Misstro och utopi med Michael Butter

Text:

För forskaren Michael Butter är det helt naturligt att människor tror på konspirationer.

Ett kallt januariregn strilar ner över tyska Tübingen. Klockan är snart sex och de brant sluttande gränderna är trånga och mörka. Michael Butter, professor vid det över 500 år gamla universitetet i staden, har fört med oss på en vandring in mot floden Neckar, som långsamt flyter genom Tübingens mitt.

Plötsligt har regnet tilltagit och vi tvingas ta skydd under ett utskjutande tak vid en hårt trafikerad korsning.

– Detta är högst problematiskt, säger Michael Butter, lätt frånvarande.

Det är egentligen ett svar på en av mina frågor. Men det låter som han menar något annat. Han ser sig hastigt om i regnet. Det är något som inte stämmer längre.

Michael Butter är en av Europas ledande forskare på konspirationsteorier. Sedan uppmärksamheten ökat på människor som lockas av alternativa teorier om 11 september, kriget i Ukraina eller de senaste årens migrationsströmmar har Butters expertis blivit alltmer eftertraktad. Han har anlitats av Unesco och leder just nu det EU-finansierade Pact, ett forskningsprojekt som ska undersöka kopplingarna mellan konspirationsteorier och populism.

Med den tilltagande radikaliseringen av coronaförnekare i Tyskland och den växande oron kring rörelsen Qanon i USA har antalet förfrågningar från journalister och politiker den senaste tiden stigit exponentiellt. När Michael Butter satte sig ner för att summera förra årets kontakter från medier landande han på cirka 700 stycken.

Men även mejlen från människor som anklagar honom för att ha fel har blivit fler, som tror att den 43-årige tysken har en dold agenda, eller själv är innästlad i illasinnade sammansvärjningar. Mejl som blir både otrevligare och obehagligare.

”Fascistsvin!” ”Är du helt hjärndöd?”

Och medan bussarna dånar förbi i korsningen känns det plötsligt som om vi är iakttagna.

– … det är en spiral, fortsätter Michael Butter frånvarande.

Någon fäller upp ett paraply. Bakom oss försvinner en smal trappa upp i mörkret mellan husen.

Vad är det som händer?

De har sitt eget mediala system, sina egna experter.

I sin bok Nichts ist, wie es scheint: Über Verschwörungstheorien (2018), översatt till engelska 2020, tecknar Michael Butter det konspirationsteoretiska tänkandets historia och dess plats i dagens västerländska kultur. Det är en väg som går från antiken, via 1700-talets upplysningsreformer, till 1900-talets andra hälft, då konspirationsteorier förpassades till samhällets marginaler som reaktion på antisemitismens fruktansvärda följder under andra världskriget. I dagens splittrade offentlighet har stigmatiseringen visserligen inte avtagit. Tvärtom, menar Butter. Konspirationism, som det också kallas, betraktas i allt högre utsträckning som ett samhällsproblem på samma sätt som sexism och rasism. Däremot har internet gjort det lättare att fördjupa sig i alternativa verklighetsbeskrivningar och inte minst hitta meningsfränder att dela sina tvivel på offentliga sanningar med.

– Vi ser en ökad polarisering. Det är inte längre olika subkulturer som ägnar sig åt konspirationism, utan parallella offentligheter. De har sitt eget mediala system, sina egna experter, säger Michael Butter.

Det behöver å andra sidan inte betyda att fler människor ansluter sig till rörelser som Qanon, en konspirationsteori som uppmärksammades mycket i samband med stormningen av USA:s kongress 6 januari, eller börjar se frågetecknen kring förlisningen av Estonia som beviset på en komplott. Kvantitativa mätningar är visserligen svåra att genomföra och ger ofta vitt skilda resultat. Men enligt Michael Butter tyder mycket på att antalet som tror på konspirationsteorier faktiskt krymper.

– De senaste kvantitativa undersökningarna som jag har sett visar att människor som sympatiserar med konspirationsteoretiker har minskat stadigt bara under de senaste månaderna. Samtidigt har kärnan, människor för vilka konspirationsteorier är centrala för deras identitet, blivit mer och mer övertygade om att de har rätt.

När populistiska rörelser förmår utnyttja den övertygelsen, det är då det blir farligt. Kapitolium i USA är inte det enda parlament som attackerats under det senaste året. I slutet av sommaren bröt sig ett hundratal coronaförnekare genom avspärrningarna till den tyska förbundsdagen, delvis anförda av den högerextremistiska Reichsbürgerrörelsen. Bilderna av deras svart-vit-röda fanor vajande över trapporna upp till den historiska byggnaden sände chockvågor genom landet. Vid nästa demonstration, bara några månader senare, lyckades ett antal personer också ta sig igenom dörrarna, samma dag som församlingen skulle rösta igenom en ny infektionsskyddslag.

Vi ser ett samhälle som jag inte tror har någon chans att enas igen.

Övertygade om att pandemin utnyttjas som förevändning för att upprätta en ny diktatur i Tyskland konfronterade demonstranterna bland annat landets näringsminister innan han kunde försvinna därifrån i en hiss. Snart visade det sig att ledamöter från det högerpopulistiska partiet Alternativ för Tyskland, AfD, hade släppt in demonstranterna genom att utnyttja sin möjlighet att ta med sig gäster till sin arbetsplats.

– Det här är en utveckling som verkligen oroar mig. En populistisk rörelse som slår sig samman med konspirationsteoretiker kan bli en väldigt giftig kombination, säger Michael Butter.

De sista dagarna av Donald Trumps tid som president bekräftade den farhågan igen. 

– Där ser vi verkligen ett fragmenterat samhälle som jag inte tror har någon chans att enas igen. Jag är väldigt pessimistiskt när det kommer till USA. Det var en lättnad att se Joe Biden sväras in som ny president. Men jag vet också hur stora skyttegravarna i det landet är, inte bara mellan republikaner och demokrater, utan också mellan människor som tror på konspirationsteorier och de som inte gör det. Och de finns på både på den republikanska och demokratiska sidan.

Foto David Neman

I det sammanhanget är Qanon ett randfenomen, menar Michael Butter. Den bisarra rörelsen, vars teorier är ett hopkok av gamla antisemitiska föreställningar om blodritualer, satanism och bortförda barn, har i jämförelse med andra konspirationsteorier få anhängare. Närmare bestämt 5 procent av USA:s befolkning är i olika grad anhängare av Qanon, enligt Michael Butter, jämfört med över 20 procent som tror att 11 september var ett insiderjobb eller den ännu högre andelen som tror att en sammansvärjning låg bakom mordet på John F. Kennedy. Det som däremot skiljer Qanons teori från andra konspirationsteorier är inslagen av spelliknande moment där historien utvecklas efterhand, med ledtrådar, gåtor och uppgifter som ska lösas på uppdrag av den anonyma avsändaren Q.

– Men med coronakrisen har även Qanon antagit formen av en mer traditionell konspirationsteori, där viruset sägs vara en iscensättning för att få Trump att förlora valet, säger Michael Butter.

Så vilka är det som tror på konspirationsteorier? Och vad är det som får dem att övertygas om att världen styrs genom hemliga nätverk med dolda agendor? Michael Butter borde veta. Inte bara för att han forskar om det, utan för att han själv föll dit en gång när han läste om en av de mest spridda myterna i vår tid: den om att månlandningen 1969 riggades i en studio för att övertyga världen om USA:s dominans.

– Det var första gången jag hade med en konspirationsteori att göra. Jag var student i Storbritannien och studentmagasinet hade med anledning av månlandningens 30-årsjubileum en stor artikel som bevisade att allt var en bluff. Jag blev totalt övertygad. Sedan vände jag på sidan och där hade de publicerat alla motbevis som avslöjade konspirationsteorin. Men en kort stund där var jag verkligen en konspirationsteoretiker, skrattar han.

När han senare började studera den postmoderna litteraturen i USA, där författare som Don DeLillo och Thomas Pynchon använde paranoia och vanföreställningar som byggstenar till en ny litterär värld, växte Michael Butters intresse för fenomenet.

Sin avhandling skrev han sedan om skildringar av Hitler i amerikansk litteratur från andra världskriget och framåt.

– På 1970- och 80-talet dök det upp en mängd konspirationsthrillers på temat Hitlers son, Hitlers dotter och Hitlers klon på väg mot Vita huset. De har sedan följts av Hitler i Guantanamo och mer samtida skildringar. Ofta har de en ensam CIA-agent som hjälte, vars uppgift är att avslöja ett stort nazinätverk som opererar i USA.

En kort stund var jag verkligen en konspirationsteoretiker.

På Michael Butters visitkort står det därför professor i amerikansk litteratur- och kulturhistoria. Hans väg in i ämnet går via kulturen, och inte via sociologin eller psykologin, som är det fack som hittills dominerat forskningen i ämnet. En av Michael Butters käpphästar i Nichts ist, wie es scheint, som är hans fjärde bok, är att konspirationism måste sluta betraktas som ett tecken på mental ohälsa.

– Att associera tron på konspirationsteorier med paranoia, neuroser och andra sjukdomar är meningslöst. Vi måste kunna säga att någon har fel utan att behöva patologisera dennes beteende. Annars leder det bara till en ökad offerkänsla och en starkare konspirationsteoretisk övertygelse, säger Michael Butter.

De flesta psykologer har numera rört sig bort från sjukdomsparadigmet, menar Michael Butter. Men i resten av samhället lever det ofta kvar som ett sätt att bemöta fenomenet. Under valet 2016 försökte flera av de största medieföretagen i USA beskriva Trumps politik med en terminologi från 1960-talets forskning, en tid då konspirationsteorier ofta förklarades som ett sjukdomssymtom.

Och det är ett problem, skriver Michael Butter i sin bok. Inte minst med tanke på att halva USA:s befolkning tror på minst en konspirationsteori. Och nästan lika många i de flesta europeiska länder.

Föreställningen om att ett hemligt nätverk av blodtörstiga pedofiler styr världen bör i stället ses som – paradoxalt nog – ett sökande efter trygghet och förutsägbarhet. 

– Konspirationsteorier ger människor en känsla av säkerhet i en värld som i stor utsträckning styrs av kaos och tillfälligheter, säger Michael Butter, som hellre väljer att förklara fenomenet med hjälp av kulturella och samhälleliga processer.

– Däremot är det möjligt att konspirationsteorier svarar mot en evolutionär förmåga att se sammanhang och identifiera orsak och verkan, något som har varit avgörande för människans utveckling. Om din vän blir biten av en orm och dör, ja, då är det ganska logiskt att undvika ormar i framtiden. Konspirationsteorier utför egentligen samma handling, om än på ett helt annat plan av komplexitet, säger Michael Butter.

Men framför allt tycker han att konspirationism borde betraktas som en form av så kallad heterodox kunskap, det vill säga samma kategori som vidskepelse eller tro på magi. 

– Konspirationsteorier kan i sig själva vara rent av logiska och övertygande. Därför finns det också de som hellre vill kalla dem för konspirationsideologier, säger Michael Butter, och hänvisar till en konflikt i framför allt Tyskland, där vissa menar att konspirationsteorier snarare handlar om myter och världsåskådning än regelrätta teorier.

När religionerna började ifrågasättas under upplysningen och vetenskapen fick en mer framträdande roll blev också konspirationism ett allt vanligare, och ett därtill fullt accepterat, sätt att förklara omvärlden. Detta är den första fasen i det konspirationsteoretiska tänkandets historia. Enligt Michael Butter har till exempel alla amerikanska presidenter – från George Washington till Dwight D. Eisenhower – trott på konspirationsteorier. Till exempel pekar Michael Butter på att ett av Abraham Lincolns mest berömda tal innehåller teorier om hur en enorm konspiration av slavägare under flera år orkestrerat alla kriser i samhället för att kunna införa slaveri i hela USA.

Konspirationsteorier kan vara logiska och övertygande.

– Vad som hände med upplysningen var att tron på Guds allsmäktighet ifrågasattes. Men en värld som styrdes av kaos och tillfälligheter var man inte redo att godta. Människor hade heller inte tillgång vår tids samhällsvetenskaper för att förklara hur komplicerade sociala processer och strukturer styr vår tillvaro. I sådana situationer erbjuder konspirationsteorier en fortsatt känsla av att någon har kontroll och att det finns ett mål som allting rör sig mot.

Därmed nämner Michael Butter också några av de viktigaste komponenterna för en konspirationistisk världsuppfattning: att ingenting sker av en slump, en föreställning om att allt är sammanlänkat, samt att historien förs framåt av en grupp människor som verkar i hemlighet och som överskattas kraftigt i förmågan att styra historiens förlopp efter sina egna syften. Tillkommer gör också en dualistisk syn på gott och ont, vilket gör att många konspirationsteorier också har ett utopiskt anslag. Eftersom en liten grupp konspiratörer styr utvecklingen, och inte strukturer och komplexa processer, kan de också stoppas. Därmed kan hotet som konspirationen skulle ha utgjort undanröjas.

– De här människorna är fruktansvärt missledda, men utifrån deras position arbetar de för det allmännas bästa, säger Michael Butter.

Resultatet av Förintelsen, möjliggjord bland annat genom antisemitiska föreställningar om judiskt världs-herravälde, ledde till en stigmatisering av konspirationism under 1900-talets andra hälft. Uppfattningen om att hemliga sällskap låg bakom historiens förlopp blev ett slags subkultur som spreds mellan människor genom nischade tidskrifter och ett fåtal årliga konferenser, hållna framför allt i USA.

Det här förändrades helt i och med internet, som i Michael Butters bok markerar starten på den tredje fasen i konspirationismens historia. Som en reaktion på det har digitala plattformar som Youtube den senaste tiden ändrat sina algoritmer så att deras användare inte automatiskt ska hamna i konspirationsteoretiska miljöer. Twitter och Facebook markerar numera ifrågasatt innehåll.

– Jag tror att det här är det bästa sättet att göra det. Vi ska fortsätta skydda freedom of speech, yttrandefriheten. Men vi kan gärna begränsa freedom of spread, spridningsfriheten. Ingen har rätt att få sin åsikt förstärkt, säger Michael Butter och tillägger:

– Ironiskt nog har flera av mina Zoomföredrag som laddats upp på Youtube också fastnat i det här filtret eftersom jag pratar så mycket om konspirationsteorier.

Däremot tror han inte på så kallad deplattformering som ett sätt att möta problemet, alltså att arbeta för att en person ska få det svårare att uttrycka sina åsikter inför en bred publik och att försörja sig på det. I stället föreslår han ökad transparens i samhället, ökade satsningar på utbildning, samt en förstärkt vilja att lyssna på människor.

Även en rörelse som Qanon har något att säga.

– Teorier om en ny världsordning svarar ofta mot globaliseringsprocesser, naturligtvis på ett förvrängt och orimligt sätt. Men det lönar sig att fråga sig vilka rädslor som döljer sig bakom dem. Och när människor känner sig makt- och kontrollösa, och därför börjar tro på konspirationsteorier, kan det ha att göra med att de inte känner sig omfattade av politiken. Bara för att konspirationsteorier är falska betyder det inte att man inte ska ta dem på allvar. Ofta pekar de på verkliga problem.

Även en rörelse som Qanon har i det fallet något att säga. Den enorma uppmärksamheten som rörelsen har fått har inte bara att göra med att flera av dess anhängare söker sig till rampljuset. Utan också för att den är så bisarr och absurd att resten av samhället inte behöver leta efter sin egen spegelbild i den.

– Det är lättare att måla upp Qanon-anhängare som ”de galna andra” och göra dem till en fara för demokratin. Det är som om det pågår ett slags proxykrig. Man oroar sig för konspirationsteorier och gör då Qanon till det mest uppenbara målet bara för att de så tydligt faller ur kategorierna för vår normala gemenskap. När man ser en shaman med buffelhuvud storma Kapitolium är det lättare att låta föråldrade diskurser av paranoia och irrationalitet leva upp, än att behöva ta itu med en professor som sprider konspirationsteorier om corona, säger Michael Butter.

Flera av de konspirationsteoretiker som har hört av sig till Michael Butter genom åren har han hållit kontakt med. Bland några av dem har han sett en tydlig radikalisering.
I vissa fall med glidningar allt längre högerut politiskt.

Och när vi står där och skular, med Tübingens kullar som mörka kulisser ovanför oss, börjar jag undra: Vad är det Michael Butter ser i blickarna hos de människor som möter oss? Plötsligt avbryter han
sig mitt i sitt allt mer frånvarande resonemang och säger lugnt:

– Jag tror vi är på en plats där vi måste bära munskydd. Det är därför alla tittar på oss.

Han tar upp ett ljusblått engångsskydd ur sin ficka och sätter det över ansiktet.

Det var bara det. Regnet lättar. Promenaden kan fortsätta.

Arvid Jurjaks intervju med Michael Butter publicerades först i Modern Psykologi 3/2021Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer