Tappar alltid känslan att vara kär

Text:

Foto: Maria Hergueta

FRÅGA:

Jag är en 26-årig kvinna som varken har lätt eller svårt att bli förälskad. Men när jag väl blir sådär underbart kär så håller det i sig i kanske … två veckor? Sedan dör det ut från ingenstans och jag känner ingenting.

Nu har jag träffat en kille som passar mig intellektuellt och berörde mig (till en början) känslomässigt. Men när vi nu har setts i tre veckor, haft sex och berättat hur vi känner för varandra så är det som om alla rosa moln lösts upp och jag mår dåligt och blir allmänt nedstämd.

Jag har haft långa förhållanden tidigare men dessa har snabbt kantats av tankar på att göra slut och en stark önskan om att vara min egen, oberoende av en annan person. Det är också då jag mår som bäst och känner mig lycklig.

Ett annat ”problem” är att jag nästan aldrig blir avvisad. Jag kan välja ganska fritt bland män vilket kanske gör att jag skapar orimliga krav på en eventuell partner. Jag är i vilket fall inte rädd för att bli sårad, däremot skrämmer det mig att behöva såra någon. Har det kanske med anknytning att göra? Jag upplevde att mina känslor
åsidosattes av mina föräldrar när jag var barn.

Jag vill gärna hitta någon, men det slutar alltid med att han blir otroligt sårad och chockad eftersom mina känslor vacklar efter så kort tid. Hur ska jag tänka? Och hur ska jag göra med killen som alldeles nyligen kändes så bra?

SVAR:

Längtan efter kärlek är en stark drivkraft hos de flesta av oss och många kan nog känna igen sig i besvikelsen att förälskelse-fasen inte automatiskt efterföljs av en varaktig kärleksrelation. I förälskelsens attrak-
tion är kropparna som magneter som dras till varandra auto­-
matiskt utan ansträngning. Det är en underbar känsla, som dock vacklar förr eller senare för alla par. Den härliga och lättsamma inledningen av en relation efterföljs för de flesta av en önskan om fördjupning. Man vill se fler och djupare sidor hos den andre och börjar även själv bekänna färg.

Kanske motsvarar den tidigare så härliga personen inte alls längre förväntningarna, och tvivel uppstår: ”Är det här rätt person för mig?” Är man rädd för närhet är risken stor för att den inre kritikern skapar distans genom att leta fel hos den andre. Det utspelar sig först på den inre scenen, men tar sig snart uttryck i mer öppet och oförställt missnöje.

Förälskelse är till stor del romantiserat. Man har ofta en idealiserad bild av den andre och misstar lätt dragningskraft och sexuell attraktion för ”en god matchning” – som gjorda för varandra. Alla som önskar sig en långvarig kärleksrelation borde därför i stället fundera på vilka kvaliteter man egentligen eftersöker hos en partner och i en relation. Det blir extra viktigt för dem som gång på gång blir besvikna när förälskelsefasen är över. Lite mer om det senare.

Du frågar om anknytning, och visst spelar tidiga samspelsmönster och inlärningshistorik stor roll i hur vi väljer partner och vad vi förväntar oss. Vi tenderar att upprepa hjälpsamma och mindre hjälpsamma mönster i nya relationer tills vi gått på nitar, lärt oss och utvecklat nya relationsfärdigheter.

Jag tar mig därför friheten att utmana dig lite. Du känner dig själv bäst, så du måste avgöra om du tycker något av det känns träffande för dig eller ej. Du skriver att du är rädd för att såra andra, men att du inte är rädd att själv bli sårad. Kan det vara så att du väljer personer där du inte riskerar att bli beroende och sårbar? Du skriver att du mår bäst och är som lyckligast när du är ensam och oberoende av någon annan.

Jag kan tänka mig att du utifrån kan uppfattas som stark, sval och oberörd. Det signalerar inte direkt ett sökande efter närhet och ömsesidighet i en relation, eller vad tänker du själv kring det?

Dina känslor vacklar efter kort tid, du mår dåligt och blir allmänt nedstämd. Kan det vara så att när du kommer nära och blir känslomässigt berörd av en annan person så blir du rädd? Kärlek som rör oss på djupet river upp gamla sår och rädslor från tidigare relationserfarenheter; så är det för alla!

Älskar man på riktigt och passionerat utan reservationer finns alltid risken att bli övergiven och få sitt hjärta krossat. Kan det vara så att du i det läget väljer att förekomma hellre än förekommas och därför stänger av dina känslor och avbryter relationen?

Du blev känslomässigt avvisad av dina föräldrar. Kan det vara så att du väljer relationer där du får avvisa i stället för att bli avvisad? På det viset är det du som sitter på makten. Om man som barn inte får hjälp av sina anknytningspersoner att reglera känslor kan en omedveten strategi att hantera obehagliga sådana vara att just stänga av, och man upplever tomhet i stället.

Nu till din fråga om hur du ska göra med killen du träffat. Då kommer vi till det här med att du behöver veta vad du eftersöker i en relation. Ett visst mått av kompromisser kan behövas i en relation. Men man ska inte behöva göra avkall på grundläggande värderingar, mål och gemensamma glädjeämnen.

Laborera kring dessa frågor: Vad är viktigt för mig i en relation? Vilka kvaliteter vill jag se hos en partner? Vem behöver jag vara för att attrahera och behålla en sådan partner?

Om de viktigaste kriterierna är uppfyllda handlar det om att ge honom och relationen en chans trots att känslorna svalnar, och se hur det utvecklar sig. Efter förälskelsen infinner sig ett naturligt tomrum, som ger utrymme att fyllas av något djupare. Använd den tiden till att lära känna varandra på djupet, bygg upp tillit och ömsesidighet. Det är en lång process av ömsesidigt växande där man varvar att uttrycka sina behov, ge feedback och bygga upp ett ”vi”.

På frågan om du ”skapar orimliga krav” så tycker jag att man ska ha höga krav på varandra i en relation. Den man älskar allra mest ska man bete sig som allra bäst mot! Dock handlar det om att relationer måste få växa och utvecklas. Det är naturligt att inte förstå sig på den andre eller störa sig på vissa beteenden i början. Här måste man ha tålamod och inte utvärdera för tidigt.

Jag tror att det är här många går bort sig; man vill hoppa från förälskelsefasen direkt till djup och innerlig kärlek. Och man har för stort fokus på vad den andre ska ge mig, i stället för vad jag behöver ge för att få.

För dig tror jag också det blir viktigt att våga bli sårbar, stänga bakdörren och satsa helhjärtat. Lämna sargen och ge dig hän i matchen fullt ut. Utmana de tankar och känslor som uppstår: Är det ”fel på honom” eller är jag rädd?

Jag hoppas du tar detta svar rätt och att det blev till någon hjälp för dig.

⁄ Maria Nordström Lindhe, legitmerad psykolog/Psykologiguiden.se

Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt Psykologiguiden.se