Men var är du ifrån, egentligen?

Många adopterade lever med en flytande identitet. Här är psykologin bakom.

Var kommer du ifrån?”, ”Men var kommer du ifrån egentligen”, ”Vilken bra svenska du pratar.” Det här är återkommande frågor och kommentarer som hör till många adopterades vardag. Man känner sig svensk men blir behandlad som om man inte riktigt är det. 

Med detta i åtanke är det inte så förvånande att adopterade enligt forskning tenderar att ha en mer flytande identitet – vilket betyder att man anpassar sig utifrån hur andra bemöter en och i vilken situation man befinner sig. 

Det här är något som Anna Amazeen, terapeut med en master i socialt arbete och själv adopterad från Pakistan, ofta möter i sitt arbete med adoptivfamiljer och adopterade.

– Man låter inte alla delar av en själv finnas med eftersom man är rädd att avisas eller bli bortvald. Det är viktigt att tänka på att en adoption inte är en händelse – det är en livsprocess, vilket ofta glöms bort. I mångas ögon är det något som hänt, men för oss adopterade är det något som vi lever med och förhåller oss till hela vårt liv, säger hon.

Anna Amazeens egen upplevelse som adopterad har till stor del handlat om just att få ihop de olika delarna av sig själv – den pakistanska och den svenska – och erfarenheten av att både tillhöra och inte tillhöra. 

– Det har även varit en bearbetning av den förlust av min biologiska familj som adoptionen inneburit för mig, vilket har lett mig till en djupare tacksamhet i livet för de djupa band som finns just här och nu.

Samtidigt, menar Anna Amazeen, är det viktigt att komma ihåg att alla är olika. För vissa är adoptionen något som påverkar på många olika sätt genom livet, medan andra inte påverkas särskilt mycket.

– Och så har vi den stora gruppen däremellan. Alla har sitt sätt att känna, tänka och identifiera sig själv, säger hon. 

Anna Amazeen har jobbat med adopterade och adoptivfamiljer sedan 1993. Först i New York och nu i Stockholm där hon håller förberedande utbildningar för blivande adoptivföräldrar och har en privat praktik där hon träffar både adoptivföräldrar och adopterade. 

Hon försöker hitta nycklar till varför och hur adopterade påverkas av separation, trygg eller otrygg anknytning, eventuella trauman och etniskt baserad stress. Men även hur människor kan läka genom att förstå sitt trauma och sig själva. 

– Att bli lämnad är ett trauma och ger ett sår. Hur adoptivföräldrarna svarar på barnets signaler är oerhört viktigt, men även att de ger barnet trygghet att kunna utforska utan att det känner att det ska bli övergivet igen, säger Anna Amazeen.

Uppbrott och separationer som det adopterade barnet utsatts för kan ge skörheter som kan ge upphov till signaler som är svåra att tolka. Har adoptivföräldrarna själva inte haft ett tryggt anknytningsmönster blir detta ännu svårare, menar hon.

– De har ju med sig sina upplevelser av trygghet eller otrygghet, trauman och sorger. Som blivande adoptivförälder är det därför viktigt att få hjälp att vända blicken tillbaka till sig själv. Att våga visa sig sårbar och titta på det som är svårt. Precis som alla föräldrar behöver, men adoptivföräldrar lite extra mycket.

Adoptivföräldrar som söker sig till Anna Amazeen för att få råd och stöd gör det ofta när barnen är i 10–15 årsåldern, då det händer mycket när det gäller tankar och funderingar kring varför man har blivit bortlämnad och var den biologiska familjen finns. Barnet kan behöva hjälp med att hantera frågor kring att man är annorlunda eller kanske har utsatts för rasism. 

– Som adoptivförälder kan det vara svårt att handskas med dessa frågor då man själv inte har varit utsatt eller behövt navigera i en värld där man ser annorlunda ut jämfört med normsamhället. 

Anna Amazeens råd är att försöka mentalisera – det vill säga verkligen sätta sig in i – hur det skulle vara att gå omkring med en känsla av att man inte riktigt tillhör, att behöva kämpa med att bara få vara och att hela tiden behöva svara för sitt utseende och sin bakgrund. 

Och att prata om det barnet känner.

– Då lämnas barnet inte ensamt med sina upplevelser. Barn som inte möts utan lämnas ensamma med sin längtan och tankar kring sitt ursprung och sina biologiska föräldrar, kan känna sig både övergivna och ensamma, säger Anna Amazeen. 

Hon pekar på forskning som visar att föräldrar som tar ansvar för att diskutera exempelvis rasism har barn som uppvisar bättre självkänsla.

– Kan föräldrarna fånga upp barnets signaler och hjälpa barnet att känna sig sett och förstått så utvecklas en tryggare anknytning över tid. Även om barnet fått en otrygg anknytning kan man reparera och läka genom att synliggöra och bearbeta det som har varit otryggt, säger Anna Amazeen.

Totalt lever cirka 60 000 internationellt adopterade i Sverige i dag. Enligt siffror från SCB ökade antalet adoptioner från utlandet kraftigt under 1960-talet och var som högst under 1970- och 1980-talet. 

Men trots det stora antalet adoptioner så har den svenska forskningen på området inte varit särskilt omfattande – och den forskning som gjorts genomfördes framför allt i början av 2000-talet. Enligt Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstad universitet, saknas dessutom psykologisk forskning om adopterade vuxna.

– Orsaken är antagligen att forskningen sätter adoptivföräldrarnas väl och ve i centrum. Då finns mindre intresse av adopterade som vuxna, detta trots att Sverige är världens största adoptionsland sett till den infödda folkmängden. Vi är ju trots allt vuxna större delen av våra liv, säger han.

I en svensk studie från 2008, som ofta citeras, har drygt 200 utlandsadopterade ungdomar djupintervjuats om identitetsutveckling och psykisk hälsa. Psykologiforskaren Malin Irhammar, som numera är pensionerad, är en av författarna bakom rapporten. Hon konstaterar att resultaten inte visade någon signifikant skillnad i psykiskt mående mellan adoptivgruppen och kontrollgruppen. Däremot kunde de i en uppföljningsstudie, då de adopterade var unga vuxna och flera av dem hade fått egna barn, se skillnader i jämförelse med befolkningen generellt. 

– I den här gruppen kunde man se tecken på en ökad sårbarhet, säger hon. 

Det har dock funnits kritik mot de resultat som inte påvisar en högre psykisk ohälsa bland adopterade. I andra kliniska studier har man kunnat se att den psykiska ohälsan hos adopterade svenskar är 2–3 gånger högre än hos icke-adopterade barn och tonåringar. 

I en studie vid avdelningen för stressforskning vid Karolinska institutet 2006, konstaterades att adopterade löper en betydligt högre risk än genomsnittsbefolkningen att utveckla psykiatriska symtom och att det finns en ökad risk för självmord och självmordsförsök.

Skillnaderna i resultat, menar Malin Irhammar, kan ha sin orsak i att ovanliga händelser, exempelvis självmord, av statistiska skäl inte blir synliga i mindre undersökningsgrupper.

En aspekt, som har fått allt större uppmärksamhet efter att den här forskningen genomförts, handlar om felaktigheter som har begåtts i samband med adoptioner. Vittnesmålen är många om uppdiktade uppgifter i adoptionspapper, att barn förväxlats eller adopterats bort mot föräldrarnas vilja.

Den senaste skandalen med barnhandel rör Chileadopterade. Sedan 2018 pågår en utredning i Chile om illegala adoptioner av barn som skedde under 1970- och 80-talen. 2 200 personer har adopterats från Chile till Sverige, och utredningen har hittills 600 svenska fall. Liknande utredningar finns även i andra adoptionsländer.

– Det är inte svårt att föreställa sig att livet ställs på ända när den historia man levt med hela livet inte är sann. Att ha blivit berövad sin biologiska familj av andra skäl än man trott gör att hela ens självbild behöver byggas om, säger Malin Irhammar.

Hon menar också att det generellt är en tuffare situation för invandrare i Sverige i dag, vilket även påverkar adopterade.

Den stress som vi upplever när vi oroar oss för att andra ska bedöma oss baserat på negativa föreställningar eller idéer om vår sociala identitet kallas för minoritetsstress. Hur vanligt minoritetsstress är bland adopterade finns det ingen forskning på, men enligt psykologen Hanna Wallensteen, som själv är adopterad från Etiopien, är det ett återkommande tema hos de adopterade som kommer till henne. 

– Det handlar om en oro för att inte bli sedd som likvärdig och att inte behandlas med samma respekt som alla andra. Har vi blivit förlöjligade, uteslutna, hotade, våldsutsatta eller fått glåpord kastade efter oss baserat på vår sociala grupptillhörighet, kan vi få en förhöjd vaksamhet eftersom vi blir oroliga för att det här ska hända igen, säger hon. 

Hur mycket minoritetsstress en person upplever beror på vad det finns för tidigare erfarenheter. Alla upplever inte minoritetsstress trots att man kanske tillhör i samhället underordnade grupper, enligt Hanna Wallensten, som menar att det har stor betydelse hur mycket det vi utsätts för påverkar vårt sociala liv. 

– Om jag har en plågoande som alltid ropar ett skällsord efter mig när jag går förbi en viss affär, så kanske det inte påverkar mitt sociala liv så mycket som om det är min bänkkamrat i skolan.

Ett vanligt sätt att hantera minoritetsstress är att förminska och tona ner den sociala grupptillhörighet som man är rädd ska mötas av negativa föreställningar. 

– Jag försöker att vara så oafrikansk eller så oasiatisk som jag bara kan. Och omvänt kan jag försöka förstärka det som hör till normen och den överordnade gruppen. Jag betonar min ”svenskhet”, genom att betona en viss typ av kläder, hur jag pratar eller att jag är tydlig med mitt svenskklingande namn.

Men det finns också en risk att den stress man upplever i att bli utsatt baseras på vad man tror att andra tycker om en, utan att man egentligen vet, menar Hanna Wallensteen, och det är därför viktigt att sortera ut vad som är vad. 

– När vi lider av minoritetsstress blir vi hyperuppmärksamma och kanske misstolkar saker. Bara för att en eller några personer tidigare har betett sig på ett visst sätt mot mig betyder det inte att jag kommer att bli utsatt i ett annat sammanhang. En annan risk när vi upplever den här typen av stress är att vi börjar stänga av våra egna känslor. Vi blir så upptagna och fokuserade på vad andra kan tänkas tycka, tänka och känna om oss, att vi helt glömmer att ta hänsyn till vad vi tycker, tänker och känner själva. 

Att Hanna Wallensteen blev intresserad av minoritetsstress grundar sig i hennes egna upplevelser. I början av 1990-talet flyttade hon till Stockholm – från vad hon själv beskriver som en typiskt segregerad miljö i ett akademikerhem i Uppsala – och mötte en helt ny värld.

– I mitt tidigare bostadsområde var alla som inte var vita antingen adopterade eller gästforskare. Nu kom det fram människor som såg likadana ut som jag som försökte prata amarinja med mig, och det kom fram personer som rakat av allt sitt hår, som talade om att jag borde åka tillbaka till djungeln, berättar hon. 

Men det kom även fram adopterade från Etiopien och Eritrea till Hanna Wallensteen, som sa att de hade bildat en förening och frågade om hon ville vara med. 

– Först tänkte jag att det inte var något för mig men gick ändå lite motvilligt dit, och det jag upptäckte var att även om vi alla var väldigt olika så hade vi något gemensamt som jag inte hade med mina icke-adopterade vänner. De flesta hade mött rasism och när vi berättade om det, hade vi fått höra att det inte kunde stämma. Att vi inte hade rasism i Sverige och att personen som sagt något säkert inte menade något illa. Vi fick höra att vi var överkänsliga. Plötsligt satt jag i samma rum som ett stort antal personer med samma erfarenheter som jag själv. 

Hanna Wallensteen kan inte nog betona hur mycket omgivningens hjälp att tolka negativa incidenter baserade på social identitet och grupptillhörighet kan betyda. 

– Om en händelse tolkas som ett uttryck för någon annans svårighet att hantera olikheter, i stället för att det är jag själv som är fel och dålig, har en väldigt stor betydelse för hur det kommer att påverka mina möjligheter framåt att leva opåverkad av minoritetsstress, säger hon.

UPPLEVT

→ Clas Lindholm

”Min mamma lurades att lämna mig”

Clas Lindholm kom till sina adoptivföräldrar när han var en månad gammal 1975. Hans fall utreds nu i Chile som illegal adoption. 

”Jag växte upp med bilden att min biologiska mamma övergav mig på en busshållplats. Sanningen är att hon lurades att lämna bort mig när jag var en dag gammal. 

När vi hördes på telefon första gången var jag så nervös att jag hade svårt att prata. Två månader senare åkte jag till Chile. Den kram jag fick av min biologiska mamma när vi möttes ville jag aldrig skulle ta slut. Jag var helt oförberedd på alla känslor som fanns inom mig.

Tiden efter Chileresan var svår. Hela min tillvaro var i gungning och muren jag haft omkring mig som skydd för att slippa känna mig övergiven började rasa.

Jag kände att jag var tvungen att åka tillbaka. När jag kom till min mammas hemby la jag mig på marken och allt som gjorde ont rann ur mig. När jag reste mig visste jag att jag kommer att klara det här.

Min svenska mamma och jag har kommit närmare varandra efter att mitt liv har ställts på ända. Vi har pratat väldigt mycket.

Text:

Toppbild: Jonas Malmström