Flykt och framtid med Johan

Han kidnappades av al-Qaida. Johan Gustafsson om sex år av helvete – och hur han överlevde.

Johan Gustafsson kommer cyklande in i parken på en eldriven lådcykel med plats för nyfödd bebis i den ombonade lådan. Solen strilar ner genom de än så länge kala trädgrenarna i Ulriksdals slottspark, och han ser ut som vilken nybliven pappa som helst. Lite disträ och okammad.

Det är, naturligtvis, en enorm skillnad på Johan Gustafsson 2021 och den Johan Gustafsson svenskarna lärde känna som Malisvensken. Han syntes i nyhetsinslag efter nyhetsinslag i juni 2017, när han precis landat på Arlanda, trött och skygg, efter att ha suttit nästan sex år som gisslan hos al-Qaida.

Men för att förstå behöver vi gå tillbaka nästan tio år i tiden. Johan Gustafsson har just gett sig iväg på en långresa med motorcykeln. Tanken är att den ett år långa resan genom Europa och Afrika ska bli ett äventyr, och att han ska blogga om resan.

”Nu är vi i Mali. De har bensin. De har fotboll! Och de har öl! Mali har verkligen gjort ett gott första intryck.”

Orden kommer från en välrakad, trött, men mycket nöjd Johan Gustafsson som tittar stadigt in i kameran. Det var den 24 november 2011. Videoklippet var det sista hans familj fick se ifrån honom på mycket länge. Och nästa videoklipp var betydligt mer våldsamt och skrämmande.

För bara några timmar senare började ett nästan sex år långt helvete.

Johan Gustafsson hade då fortfarande ingen aning om det. Johan hade sparat pengar och planerat rutten. Han hade tagit mc-kort, och i oktober 2011 rullade han och arbetskollegan Tommi iväg. Efter några veckor körde de skilda vägar. Johan ville ta längre pauser på varje destination, upptäcka olika kulturer och lära känna lokalbefolkningen. För Tommi låg lockelsen mer i själva motorcykelkörandet.

Så, när Johan passerade gränsen till Mali och körde in i Timbuktu den 22 november 2011 hade han nya reskamrater som han lärt känna på vägen: sydafrikanen Steve McGown och det holländska paret Sjaak och Tilly Rijke. På hotellet i Timbuktu, där han och hans medresenärer tog in, fanns även en tysk man vid namn Martin. Den första kvällen i Timbuktu satt Johan och Martin och pratade bort några timmar och lärde känna varandra på det sätt som man gör när man möts över en öl på främmande ort.

Det var varmt, och Johan bestämde sig för att ta en eftermiddagslur.

– Men efter bara en kort stund väcktes jag av skrik och bråk. Jag tänkte att det var något tjafs, kanske ett slagsmål eller ännu värre, någon form av rån nere på gården, berättar Johan Gustafsson.

Det är folktomt inne på fiket vi valt ut för intervjun och vi tar ett bord med utsikt över parken. Kontrasten mellan stillheten och de levande ljusen här inne, och Johans berättelse är milsvid.

– När jag öppnade dörren mot korridoren utanför sovsalen stod en maskerad man där och riktade sitt vapen mot mitt huvud, minns Johan Gustafsson.

Trots att Johan blev helt överrumplad, insåg han direkt att han var tvungen att ta det lugnt. Han noterade att mannen med vapnet var stressad, och han förstod att det inte krävdes mycket för att mannen skulle skjuta.

– Det som hände var väldigt svårt att ta in. Jag hade oroat mig för att vi skulle råka ut för någon trafikolycka, men att det här skulle hända fanns inte på min karta. Då befann sig många turister i Mali.

I dagarna kommer Johan ut med en bok om åren i Mali, Fängelse utan murar, för även om han själv helst bara vill gå vidare i livet, glömma fångenskapen, har han förstått att det finns ett stort intresse, och under de senaste två åren har han återupplevt den långa fångenskapen i detalj.

– Men att skriva en bok var ett större projekt än vad jag väntat mig. Så till slut fick jag hjälp från förlaget med en skribent, säger Johan och drar handen genom håret.

Där, på hotellet i Timbuktu, bestämde Johan sig direkt för att vara följsam och lyda den beväpnade mannen. Han rörde sig långsamt och följde det som han uppfattade som mannens instruktioner.

Ute på gatan såg han hur hans nya vän Martin stod omringad av andra maskerade och beväpnade män. De slog honom med olika tillhyggen. Martin själv stod i mitten, det såg ut som om han var på väg att börja gråta och han försökte förgäves skydda sitt ansikte med händerna.

När Johan kastade en blick åt vänster såg han hur Sjaak och Steve låg fastkedjade på ett pickupflak. Johan hoppade självmant upp och lade sig intill de två andra männen. Sedan hörde han två skott.

– För mig var det helt uppenbart att det var Martin som sköts. Han hade gjort motstånd och det var då jag insåg att vi inte hade något värde för dem. Jag har en enorm respekt för Martin som vågade göra motstånd, och jag är samtidigt väldigt tacksam för att jag inte såg när han sköts, säger Johan sakligt.

Hur kunde du behålla lugnet i en sådan situation?

– Jag vet inte, jag bara försökte hålla mig så lugn som möjligt, men direkt efteråt minns jag att jag tänkte att jag kanske borde ha gjort motstånd. Att det var där och då jag hade chansen, säger Johan och rycker lite på axlarna.

Johan var övertygad om att de skulle avrättas precis som Martin, men han hade sinnesnärvaro nog att testa de maskerade männen.

– Jag minns att jag ropade att jag måste ha min medicin, och när männen svarade att det fanns medicin dit vi var på väg förstod jag att vi skulle få leva, åtminstone ett tag till.

Kanske var faktumet att Johan och hans två medfångar, sydafrikanen Steve McGown och holländaren Sjaak Rijke, mycket snart skulle utsättas för starka slitningar sinsemellan det allra värsta.

– I efterhand har jag förstått att Steve, Sjaak och jag gjorde många rätt. Vi var följsamma och gjorde inte motstånd. Men vi misslyckades fullständigt när det kommer till det allra viktigaste, vilket i överlevnadssammanhang kallas kamrathjälp, säger Johan eftertänksamt.

I boken skildrar Johan den förtvivlade känslan av ensamhet med all tydlighet. I stället för att hålla ihop, ge varandra kraft och turas om att hålla humöret uppe, drog Steve och Sjaak åt ena hållet, och Johan åt det andra. Johan upplever det som att han blev utfrusen och stod helt ensam.

De tre i gisslan föraktades av sina gisslantagare. Men samtidigt upplevde Johan att han föraktades av sina medfångar, och snart kände han att han inte kunde lita på någon. Inte heller kunde han söka tröst när det kändes allt för outhärdligt, lika lite som han kunde prata om sin rädsla för att de skulle avrättas.

– Successivt blev det väldigt bittert, och det var tungt. Vi hade ingen förståelse alls för varandra och för våra olikheter, säger Johan, och berättar om hur gruppen vid något tillfälle kom över en klistertub.

Varje liten ägodel var en dyrbarhet som skulle kunna innebära skillnaden mellan liv och död. En klistertub skulle kunna användas till massor av viktiga saker.

– Sjaak tog hela tuben och byggde en liten modell av sitt hem i papp. Han gjorde en liten cykel. Han gjorde en julgran till jul. Han gjorde till och med båten som låg i kanalen utanför huset där han och Tilly bor. Den där modellen låg han och tittade på i timtal. Och när vi förflyttades hade han den i knäet som en bebis, säger Johan och skrattar.

I dag har han större förståelse för hur Sjaak och Steve fungerar. Hur de fann styrka i att påminna sig om den parallella verklighet som existerade där hemma.

– Jag gjorde tvärtom. För mig gjorde tankarna på Sverige och min familj att jag distraherades. För mig var det omöjligt att leva i två världar samtidigt och därför försökte jag tänka så lite som möjligt på dem där hemma.

Det var ett råd som Johan hade fått under åren som utbytesstudent i USA och Singapore. Nu hade han dammat av rådet och insåg att det hjälpte honom att behålla vettet.

– Innan jag gjorde resan till Mali hade jag besökt många olika kulturer, och jag hade haft flera olika roller i livet. Periodvis hade jag även upplevt ensamhet. Kanske hjälpte dessa erfarenheter mig.

För honom kickade överlevnadsinstinkten in direkt. Redan den där eftermiddagen när han väcktes av oväsendet på hotellet i Timbuktu, tog Johan till alla strategier för att överleva.

– Jag trodde att sannolikheten för att någon skulle betala lösesumman för att jag skulle släppas fri var mycket liten. Därför tänkte jag att den enda chansen för mig att komma levande ur det här var att fly, berättar han.

De första veckorna tillbringade de tre fångarna nätterna fastkedjade i varandra. Trots den stränga kylan delade de på en tunn filt och eftersom de var fastkedjade kunde de enbart ligga på rygg. De fick bara begränsat med vatten, vilket ställde till det, inte bara när de var törstiga. Av och till drabbades de av diarré, och var i stort behov av att kunna tvätta av sig.

– Våra kidnappare var artiga men höll en distans. Så fort vi missförstod vad de ville blev de hotfulla, och i början var vi livrädda, minns Johan.

Efter en tid fick de röra sig mer fritt. Månaderna gick, och Johan insåg att det finns en vardag även i fångenskapen. Då och då tvingades de spela in videofilmer. De första gångerna blev Johan skräckslagen och trodde att han skulle avrättas framför kameran. Efter ett tag blev också filminspelningarna rutin, en plågsam påminnelse om världen utanför och saknaden efter dem där hemma.

Johan ger ett lågmält intryck där han sitter och blickar ut över slottsparken. Han kastar sig inte in i några långa förklaringar kring det fruktansvärda i att vara frihetsberövad i nära sex år. Inte heller pratar han om den traumatiska upplevelse det måste ha varit att hållas gisslan, omgiven av tungt beväpnade, omvittnat våldsamma män som talar ett främmande språk. Eller att fråntas alla mänskliga rättigheter.

Det behövs inte. Man behöver inte någon större fantasi för att föreställa sig hur det är att tillfångatas under kaotiska omständigheter, för att sedan transporteras rätt ut i ingenstans, utan möjlighet att kunna kontakta någon.

– Den första månaden av fångenskapen var omvälvande. Men jag kände nog mer ångest än rädsla, säger Johan.

Johans överlevnadsstrategi blev att försöka ta chansen att fly om den skulle dyka upp.

Johan började träna. Han tränade med stenar som tyngder. Han gjorde en provisorisk löparbana i sanden, där han genom att springa i cirklar sprang ett halvt maraton varje dag. Kvällstid försökte han orientera sig med hjälp av stjärnhimlen. Han tog fram ett avancerat system där kamelpluttar får utgöra stjärnor. Utrustningen samlade han på sig successivt. Någon gång hittade han en tom pet-flaska. En annan gång fick han en gammal militärjacka kastad till sig.

Deras kidnappare var strikt religiösa och Johan började fundera på att konvertera till islam som en sista desperat utväg. Genom att konvertera hoppades han kunna köpa tid.

Johan, som redan talade många språk, samtalade med kidnapparnas imam på enkel spanska.

– Konverteringen var en del av min flyktstrategi. Jag kände att tiden höll på att rinna ut, och tänkte att mina chanser att överleva skulle öka om jag blev muslim. Men när Sjaak och Steve fick veta att jag skulle konvertera tog de ännu större avstånd från mig, säger Johan.

Det gick ett år innan Johan kunde göra verklighet av flyktplanerna. Då hade det utbrutit krig i Mali och franska jaktplan mullrade ovanför dem.

I skydd av mörkret lämnade Johan lägret, och han var på fri fot i två dygn. Det tredje dygnet tillfångatogs han, och då blev tillvaron betydligt hårdare. Han straffades visserligen inte så hårt som han befarat, men han isolerades ytterligare.

Hur klarade du att överleva de här åren?

– Det var nära att jag blev galen några gånger. Att göra små saker för att vardagslivet skulle bli så bra som möjligt hjälpte mig. Att hålla mig ren, att försöka vara värdig …

När han utan förvarning släpptes den 26 juni 2017 hade nära sex år av hans liv försvunnit. Men själv vägrar han se det så, säger han på kaféet.

– Tiden hos al-Qaida känns mest som en parentes i mitt liv. Det blev några år som fylldes av något helt annat än vad jag hade förväntat mig. Jag försöker se det som en erfarenhet, men kanske det inte var det mest effektiva sättet att lära sig arabiska på, konstaterar han med ett snett leende, och beskriver hur han med hjälp av en gammal mobiltelefonsmanual han hittade i öknen lärde sig enstaka ord.

Under fångenskapen rapporterade internationella media regelbundet om männen som hölls gisslan av al-Qaida. Hemma i Sverige hade Johans familj redan från den dagen då Johan tillfångatogs haft regelbunden kontakt med polisen och Utrikesdepartementet.

Johan själv var helt oförberedd på massmedieuppbådet på Arlanda. På nyhetsinslagen syns en lite skygg och försiktig, men uppenbart lättad Johan Gustafsson krama om sin familj som möter upp honom på Arlanda. Först mamma Mari-Anne. Sedan fästmön Wen.

I mer än 2 000 dygn hade han hållits fången av al-Qaida. Han hade inte fått röra sig fritt. Inte äta sig mätt. Eller duscha. Inte heller hade han fått sova i en säng eller prata med sin familj.

– Jag tyckte det var obehagligt med allt folk i början och minns första gången jag skulle åka buss ensam.

Att landa i den svenska vardagen var naturligtvis inte helt enkelt. Johan och hans närmaste fick träffa en erfaren psykolog, som ganska omgående konstaterade att Johan inte led av posttraumatiskt stressyndrom.

– Familjen och jag satt i samtal och Wen och jag gick i terapi. Jag bestämde mig direkt för att jag inte hade något behov av att titta bakåt.

Det finns dock vissa saker som länge kunde dra igång hans inre larmsystem, berättar han. En av dem är ljudet och synen av flygplan. I öknen innebar flygplan risken att bli beskjuten.

– Jag blev också väldigt berörd när jag för första gången berättade om något som hänt i fångenskapen, till exempel hur jag till slut tog initiativ till att fly. När jag tog de där första stegen ut i mörkret och kände att ”nu går jag hem”. Jag hade ju hållit sådana känslor för mig själv så många år, och inte pratat med någon om dem.

Vad var det värsta när du ser tillbaka?

– När jag kände att jag inte hade något att se fram emot och låg där sjuk och ensam. Och att inte ha någon att prata med! Det var det jag uppskattade mest med att bli fri: att få prata, säger Johan och skrattar.

Det har snart gått fyra år sedan Johan återigen blev en fri man. Även om han beskriver sig som en okomplicerad person som helst blickar framåt har det tagit tid att återanpassa sig och han har ännu inte återgått till sitt jobb som konsult.

Däremot har han hunnit skriva en bok och bli pappa till sonen Gottfrid, som i dagarna blivit tre månader.

Johan lyser upp när jag frågar om han pratat med Steve och Sjaak, som även de har släppts fria.

– Sjaak kom till Stockholm och hälsade på, och jag var helt inställd på att jag skulle få en rak höger. I stället fick jag en stor kram. Han har gått vidare han också, och Wen och jag har varit och hälsat på Sjaak och Tilly i Nederländerna två gånger.
Det kändes helt absurt att vandra runt i huset som jag fram till dess bara sett i
form av en pappersmodell i
öknen …

Blåbärspajen är uppäten sedan länge. För Johans del är det dags att cykla hemåt. Där hemma i lägenheten på Kungsholmen väntar Wen på att Johan ska ta över sonen Gottfrid.

Livet har gått vidare.