkel med samtal om själva frågan. Gruppen enades om att arbetet skulle fördjupas i en mindre grupp, där alla väsentliga perspektiv var representerade, och att man sedan skulle mötas alla igen för att dela lärande. Då skulle man också kunna besluta om hur frågan skulle tas vidare i det formella beslutssystemet. Kommunens förvaltning förde även kontinuerliga dialoger med berörda i det omgivande samhället. Resultatet av dialogprocessen blev både ökad tillit mellan tjänstepersoner och förtroendevalda och konkreta överenskommelser om hur frågan skulle lösas för medborgarna.

Sammanfattning och framåtblick

Här har jag presenterat metoder för att föra komplexa dialoger på ett sätt där olikheter kan berika och utveckla både de enskilda deltagarna och systemet som helhet. Utgångspunkten är att bidra till såväl fördjupad förståelse som till den majoritet som krävs för beslut i den formella demokratin.

I kommunutredningen (SOU 2020:8) lyfter utredarna flera specifika utmaningar, bland annat kommunernas behov av kompetens för att klara klimatförändring och hållbar utveckling. Här bör psykologisk kompetens lyftas fram. Psykologer har ett brett kunnande om förändring och utveckling hos såväl individ som grupp och organisation. Lagom till demokratins 100-årsfirande i Sverige vill jag lyfta psykologer med kompetens både inom demokratin (som både beslutsform och etik) och i att leda stora grupper i komplexa dialoger om våra samhällsutmaningar. Och alldeles särskilt de om klimatet och ekologisk hållbarhet – både lokalt och globalt.

För att vetenskapligt kunna fortsätta utveckla våra psykologiska teorier och metoder som demokratipsykologer behöver vi använda en bred repertoar av vetenskapliga metoder.

Anna Derwinger Hallberg, leg psykolog och dr medicinsk vetenskap, strateg i demokratifrågor i Region Gotland, styrelseledamot i internationellt centrum för lokal demokrati ICLD och styrelseledamot i Psykologer för Hållbar Utveckling PHU. Idén till artikeln tog form i PHU.

Litteratur

Agazarian, Y. M. (1997). Systems-centered therapy for groups. New York: Guildford Press.

Agazarian, Y. M. & Gantt, S. P. (2000). Autobiography of a theory: developing a theory of living human systems and its systems-centered practice. London: Jessica Kingsley Publishers.

Agazarian, Y. M., Gantt, S. P. & Carter, F. B. (2021). Systems-centered training. An illustrated guide for applying a theory of living systems. New York: Routledge.

Agenda 2030. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/globala-malen-och-agenda- 2030/ (hämtad: 2020-10-25)

Hulme, M. (2009). Why we disagree about climate change: understanding controversy, inaction and opportunity. Cambridge: Cambridge University Press.

IPCC (2018). Global Warming of 1.5°C. An IPCC Special Report on the impacts of global warming of 1.5°C above pre-industrial levels and related global greenhouse gas emission pathways, in the context of strengthening the global response to the threat of climate change, sustainable development, and efforts to eradicate poverty [Masson-Delmotte, V., P. Zhai, H.- O. Pörtner, D. Roberts, J. Skea, P.R. Shukla, A. Pirani, W. Moufouma-Okia, C. Péan, R. Pidcock, S. Connors, J.B.R. Matthews, Y. Chen, X. Zhou, M.I. Gomis, E. Lonnoy, T. Maycock, M. Tignor, and T. Waterfield (eds.)].

Lewin, K. (1951). Field theory in social science. New York: Harper & Row.

Lewis, M. & Woodhull, J. (2018). Inside The NO: Five Steps to Decisions That Last. Deep Democracy (Pty) Ltd.

Lindvall, D., Vowles, K. & Hultman, M. (2020). Upphettning: demokratin i klimatkrisens tid. Fri Tanke Förlag.

Mindell, A. (2002). The Deep Democracy of Open Forums: Practical Steps to Conflict Prevention and Resolution for the Family, Workplace, and World. Hampton Roads Publishing.

Moghaddam, F. M. (2016). The Psychology of Democracy. American Psychological Association.

Rittel, H. W. J. & Webber, M. M. (1973). Dilemmas in a General Theory of Planning. Policy Science, 4, 155-169.

Siegel, D. J. (2020). The developing mind. How relationships and the brain interact to shape who we are (3rd Ed.) New York: Guildford Press.

SKR, Sveriges kommuner och regioner (2019). https://webbutik.skr.se/sv/artiklar/medborgardialog-i-komplexa-fragor.html (hämtad: 2020-10-25)